Jag har inte kommit speciellt långt med denna funderingen men ville dela med mig av den för att se vad andra tänker om den. Detta är inspirerat av Jordan B P.
Först, med "Darwinistisk sanning" så menar jag i evolutionär mening, där "sanning" på engelska, "true", inte refererar till någon objektiv sanning i vetenskaplig mening, utan likt begreppet används i uttrycket "the arrow flies straight and true", där det dess mening är mer i linje med "träffar målet", eller kanske "uppfyller sitt syfte". Någonting i den stilen.
Vad som är evolutionärt syftesenligt vill jag säga är anpassningarna till omgivningen som ger en fördel som innebär att den egna och nästa generations avkommor klarar sig bättre än de utan denna anpassning, eller hur man nu vill formulera Darwins evolutionsteori.
Denna fördel vill jag efter inspiration av B. Weinstein säga inte nödvändigtvis behöver vara en objektiv sanning. Det kan vara objektivt sant, men behöver inte vara, utan kan vara objektivt falskt men metaforiskt sant, där "sant" är vad som är syftesenligt och "träffar målet" och ger en evolutionär fördel.
Evolutionära fördelar kan vara både en direkt fysisk anpassning av kroppen till omgivningen som t.ex. ett öga, och det kan vara ett betéende som först ärvs vidare genom att nästa generation lär sig detta av den tidigare generationen genom observation.
När ett evolutionärt fördelaktigt beteende praktiserats av tillräckligt många generationer så kommer beteendet istället ärvas genetiskt och vara inkodat i generna så nästa generation inte längre behöver observera betéendet för att lära sig det, utan de föds med en hjärna som har neurologisk struktur med information om betéendet.
Detta är då allt beteende som arter, vi säger djur och insekter för tydlighetens skull, inte behöver observera för att lära sig utan kan naturligt.
Ett exempel på någonting som vore objektivt falskt men metaforiskt sant eller evolutionärt syftesenligt vore idéen om att piggsvin skjuter iväg sina taggar. Det gör de inte, men någon som agerar som om det vore sant skulle vara mer försiktig kring piggsvin och därför kansle klara sig bättre än någon som inte tror detta och vore mindre försiktig.
Därefter tänker jag på Dawkins idé om att man inte kan säga att fenotypen är mer fundamental och det primära gentemot genotypen då dessa är olika sidor av samma sak.
Det går alltså inte att säga att kroppen är det som primärt utsätts för naturligt urval och är det evolutionära resultatet, utan det är lika mycket generna som ger upphov till fenotypen.
Där någonstans slutar min tankebana då jag inte tänkt på detta längre, men jag vill då mena någonting i stil med att eftersom vi människor såpass länge levt med idéen om gudar så är denna idéen, eller betéendet inkodat i våra gener då det gett människan en evolutionär fördel att beté sig som om gudar vore objektivt sant.
Denna idéen, eller betéendet är då inte någonting separerat från vad vi, våra gener och vad vår fenotyp är, och detta betéende ger då en modell att verka efter som bättre klarar naturligt urval än den objektiva sanningen.
Så gudar finns metaforiskt i objektiv mening och är inkodat genetiskt och neurologiskt och är en del av en modell som bättre uppfyllt det evolutionära syftet än en modell som utgått efter den objektiva sanningen. Den modellen har "träffat målet" så att säga, bättre än en som utgått från gudars objektivt falska existens.
Lite som att färger är ett metaforiskt begrepp som beskriver olika våglängder så är gudar ett metaforiskt begrepp som beskriver omgivningens egenskaper eller sätt att vara, där dess objektiva existens är falsk men dess syftesenliga existens i form av den bättre modellen att verka efter gör dess metaforiska existens sann som om det vore objektivt sant, om man bedömmer modellens sanningsenlighet utefter dess förutsägelser om resultatet i den objektiva verkligheten som omgivningen utgör, som mäts i högre överlevnad när man verkar på ett sätt i en värld som beskrivs på detta sätt, även om det är objektivt falskt.
Vad tänker ni om detta?
Personligen skulle jag aldrig få för mig att påstå att gud existerar då jag med det skulle mena objektivt i materialistisk mening. Jag bara lekte med denna tanken och försökte komma så nära riktig existens jag kunde komma.
Skulle ni säga att detta innebär någon riktig existens i någon mening?
Finns det hål i argumenten som inte går att komma runt?
Är en abstraktion "verklig" eller "sann"?
