Vi kan vara ensamma i hela universum...

Nej, nej. Detta är gener vi inte har en aning om vad dom gör. Vi har inte sett dom aktiveras, vi vet inte hur dom aktiveras och dom gör det troligen inte nån gång under vår uppväxt. Och det är merparten av vårt genetiska arv.

Du måste googla lite kring junk-DNA, men poängen är att det är det mesta av vårt DNA, och vi vet inte vad det gör. Om nåt. Troligen inget - men det är för att vi aldrig sett det.

Problematiken är samma som gör att vi inte kan förstå hur en dator kan spela schack genom att studera transistorer. Informationen finns inte i beståndsdelarna utan i hur dessa kombineras till att skapa högre ordningens funktionalitet.

Enligt den moderna genetiken är det inte bärarna utan generna som är de evolutionära individerna. Vi har gener därför att generna själva är livskraftiga och lyckas föröka sig, oavsett om vi mår bra eller dåligt av dessa. Möjligen kan skräp-DNA vara genetiska parasiter som vi inte lyckas bli av med. Hypotesen är lika god som någon annan.

Vi har gener för att dom - som delar av DNA - replikeras vid generationsskiften. Detsamma måste gälla det som triggar gener, alltså måste vissa gener eller delar av DNA agera triggers för resten. DÄR finns en massa vi inte vet.

Men jag fasar lite för om vi visste.

Jag namngav ett flertal författare och forskare om man vill fördjupa sig i ämnet. Högteknologiskt behöver ju inte betyda exakt Apollo och Starlink.

Det var något mer komplicerat vid en närmare anblick ja!

En teori jag har som jag baserar på ingenting är att om rätt gener aktiveras så skapar de regulator-protein för de andra generna som inte hade någonting som aktiverade dem. När dessa gener aktiveras så blir man snygg, stark, smart, rik och odödlig.

Men det där tåls att tänkas mer på! Har sett folk skriva om "junk DNA" förr och trott det innebar någonting annat. Märkligt.

Det förstnämnda är jag bekant med, där man i alla fall där jag läst runt, lägger minst lika stor vikt vid genetiken som fenotypen. Jag funderade i de banorna också just i detta nu faktiskt, att man kanske kunde se dem som typ, ja "genetiska parasiter" är ett bra ord. Jag funderade över om de då inte borde falla bort med tiden om de ändå är inaktiva, om de nu är helt inaktiva. Ser man dem som en genetisk parasit som bara hänger med så bör de inte kunna hänga med hur länge som helst, utan skador på dessa gener som då inte heller ger någon nackdel borde spridas lika väl som funktionella gener, men det kanske finns någon liten genetisk maskin som lagar de där om de går sönder samt att de faktiskt faller bort efter ett tag men att det tar väldigt lång tid. Som en ärftlig genetisk sjukdom utan symptom.

Edit. Eller kan "junk DNA" -generna ha fyllt en funktion förr och kanske skyddat oss mot hot som inte längre existerar likt andra sjukdomar, virus och grejer? För gener som gör oss dåligt på något sätt tror jag inte skulle klara sig länge, så antingen bör de ha fyllt en gynnsam funktion eller ingen alls. Men varför ingen alls? Vad kommer de ifrån då? Jag kan för lite om det här. Som i inget. Ska läsa mer om det framöver då det var intressant!

Om vi lyckas ta oss vidare ut i rymden så visst kommer väl vi att försöka skapa liv på andra planeter.....så kanske det är så det gått till här på vår planet och att vi är en i raden av en oändlig livskedja. Det var alltså någon annanstans det stora miraklet skedde för näst intill obegripligt länge sedan.

Gener är ett begrepp som bara används när vi förstår vad dom gör, eller tror oss. Däremot är din tanke om att dessa var försvar intressant - det är iaf imo ny. Junk-DNA har aldrig fått äran att kallas nånting liknande gener.

Vi har miljarder med baspar i DNA men bara delar av det är gener - för att vi tror vi förstår dom. Bifogar en wiki-länk enbart för att mycket i den är mer än vad man tror.

Jag tror några snillen smugit in och editerat lite här
https://en.wikipedia.org/wiki/Gene

Ja kanske inte ens för oss. Säg att de fyllde ett så viktigt syfte förr när vi var ett litet musdjur, eller en primitiv fisk. Då kanske de gör oss dåligt om de vore aktiva idag, men skyddade hela populationen mot t.ex. en sjukdom eller ett rovdjur då så alla fick den, där lagningsmekanismer och faktumet att det tar tid för dem att försvinna är varför vi har dem än idag.

Uffan, det var inte så jag trodde DNA var uppbyggt! Intressant, och tack jag ska kika igenom den där vid tillfälle men jag kikade igenom några andra Wikiartiklar förut, och föga förvånande så var det där ett otroligt komplicerat ämne som jag aldrig satt mig in i tidigare. Mycket terminologi och märkliga kemiska funktioner.

Är vi helt ensamma i universum?

