Recension coming up...
Late Phases
Historien i filmen är kortfattat av den dekorerade armé-veteran Ambrose McKinley (fantastiskt namn) ska bli placerad i ett område där, som han själv säger på tok för rakt, folk kommer för att dö, inte för att leva. Han accepterar detta för att hans son vill det och för att hans livsvilja runnit ut efter sin hustrus bortgång. Snart uppdagas det att det varit osedvanligt många dödsfall i områden och orsaken som givits har varit djur-attacker. Det dröjer inte ens en kväll innan Ambrose blir attackerad och vi får då reda på att det finns lite mer bakom den officiella historien. Vem bättre att stoppa detta hot än en konstant aggressiv blind veteran vid namn Ambrose McKinley?
Att denna budget-skräck har fått en sub-kategori som drama är inte missvisande. Filmen bärs upp helt och hållet av en mycket bra rolltolkning av Nick Damici, annars mest känd från mindre roller andra skräckfilmer samt en återkommande roll i den allt för kortlivade TV-serien
The Black Donnellys. Vad uppfriskande med en protagonist som är en pensionär, blind utan att egentligen ha accepterat det faktum att han blivit blind till fullo men fortfarande handelskraftig. Han är fullt redo att dö och har ingen rädsla inför det och det gör honom till en trovärdig hjälte, hans ålder och handikapp till trots.
Mycket hänger faktiskt på manuset och trots att det är ett smart drag att sätta Damici i centrum i nästan varje scen så saknar många av sidokaraktärerna helt och hållet substans. De kunde vara vilka som helst och även i den här typen av skräck ser jag gärna någon sorts karaktär och inte en kartongskiva med påklistrat ansikte. Tom Noonan, som man alltid kan lita på, fyller ett välbehövt vakuum med hans präst och hans dialoger med Damici är utmärkta och hör till filmens dramatiska höjdpunkt. Det finns också ett dysfunktionellt förhållande mellan far och son slängt in i mixen och det fungerar också väl som drama-element. Det känns äkta. Sonen daltar med sin fader för att han bryr sig men fadern vägrar givetvis bli daltad med på något sätt. Att ens bli hjälpt till dörren trots avsaknad av en blindstav är aldrig ett alternativ. Ambrose vill behålla den lilla värdighet han själv bedömt att han har kvar men att han böjt sig för sin sons vilja att placera honom på en plats där han själv anser att man kommer för att dö visar att han vill vara sin son till lags och aldrig vara en börda. Det är osedvanligt välgjort för att vara den här typen av film. Det är faktiskt själva skräckdelen i manuset som inte fungerat som mer än en katalyst för huvudkaraktären att göra en sista insats, att visa att han fortfarande har en plats i samhället.
Skräckelementen håller en godkänd visuell nivå sett till budgeten. Det finns gore och det finns en fullt tillfredställande (och obligatorisk) transformation-scen även om man aldrig blir rädd. Filmens poäng är att inte att vara rädd för något yttre, det är att vara rädd för att vara gammal och bli värdelös med livets trådar löst hängande och inte tillräckligt med tid för att knyta ihop dem.
Som lågbudget-skräck så är det här en bra film. Regin är innovativ och välarbetad med ett bra ljudspår. Huvudkaraktären är intressant, välskriven och mycket bra framförd av Nick Damici. Drama-aspekten gör att jag kan förlåta skräckelementens logiska hopp i historien samt att de sällan lyckas beröra. En bi-roll av Tom Noonan är per definition positivt. Det negativa är alltså uteslutande skräckelementen och historien kring detta är inte intressant och känns ovidkommande. Jag hade gärna sett Ambrose McKinley i en annan typ av film så att säga.
Regissören Adrián García Bogliano har jag följt under många år, sen han och hans broder började göra extrem-lågbudget filmer i Argentina och jag räknar mig absolut som ett fan vilket sätter sin prägel. Detta är hans första film där han inte skrivit manus ihop med sin bror och hans första engelsk-språkiga film. Jag ville inte, absolut inte, att Bogliano-bröderna ska bli regissörer och manusförfattare for hire i USA, dit skräck kommer för att dö. Ändå är det inte ett dåligt manus han fått att jobba med även om det är otacksamt att bygga en skräckfilm med obligatoriska kostsamma kostymer och effekter med en låg budget. Han gör sitt regi-jobb väl och han har en riktigt minnesvärd huvudkaraktär. Detta är inte i närheten av brödernas utmärkta
Here Comes The Devil. Sifferbetyg hamnar ändå på en trea, om än en svag. Damicis gestaltning och kompentet regi höjer denna film över den uppsjö av "godkända" och "halvt godkända" skräckfilmer jag sett på senare tid. Men det är egentligen ovidkommande vilket jävla betyg filmen får. Vill man veta vad jag tycker om filmen kan man läsa vad jag skrivit istället.
Jag väljer att rekommendera filmen som en creature-feature med en ovanliga välavvägda drama-aspekter i sig och gillar man det bör man ge filmen en chans utan att glömma att det är en lågbudget-skräckis vi har att göra med med en Argentinsk regissör som gör sin engelskspråkiga debut.
Late Phases
KULTFAKTA
Nick Damici må vara en relativ doldis men han skrev faktiskt manus till den omtyckta thrillern
Cold In July som kom förra året. Han håller som skådespelare och han håller som författare också tydligen.
