Konstnären och poeten Henrik Jonasson

De vackraste människorna har något androgynt över sig. Då menar jag inte t.ex. en man som är feminin för att han saknar manlighet, utan en man som har något utöver en redan stabil manlighet. En feminin motsägelse, som övervinns och syntetiseras i en högre form av skönhet.

Denna aristokratiska androgynitet för tankarna till gudomlig Enhet – en skönhet som överskrider all splittring mellan Himmel och Jord, Man och Kvinna, utan att för den sakens skull glömma eller förneka den specifika roll som Gud har satt mannen och kvinnan till.

Det är ett mått på själsligt djup hur stora motsägelser man kan anamma och övervinna – hur stor del av världens splittring man kan göra till Ett, utan att förneka dess olikhet. Om man kan spegla Gud -- såsom alla olikheter flödar ur Honom, utan att någonsin lämna Honom.

Och androgyn skönhet är ett av de främsta uttrycken för detta djup. De flesta är inte menade till detta – enkla människor blir bara perversa och fula av att bryta sina roller – och det är inget fel med det. Men en ädel själ kräver motsägelser för att blomma på riktigt.

Moderniteten förnekar och förstör de roller som det är den enkla människans uppgift och fulländning att följa. Men ett lika stort brott är det att som “traditionell” förneka och förstöra den skönhet som en ädel människa uppnår, genom att bryta och sammanfoga dessa roller.

Den vackraste mannen har utöver sin styrka en fridfullhet, en finstämdhet, en ömtålig och feminin elegans i alla sina drag. Och den vackraste kvinnan har utöver sin fruktbarhet och sin ömsinta rodnad en pojkaktig slankhet, en högrest stolthet och en fast, spejande blick.

En anledning till att t.ex. nazismen inte riktigt kunde återföda den Europeiska konsten var att de nekade denna ädla skönhet. Att de bara såg manlighet i dess barska våldsamhet, och kvinnlighet i dess tunga barnafödande. Och många i högern tvingar på sig samma misstag idag.

1/5. Argument är meningslösa. Ingen blir omvänd av argument. I bästa fall formulerar och framhäver argumentet bara en impuls som redan fanns i lyssnaren. Mycket bättre är att leva, skapa och kämpa efter impulsen i sig – att ersätta ord med makt, skönhet och intuition.

2/5. Argumentation är ett tecken på domesticering. Blotta tanken att käbbla med fienden istället för att slå honom med dundrande åska. Att krypa med sin egen vilja, att försöka klä den i den rådande ordningens “rationalitet”. Är det något en fri man ägnar sig åt?

3/5. Det enda sanna är att leva sin egen sanning. Vi behöver inte rättfärdiga vilka vi är. Varför ska vi övertyga drägget omkring oss? Vill vi ha deras ynkliga medgivande, vill vi ha deras smuts i våra egna led? Nej, vårt mål är snarare att driva ner dem alla i havets mörker.

4/5. Att tjafsa och håna fienden med ord smutsar bara ner vår egen dröm. Det bästa vi kan göra är att själva skapa. En ny konst, ett nytt liv, en ny framtid – byggd på det vi själva älskar, det vi själva är redo att dö för. Strunt i alla andra – det är i oss Himlens blod flödar.

5/5. Den som tillhör oss kommer lyssna till vår nya konst. Han kommer inse att han älskar samma sanning som oss, mycket starkare än om vi hade gömt vår kärlek i fåniga argument. Och fienden kommer lära sig att frukta oss, för vi resonerar inte – vi lever, kämpar och dör.

COMING SOON: 'Sigmund' (vol. 1) by Henrik Jonasson Born from the blood of gods, Sigmund is a young boy destined for great deeds. But he is lost — he has forgotten who he is, and this is a story of rediscovery, of a struggle to return home.

A reimagination of the ancient Völsunga saga, this graphic novel aims to resound with our own longing for a new dawn, through the dark perils and tragic beauty of a fallen age.