Det är enkelt att föreställa sig ett universum där sannolikheten för liv runt en stjärna är så urbota liten att universumet inte hyser något liv alls, och där vi aldrig blir till. Det är också enkelt att föreställa sig ett universum där sannolikheten för liv runt en stjärna är så pass stor att detta universum hyser många liv just på grund av alla miljarder och åter miljarder stjärnor(chanser/försök).
Det som däremot är svårt att föreställa sig är ett universum där sannolikheten för liv runt en stjärna är så där ”precis lagom stor/liten” så att endast exakt 1 och bara 1 liv skulle uppstå i hela det universumet, det skulle krävas en superprecision mellan antal stjärnor och därmed antal försök till liv OCH genomsnittssannolikheten för liv runt en av stjärnorna(injusterat system?) , och en sådan superprecision känns inte alls så sannolik, MEN allt det här tar ju förstås den här professor David Kipping upp i sin monolog på youtube…
https://youtu.be/PqEmYU8Y_rI?t=1172



-Ett universum med ”precis lagom stor/liten” chans för liv runt en stjärna-
Om detta universum är det enda universumet som existerar och har existerat, och det bara har existerat en enda gång och den gången är nu, och vi existerar i det universumet nu, vilket vi gör, så betyder det samtidigt att det är osannolikt att sannolikheten för att liv ska uppstå i detta universum är så speciellt mycket lägre än 50 %, för då hade vi sannolikt inte existerat idag, vilket vi som sagt gör. Visst, sannolikheten kan förstås ha varit mycket lägre än 50 % men att vi turligt nog blev till ändå, men det är som sagt ett mer osannolikt scenario, (så klart!).
Och vid en genomsnittssannolikhet på 50 % för liv i detta universum så är oddsen följande…

Antal liv / chans / chans med 0 liv borträknat
0 liv / 50 % / 0 %
1 liv / 34,66 % / 69,32 %
2 liv / 12,01 % / 24,02 %
3 liv / 2,78 % / 5,56 %
4 liv / 0,48 % / 0,96 %
5 liv / 0,067 % / 0,134 %
--- etc
(detta gäller när den genomsnittliga sannolikheten för liv runt en stjärna som multipliceras med antalet stjärnor i universum ger talet 0,693(-ln 0,5), vilket då också är det genomsnittliga antalet liv en sådan typ av universum ger ifrån sig vid upprepade ”körningar/datasimuleringar”)



MEN det finns en möjlighet som skulle öka upp sannolikheten för att vi är helt ensamma i hela detta universum,, och det är om det finns oändligt många universum men där sannolikheten för liv på varje enskilt universum är så otroligt liten att de flesta av dem är tomma, utom kanske ett på miljonen eller så, och där finns vi eller någon annan civilisation helt ensamma med ett helt jävla universum för sig/oss själva …

-Ett universum med 0,1 % chans till liv-
Antal liv / chans / chans med 0 liv borträknat
0 liv / 99,9 % / 0 %
1 liv / 1 på 1000 / 99,95 %
2 liv / 1 på 2000 000 / 0,05 %
3 liv / 1 på 6000 000 000 / 1 på 6000 000
4 liv / 1 på 24000 000 000 000 / 1 på 24000 000 000
Etc
( ett exempel på ett universum med låg sannolikhet för liv och med talet(-ln 0,999) )




MEN jag förstår givetvis att TS bara menar att sannolikheten för liv runt en stjärna enligt honom kan vara så extremt mycket lägre än vad gemene man inbillar sig, och att det som alltså skedde på jorden var en sådan unik och osannolik händelse att det egentligen inte går att greppa,,, eller nåt..

Frågan är då förstås vad som egentligen hände här och ”nästan” ingenstans annars? Råkade en massa molekyler av rätt sort och i rätt placering och energi koppla ihop sig av en otrolig slump på ett sådant sätt att en ”kompetent biologisk-kemisk enhet” bildades och som sedan kunde fortsätta resan fram till dagens utspridda liv på jorden? Och hur ”avancerad” måste denna ”kompetenta biologisk-kemiska enhet” minst ha varit för att kunna fungera som evolutionsmotor för Jorden är ju då den stora frågan?

Oavsett hur sällsynt ”livets startögonblick” är så har det ju uppenbarligen skett, så nu är det bara att köra igång superdatorerna och räkna ut HUR, mänskligheten måste visa vad evolutionen är kapabel till så här ett par år efter startögonblicket …





Sen är också frågan, vad "vet vi egentligen" om de planeter som man har upptäckt existerar där ute tack vare att ljuset från deras stjärna ändrar sig piko-piko-lite i styrka när den upptäckta planeten råkar passera emellan?
Och när det gäller att lyssna av himlen på radiovågor så är det så att ju större teleskop/parabol du använder ju svagare signaler kan du visserligen lyssna på MEN desto mindre område i rymden får du också in samtidigt, och då tar det också oerhört lång tid att scanna hela himlen, SÅ hur mycket har vi lyssnat på egentligen?
Man ska också tänka på att om vi ska få in en sändare som är långt ut i rymden så måste den sändaren antagligen också ha riktantenner som är riktade mot jorden(samtidigt med att vi har mottagarteleskopet riktade mot det håll där dom befann sig när de sände signalen), och då minskar chansen otroligt mycket mer att radiokontakt tas.

Det är farligt att räkna så där i efterhand när man vet att något hänt. Sannolikheten att vi finns är 100% oberoende av sannolikheten för att liv kan uppstå och oberoende av om det finns andra universum där liv skulle kunna uppstå eller om vårt universum är det enda.