Konstnären och poeten Henrik Jonasson

Det största problemet med althögern är att de tror att folkgemenskap och -identitet kommer utifrån istället för inifrån. Som ett resultat av detta tillbringar de sina liv med att försöka anpassa sig till de otroligt snäva ramar de själva skapar

Vad är ens trad? Massa tomt prat om stam, mannaförbund(som gör vad exakt?), hemma fruar som gör sylt och lagar mat, män som läser Evola och vem mer som än inne för stunden. Twittra är också extremt viktigt och gärna bilder på blondiner i diverse fält.

De trycker ned sina genuina personligheter till förmån för konstruerade som baserar sig på de allra mest ytliga och kommersialiserade uttrycken för nations- och könstillhörighet. Kvinnorna ska prata om inredning och smink, föda barn, laga mat, vara lydiga, plocka blommor

Männen ska gymma, studera ekonomi eller juridik, ha kostym till vardags, prata om "hysteriska kvinnor".

Sedan tweetar de bilder på faluröda stugor, svensk sommar, samma två-tre kungar, texter om att mannen ska tygla kvinnan. Stugor, granskog, Karl XII, repeat.

Släpp dessa konstruerade, ytliga "Hello from Sweden!"-vykort till personligheter. Vår folkgemenskap och identitet kommer inifrån oss som folk och vi behöver inte tävla om vem som är mest tradtjej som springer på en äng.

Som @Hillebard2 avslutade avslutar även jag: kliv av ruinerna. Tillsammans kan vi skapa en kultur som utgår från oss som svenskar, oss som riktiga människor, inte dessa tomma avbilder.

Alla värdiga samhällen är grundade på en Traditionell, patriarkal ordning. Men en sådan ordning kräver mer än att mannen innehar den materiella makten i familjen och samhället – mer än bara moral och heder. Den kräver att mannen verkligen vet sig stå ovan kvinnan.

Europas nationer har blott en uppgift kvar, och det är att föda nästa arie. Att gå under, så att Himlen kan födas på nytt, i ett nytt herrefolk, i en ny kamp, i ett nytt dundrande hjul. Vi som känner det gudomliga kalla; vi som vill älska med Solens strålande renhet, och dö med skymningens stormande flammor; vi som vill se allt gry på nytt i våra söners ljusa ögon, och upprepa världens stora kamp in i oändligheten – vi måste inse att dessa känslor inte har sitt ursprung i det Sverige som redan dött, utan i ett Rike som ännu inte finns. Att vår kärlek tillhör ett folk som ännu inte fötts, ett folk där vi själva är de första förfäderna.

Det gamla Sveriges skönhet och storhet finns inte längre. Gamarna hackar redan på hennes lik. Men vi finns, vi som älskar det vackra och det storslagna. Och denna kärlek kan inte komma från ett ruttnande lik – det är Solens Rike som ropar på oss, Himlen som väntar på att få blomma, Gud som vill leva och dö igen. Vi som känner Himlen flöda genom vårt eget blod – vi är inte svenskar, utan Den Första Ariern, född på nytt.

Det kommer finnas många sätt att försörja en stam i det Sverige som väntar. Råna dom som sålde vårt land. Plundra de företag och banker som slog oss i penningens bojor. Sälj knark till de svaga själar som ändå valt att tyna bort. Ta böndernas mark i utbyte mot skydd. Var legoknektar åt de räddhågsna som ropar efter säkerhet. Och framförallt – röva bort de vackraste kvinnorna, så att vår stam kan växa med friska och starka söner.

Visst kommer vårt nya Rike vara mycket mindre än det som kallas Sverige idag. Visst kommer vi sträva i en ständig uppförsbacke, utan vänner någonstans. Men det gjorde även den första ariern, när han skapade Solens Rike ur ingenting. När han valde att bli den första förfadern åt Morgondagens folk. Vi kan inte lyfta det Sverige som redan störtar mot avgrunden – vi kan endast bära upp oss själva och det som är i vår makt. Men detta lilla Rike, detta nya hem vi måste hugga ur världen, kommer vara vårt till fullo. Det kommer vara ett med vår egen dröm, en gemensam ansträngning som sträcker sig mot Himlen.