Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Esmeralda föräldrar lämnade inte drogtester. De sa i rättegången;
Varför ska vi göra det, vi har inga missbruks problem.
Så att de inte lämnat drogtester var kammarrätten på det klara med.

Dock borde de ansökt om flyttningsförbud när Esmeralda började visa tecken på att inte må bra av flytten.

De kan ta med sig poliseskort om det finns risker.

Risken för barnet uppstod inte vid beslutet om att LVU skulle upphöra, utan senare. Då vidtog inte socialtjänsten de åtgärder de hade lagliga möjligheter att vidta. Felet är helt och hållet socialtjänstens och socialnämndens.

Ska domstolarna få döma folk för brott trots att åklagare inte kunnat skapa tillräckligt underlag också? Om socialtjänsten inte kan göra sitt jobb så är det socialtjänsten, inte domstolarna, som ska förändras.

Jag har svårt att se en framkomlig väg för soc med den här sjuka familjen. Jag befarar att om ett flyttningsförbud gått igenom i domstol och sedan överklagats av föräldrarna så hade de fått rätt.

Troligtvis har du rätt. Jag har oxå svårt att se vilken väg som skulle vara framkomlig för soc i denna familj.

Du skriver bra och informativa inlägg. Men ibland tycker jag att du har en lite nedlåtande ton, det är synd.

Jag har aldrig sagt att socialtjänsten har varit felfria i detta ärenden. Givetvis hade de kunnat begära poliseskort. Men det hade ju knappast lett till ett speciellt mycket fetare underlag. Om människor vägrar prata finns det ju inte mycket att skriva.

Att det finns brister i soc underlag, betyder ju inte att jag inte kan tycka att Förvaltningsdomstolarna bör se över sina praxis oxå. Och som sagt, om föräldrarna vägrat kontakt så hårdnackat som detta par tänker jag att det står för något.

Om man får ett LVU upphävt genom att vägra drogtester och utredningssamtal, skulle ju det kunna bli en väldigt destruktiv
metod som destruktiva föräldrar medvetet väljer att använda sig av.

Jag tycker att det finns brott som är svåra att döma till på grund av att de saknar insyn och där med inte finns några vittnen. Exempelvis barnmisshandel som sker i hemmet.

Verkligheten är en kedja där saker och ting går in i varandra. Rättsväsendet är detaljer och enskilda händelser. Ett barn kan inte beskriva tidpunkt och händelseförlopp vid en enskild händelse. Vilket gör att denna typ av brott blir svåra att fälla för.

Esmeralda ville bo hos Melinda. Hon hade ingen makt att göra sin röst hörd och saknade möjlighet att förmedla sin situation till omvärlden när hemförhållanden brakade käpprätt åt helvete. Om Esmeralda varit vuxen och varit med om något liknade hade man dömt på ett helt annat sätt.

Det kan nog hända. Jag är inte alltid supersmidig. Det är aldrig min avsikt att vara nedlåtande, så om jag varit det så ber jag om ursäkt.

Det är en mycket krånglig situation. Jag förstår ditt perspektiv - du vill värna om barnen framför allt. Det är så klart inget fel i det, absolut inte. Med tanke på hur det sett ut historiskt, under perioder då det var mindre rättssäkert och barn kunde omhändertas med bristande underlag, så kan jag dock inte se hur en sådan lösning är vettigare. Den deprimerande verkligheten är att vissa barn och vissa familjer kommer falla mellan stolarna. Det finns inget system som kommer kunna skydda alla barn. Det system vi väljer att ha måste vara rättssäkert, för annars blir följden att barn omhändertas utan att det finns rimlig grund till det. Så har situationen varit tidigare. En lösning där barn kan omhändertas utan tillräckligt underlag står också i konflikt med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Det är en dålig lösning som orsakar mångt fler problem än vad den löser.

Tyvärr så finns det ingen alltigenom bra lösning på de här problemen. Antingen har vi en situation där staten/kommunerna kan omhänderta barn utan rimligt underlag - vilket kan skydda en del barn men riskerar att skada enormt många fler - eller så har vi en situation där rejält med underlag krävs, vilket skyddar barn från att omhändertas utan grund men också leder till att vissa inte får de skydd de skulle behöva. Självklart vore det bästa om vi kunde få ett system som inte resulterar i felaktiga omhändertaganden, och som ändå skyddar alla de barn som behöver skyddas. Det är tyvärr inte realistiskt.

I just det här fallet så fanns det gott om tillfällen då socialtjänsten kunde ingripa, men avstod från att göra det. Det finns många åtgärder de inte vidtog. I första hand bör vi försöka se till att socialtjänsten använder de juridiska verktyg som de har. Först efter att vi nått till en punkt då de verktyg som finns används och då socialtjänsten är kompetenta (det där är ett helt annat kapitel, men det finns stora problem med kompetens hos de som fattar de här besluten), bör vi börja snegla på om rättsväsendet behöver ändras på något sätt. Att öppna upp för att låta förvaltningsrätterna ta beslut på otillräckligt underlag skulle kunna räddat Esmeralda, visst, men det hade också kunnat resultera i mängder av felaktiga omhändertaganden av barn. Bland det värsta som kan hända ett barn är att separeras från sin trygga miljö, så risken för att barn blir omhändertagna utan rimlig grund är en risk man måste ta på allvar.

