Konstnären och poeten Henrik Jonasson

Finns det något vackrare än hjältedöden? Något större än krigaren som trotsar Natten, och målar Himlens röda sol med sitt eget blod? Vad är då inte ett helt folks hjältedöd, en hel tidsålders slut? Oden som leder alla – förfäder och levande – mot en sista, dånande strid.

1945 var inget vanligt nederlag. Det var den sista striden. Ragnarök. De sista dropparna av Himlens blod, vars röda blomster krönte Europas ljusa panna en sista gång. Den högsta skönheten i Europas historia, stunden hon strålade med sina söners sista och djupaste offer.

Hitler var inte menad att segra. Han föddes för att föra Europa mot sin sista strid. Han var Hennes sista son, och med honom följde alla forna hjältar, alla forna gudar, Rom såväl som Germania. Sigurds bevingade hjässa, som glimmade intill den unga pojkens svarta stålhjälm.

Hitler var Oden, och hans krig var ett kall. Ett kall till Europas sista hjältar. “Den vilda jakten är här! Ulvens käftar nalkas! Rid med mig, rid en sista gång! Dundrande hovar och haglande stål! Nu strålar hjältens död – följ med ni som hör hjältarna till!”

Ropa inte efter Oden, för han har redan lett sin sista här. Tor har redan slagit med den sista granaten. Frej har redan utgjutit all sin kärlek till Europas jord. Vi befinner oss redan i den långa natten. Men gryningen nalkas – ur hjältarnas blod kommer en ny Sol att stiga.

Hitler var Europas sista offer. Han förde fram allt ädelt blod som fortfarande fanns kvar, och lät det flöda stolt över världens alla hörn. Himlen har sett hans blot! Europa kastade sig på hans gravbål – flammorna steg mot stjärnornas yttersta sfär, och Solen har svarat!

Vår plikt är att efterträda det Europa Hitler avslutade. Vi är de första i ett nytt folk, en ny kamp, ett nytt Europa. Vi är frukterna av Hitlers offer, de som växt ur den jord han gödde med hjältars blod. Han var skymningens sista ryttare, och vi är gryningens första söner.

Vi hör inte till det gamla Europa. Men vi är hennes hämnare. Hennes ungdom, född på nytt. Vi hälsar Balder, asarnas blod som återvänder ur underjordens djupaste djup, för att stråla och flöda en gång till. Och med honom stiger vi, för att kämpa och älska med Solen igen.

De vackraste människorna har något androgynt över sig. Då menar jag inte t.ex. en man som är feminin för att han saknar manlighet, utan en man som har något utöver en redan stabil manlighet. En feminin motsägelse, som övervinns och syntetiseras i en högre form av skönhet.

Denna aristokratiska androgynitet för tankarna till gudomlig Enhet – en skönhet som överskrider all splittring mellan Himmel och Jord, Man och Kvinna, utan att för den sakens skull glömma eller förneka den specifika roll som Gud har satt mannen och kvinnan till.

Det är ett mått på själsligt djup hur stora motsägelser man kan anamma och övervinna – hur stor del av världens splittring man kan göra till Ett, utan att förneka dess olikhet. Om man kan spegla Gud -- såsom alla olikheter flödar ur Honom, utan att någonsin lämna Honom.

Och androgyn skönhet är ett av de främsta uttrycken för detta djup. De flesta är inte menade till detta – enkla människor blir bara perversa och fula av att bryta sina roller – och det är inget fel med det. Men en ädel själ kräver motsägelser för att blomma på riktigt.

Moderniteten förnekar och förstör de roller som det är den enkla människans uppgift och fulländning att följa. Men ett lika stort brott är det att som “traditionell” förneka och förstöra den skönhet som en ädel människa uppnår, genom att bryta och sammanfoga dessa roller.

Den vackraste mannen har utöver sin styrka en fridfullhet, en finstämdhet, en ömtålig och feminin elegans i alla sina drag. Och den vackraste kvinnan har utöver sin fruktbarhet och sin ömsinta rodnad en pojkaktig slankhet, en högrest stolthet och en fast, spejande blick.

En anledning till att t.ex. nazismen inte riktigt kunde återföda den Europeiska konsten var att de nekade denna ädla skönhet. Att de bara såg manlighet i dess barska våldsamhet, och kvinnlighet i dess tunga barnafödande. Och många i högern tvingar på sig samma misstag idag.

Tradition är egentligen ett dåligt ord för vägen till det gudomliga, då själva traderingen är sekundär. Det primära är konkret erfarenhet – att se gudarna med egna ögon, och känna Himlen i egna ådror. Tradering är bara en bägare, som ständigt måste fyllas med nytt vin.

Tradering är kvinnans uppgift, medans mannen med sitt blod skriver det som traderas. Tradering är en livmoder, som ser till att faderns gudomliga öde kan upprepas genom hans söner – men det faller på sönerna att själva klättra mot Himlen, med egna händer och ögon.

Tradition utan eget seende – utan handfast erfarenhet och ständig pånyttfödelse – är bara tomhet. Att klamra sig fast vid resterna av det förfäderna såg och skapade leder inte till det gudomliga, utan bägarens dammiga botten. Nytt vin kan endast pressas ur ungdomens hjärta.

Det är inget konstigt med att Tradition ändras, förstörs och skapas på nytt – att gudar föds, härskar och dör – för Gud är Ett med världens stora Cykel, och han har valt att leva och dö genom människans eviga pånyttfödelse. En Tradition som blickar bakåt är redan död.

Det vår tid behöver är inte mer kunskap eller bättre förståelse av gamla Traditioner, utan unga män som vågar se med egna ögon. Män som känner det gudomliga i sitt eget hjärta, och skapar efter egen erfarenhet. Någon som inte själv ser är varken poet, präst eller profet.

Vi vet inte hur morgondagens Tradition kommer se ut – vilka gudar som dött eller fötts, och vem som kommer härska över världsalltet i Faderns namn – för ingen har ännu försökt att se. Ingen har ännu skådat ner i sin ungdoms hjärta, och letat efter Guds pånyttfödda blod.