Peter_UU
Tillåter du att jag kommenterar vissa delar i din senaste post till Dag?
"Vem säger så? Är det Bibeln? Nej! Det är en förnuftsmässig definition på tron, som säger att man måste vara medveten om sin tro."
Vill du förklara hur din definition av tro ser ut? Det verkar vara ett mycket abstrakt begrepp hos dig. Är det någon slags undermedveten känsloprocess på så basal nivå att även ett barn bär denn "tro" inom sig?
Jag har alltid haft uppfattningen att tro står för ett ställningstagande baserat på intiutiv känsla rörande de metafysiska sammanhang som förs fram inom diverse religioner. En vuxen människa med kapacitet att reflektera över sig själv, tillvaron samt religiösa urkunder kommer till en tro baserat på vad denne anser känns intiutivt och moraliskt riktigt.
Hur exakt, ser du på tron?
Du nämner Jesu uttalande:
"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in"
Vad gäller detta uttalande så kan man ju dra olika slutsatser rörande meningen. Antingen anser man att det handlar om att en person måste ta emot tron under barnaåren annars inget himmelrike.
En annan tolkning är att varje människa måste göra sig fri ifrån sina materiella vidhäftelser och analyser av livet för att nå ett sinne likt barnets och därmed vara mottaglig för den himmelska sanningen.
Så länge man håller fast vid sina egenskapade föreställningar kring hur universat, människan och tillvaron i vilken detta skådespel utspelar sig i, fungerar så är man låst och inte öppen för det omvälvande budskap som Jesus predikar.
Vi måste därför rena oss ifrån egots tolkningar av tillvarons mening. Egots eviga skrivande på livets blad där det varje sekund, varje menut författar sin tillvaro. Man måste bli som ett oskrivet blad och tystna för att kunna ta emot det nya budskapet och den såkallade "frälsningen" eller pånyttfödandet.
Du skriver:
Gåvan at få döpas; Barn tar emot utan invändningar. De har inte en massa förnuftiga skäl att dröja och avvisa gåvan, vilket vuxna ofta tror sig ha. De har ingenting själva, och just därför har de den rätta värdigheten.
Detta resonemang tyder ju på att du ser dopseremonin som en slags besvärjelse med metafysiska konsekvenser.
Själv ser jag ett vuxendop som en symbolhandling vilken kan fungera som ett rituellt avstamp inför en ny livshållning vad gäller det andliga arbetet.
Men här vet jag inte hur vi skall kunna lösa denna tvistefråga med debatt. Du verkar ju ganska nöjd med din åsikt rörande dopet som någonting nödvändigt redan i späda barnaår. Om sedan barnet förstår vad som pågår eller inte verkar ju vara totalt ovidkommande.
Avslutningsvis:
Därför att utan dopet kommer de inte till himlen. De måste döpas först.
Ja detta summerar ju var du står åsiktsmässigt.
Jag skulle dock vilja ställa följdfrågan; hur skall det gå med alla stackars barn i världen som inte föds i länder med kristen kulturtradition? Går de alla evig skärseld till mötest endast för att gud inte hade Pojkar nog att skicka ner till alla planetens regioner för att förklara barnadopets absoluta nödvändighet i frälsningsplanen?
För mig framstår denna som en oerhört cynisk idé, för att inte säga komplett idiotisk.
Tillåter du att jag kommenterar vissa delar i din senaste post till Dag?
"Vem säger så? Är det Bibeln? Nej! Det är en förnuftsmässig definition på tron, som säger att man måste vara medveten om sin tro."
Vill du förklara hur din definition av tro ser ut? Det verkar vara ett mycket abstrakt begrepp hos dig. Är det någon slags undermedveten känsloprocess på så basal nivå att även ett barn bär denn "tro" inom sig?
Jag har alltid haft uppfattningen att tro står för ett ställningstagande baserat på intiutiv känsla rörande de metafysiska sammanhang som förs fram inom diverse religioner. En vuxen människa med kapacitet att reflektera över sig själv, tillvaron samt religiösa urkunder kommer till en tro baserat på vad denne anser känns intiutivt och moraliskt riktigt.
Hur exakt, ser du på tron?
Du nämner Jesu uttalande:
"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in"
Vad gäller detta uttalande så kan man ju dra olika slutsatser rörande meningen. Antingen anser man att det handlar om att en person måste ta emot tron under barnaåren annars inget himmelrike.
En annan tolkning är att varje människa måste göra sig fri ifrån sina materiella vidhäftelser och analyser av livet för att nå ett sinne likt barnets och därmed vara mottaglig för den himmelska sanningen.
Så länge man håller fast vid sina egenskapade föreställningar kring hur universat, människan och tillvaron i vilken detta skådespel utspelar sig i, fungerar så är man låst och inte öppen för det omvälvande budskap som Jesus predikar.
Vi måste därför rena oss ifrån egots tolkningar av tillvarons mening. Egots eviga skrivande på livets blad där det varje sekund, varje menut författar sin tillvaro. Man måste bli som ett oskrivet blad och tystna för att kunna ta emot det nya budskapet och den såkallade "frälsningen" eller pånyttfödandet.
Du skriver:
Gåvan at få döpas; Barn tar emot utan invändningar. De har inte en massa förnuftiga skäl att dröja och avvisa gåvan, vilket vuxna ofta tror sig ha. De har ingenting själva, och just därför har de den rätta värdigheten.
Detta resonemang tyder ju på att du ser dopseremonin som en slags besvärjelse med metafysiska konsekvenser.
Själv ser jag ett vuxendop som en symbolhandling vilken kan fungera som ett rituellt avstamp inför en ny livshållning vad gäller det andliga arbetet.
Men här vet jag inte hur vi skall kunna lösa denna tvistefråga med debatt. Du verkar ju ganska nöjd med din åsikt rörande dopet som någonting nödvändigt redan i späda barnaår. Om sedan barnet förstår vad som pågår eller inte verkar ju vara totalt ovidkommande.
Avslutningsvis:
Därför att utan dopet kommer de inte till himlen. De måste döpas först.
Ja detta summerar ju var du står åsiktsmässigt.
Jag skulle dock vilja ställa följdfrågan; hur skall det gå med alla stackars barn i världen som inte föds i länder med kristen kulturtradition? Går de alla evig skärseld till mötest endast för att gud inte hade Pojkar nog att skicka ner till alla planetens regioner för att förklara barnadopets absoluta nödvändighet i frälsningsplanen?
För mig framstår denna som en oerhört cynisk idé, för att inte säga komplett idiotisk.
