Citat:
Ursprungligen postat av
.Hellraiser.
Kanske, jag tror du märker att det finns en viss morbiditet i mitt inlägg.
Men jag vill påpeka att jag inte uppmanar till självmord. Jag kommer inte ta livet av mig. Bara din beskrivning fick mig att få en mörk bild av mig själv, tror inte riktigt jag är sån. För isåfall så skulle jag nog vara en ganska läskig person på nåt sätt.
Det behöver inte vara något mörkt eller dåligt att vara intresserad av döden. Att regelbundet kontemplera döden kan vara bland det mest meningsfulla som finns. Det ger insikt om hur begränsad ens tid är på jorden och att det spelar roll vad vi gör.
Problemet med att se döden som en utväg och en nödbroms är att det är en permanent handling. Den går inte att återta. Givet att vi människor inte tänker särskilt genomtänkt och inte kan tänka oss vad döden verkligen är så är risken stor att när vi väl verkställt vår dödsdom så kommer vi på saker som vi skulle gjort annorlunda. Helt plötsligt kan vi få insikter om hur vi skulle agerat annorlunda i våra liv. Och det gör att våra sista timmar i livet blir kanske några av de mest jobbiga vi upplevt. Säger inte att så är fallet, men det finns definitivt en risk. Är detta ett sätt som vi önskar att våra liv tar slut på?
Trots allt är det en extremt tur att vi faktiskt finns till. Bara en sån slump att våra föregångare tog steget från att vara vattenlevande till landlevande, växtätare till köttätare, fyrbent till upprättgående, samlare till jordbrukare och så vidare. Lägg där till den extrema turen att våra föräldrar träffats och att vi därtill vunnit ett spermierace med 700 miljoner andra organismer. Slumpen och turen att vi existerar är helt enorm.
Det låter som att både du och TS har svårt att komma till underfund med vad livet verkligen är och vad allt lidande verkligen innebär. Allt jag kan säga är att den som tycker att ens liv suger och är värdelöst vet väldigt lite om sitt eget liv och sig själv. Det i sig är inget dåligt, men den som önskar att undslippa sig från sitt lidande behöver granska det och meditera på det. Den som står på jorden och ser upp mot stjärnorna kan lätt få intrycket att jorden är universums mittpunkt och det är inte förrän vi ger oss ut i rymden och kan se ner på vår egen jord samtidigt som vi tittar ut i det oändliga som vi inser hur små vi verkligen är. En liknande upplevelse är fullt möjlig att ha kopplat till sitt liv och sitt lidande. Allt påfrestande och hatiskt vi tror varit vårt "jag" är i princip i samma storlek som jorden är i förhållande till universum när vi väl kommer till insikt om det. Det är bland det mest frigörande som finns.