Lösa tankar om vad som helst, öppen diskussion.
Först, med "Darwinistisk sanning" så menar jag i evolutionär mening, där "sanning" på engelska, "true", inte refererar till någon objektiv sanning i vetenskaplig mening, utan likt begreppet används i uttrycket "the arrow flies straight and true", där det dess mening är mer i linje med "träffar målet", eller kanske "uppfyller sitt syfte". Någonting i den stilen.
Vad som är evolutionärt syftesenligt vill jag säga är anpassningarna till omgivningen som ger en fördel som innebär att den egna och nästa generations avkommor klarar sig bättre än de utan denna anpassning, eller hur man nu vill formulera Darwins evolutionsteori.
Denna fördel vill jag efter inspiration av B. Weinstein säga inte nödvändigtvis behöver vara en objektiv sanning. Det kan vara objektivt sant, men behöver inte vara, utan kan vara objektivt falskt men metaforiskt sant, där "sant" är vad som är syftesenligt och "träffar målet" och ger en evolutionär fördel.
Evolutionära fördelar kan vara både en direkt fysisk anpassning av kroppen till omgivningen som t.ex. ett öga, och det kan vara ett betéende som först ärvs vidare genom att nästa generation lär sig detta av den tidigare generationen genom observation.
När ett evolutionärt fördelaktigt beteende praktiserats av tillräckligt många generationer så kommer beteendet istället ärvas genetiskt och vara inkodat i generna så nästa generation inte längre behöver observera betéendet för att lära sig det, utan de föds med en hjärna som har neurologisk struktur med information om betéendet.
Detta är då allt beteende som arter, vi säger djur och insekter för tydlighetens skull, inte behöver observera för att lära sig utan kan naturligt.
Ett exempel på någonting som vore objektivt falskt men metaforiskt sant eller evolutionärt syftesenligt vore idéen om att piggsvin skjuter iväg sina taggar. Det gör de inte, men någon som agerar som om det vore sant skulle vara mer försiktig kring piggsvin och därför kansle klara sig bättre än någon som inte tror detta och vore mindre försiktig.
Därefter tänker jag på Dawkins idé om att man inte kan säga att fenotypen är mer fundamental och det primära gentemot genotypen då dessa är olika sidor av samma sak.
Det går alltså inte att säga att kroppen är det som primärt utsätts för naturligt urval och är det evolutionära resultatet, utan det är lika mycket generna som ger upphov till fenotypen.
Där någonstans slutar min tankebana då jag inte tänkt på detta längre, men jag vill då mena någonting i stil med att eftersom vi människor såpass länge levt med idéen om gudar så är denna idéen, eller betéendet inkodat i våra gener då det gett människan en evolutionär fördel att beté sig som om gudar vore objektivt sant.
Denna idéen, eller betéendet är då inte någonting separerat från vad vi, våra gener och vad vår fenotyp är, och detta betéende ger då en modell att verka efter som bättre klarar naturligt urval än den objektiva sanningen.
Så gudar finns metaforiskt i objektiv mening och är inkodat genetiskt och neurologiskt och är en del av en modell som bättre uppfyllt det evolutionära syftet än en modell som utgått efter den objektiva sanningen. Den modellen har "träffat målet" så att säga, bättre än en som utgått från gudars objektivt falska existens.
Lite som att färger är ett metaforiskt begrepp som beskriver olika våglängder så är gudar ett metaforiskt begrepp som beskriver omgivningens egenskaper eller sätt att vara, där dess objektiva existens är falsk men dess syftesenliga existens i form av den bättre modellen att verka efter gör dess metaforiska existens sann som om det vore objektivt sant, om man bedömmer modellens sanningsenlighet utefter dess förutsägelser om resultatet i den objektiva verkligheten som omgivningen utgör, som mäts i högre överlevnad när man verkar på ett sätt i en värld som beskrivs på detta sätt, även om det är objektivt falskt.
Vad tänker ni om detta?
Personligen skulle jag aldrig få för mig att påstå att gud existerar då jag med det skulle mena objektivt i materialistisk mening. Jag bara lekte med denna tanken och försökte komma så nära riktig existens jag kunde komma.
Skulle ni säga att detta innebär någon riktig existens i någon mening?
Finns det hål i argumenten som inte går att komma runt?
Är en abstraktion "verklig" eller "sann"?
Lösa tankar om vad som helst, öppen diskussion.