En alternativ lösning, som hade kunnat få effekt för Esmeralda, är om man skulle lägga större vikt vid små barns behov av kontinuitet och så vidare. Enligt mig borde Esmeralda aldrig ha flyttats hem, för lagen borde ha varit ordnad på ett sätt som gjorde att ett barn som varit placerat i flera år och sedan födseln skulle ha rätt att bo kvar i det familjehem de kände som sin familj. Lösningen är alltså, enligt mig, inte att förvaltningsrätten ska få fatta beslut trots bristande underlag, utan att barnets behov av sina psykologiska föräldrar - även i det fall att dessa är ett familjehem - borde värderas högre. I dagsläget finns inget juridiskt utrymme för att ta hänsyn till barnets behov av att bo kvar i sin invanda miljö när det befinner sig i en situation såsom Esmeralda gjorde. Det är vad jag anser borde ändras, och det är en ändring som kan göras utan att bristande rättssäkerhet följer.

Bland det vettigaste inlägget i denna tråd. Jag undrar dock hur du tänker kring att socialtjänsten ofta har väldigt långa handläggningstider och att småbarn som placeras tidigt därmed blir kvar i familjehemmet en lång period. Jag tänker att lösningen du föreslår enbart fungerar om socialtjänsten kan få mycket mer resurser än idag, samt krav på att handläggningstiden inte ska överstiga ett visst antal månader. Sedan undrar jag också hur man ska tänka kring att familjehem ofta inte heller erbjuder kontinuitet. Många tar sig an småbarn för att senare överge dem när de bli äldre. Det hade troligtvis inte varit så i Esmeraldas fall men hon kan inte heller användas som ett allmängiltigt exempel.

Det finns en uppsjö problem med socialtjänsten, mitt förslag ovan tar bara sikte på en sak. Resursbrist och kompetensbrist är de mest uppenbara problemen. Vi behöver socionomer som är kompetenta, och helst specialutbildade, för att de här ärendena ska hanteras väl, inte en massa nyutexaminerade människor utan erfarenhet. Vi behöver tillräckligt bra löner och villkor för att jobbet ska bli attraktivt nog, så att de kompetenta handläggarna stannar. Socialtjänsten behöver resurser för att vidta de åtgärder som är rimliga och nödvändiga. Idag finns tyvärr inget av det här, och det leder till att barn riskerar att fara illa (både i ursprungshemmen, i familjehem och i särskilda boenden). Dessutom har vi brist på familjehem, särskilt sådana som är kompetenta att hantera barn med beteendeproblem.

I mitt förra inlägg uttalade jag mig om vad jag anser vore den vettigaste förändringen som skulle ha påverkat Esmeraldas öde. Det löser långt ifrån alla problem. Alla de andra problemen som finns med socialtjänsten och socialnämnderna är intressanta och förtjänar absolut att diskuteras, men i den här tråden hör de inte riktigt till ämnet.

Rädda barnen riktar hård kritik i sitt remissvar på utredningen om Lex lilla hjärtat. ” utredningen har missat målet med att stärka barnperspektivet” Barnkonventionen som är lag i Sverige numera har inte beaktats alls.

Domstolen dömde inte utifrån barnperspektivet, den dömde utifrån föräldraperspektivet.

Under 70-talet dömdes det utifrån barnets anknytning. Det blev liksom åt andra hållet. Biologiska föräldrar hade svårt att få tillbaka sina barn. I bla England blev många barn bortadopterade mot mammans egentliga vilja. Det låg i tiden. Sedan ändrades till att föräldrarätten blev väldigt stark i Sverige på bekostnad av barnets rätt som i Esmeraldas fall. Efter tragedin i Esmeraldas fall när det skulle tillsättas en utredning minns jag att någon antagligen från lagrådet blev intervjuad på nyheterna. Han försvarade kammarrättens dom med att kammarrätten tidigare fått en knäpp på näsan av lagrådet för att de inte dömt utifrån föräldrarätten som säger att även om barnet får traumatiska skador av att flyttas till biologiska föräldrarna ska föräldrarnas rätt råda före barnets rätt/behov.

Något är mycket skevt i lagstiftningen. Det finns inget skydd för ett barn som blir dömd att flytta från sin familj till okända kriminellt belastade missbrukare med psykiska problem. Ingen frågade Esmeralda vad hon vill. Hon var rättslös.

I första förhören med föräldrarna lät det ju som att Rebecka varit närvarande. Hjälpt till med hjärt-lungräddning. Och borde alltså varit medveten om vad som pågick men underlät att larma och rädda sitt barn. Sen ändrades visserligen historien och Rebecka "glömde" allt efter att Patrik dog. Men känns som de första förhören var minst oärliga? Men vet inte hur mycket de betyder i rätten.

Sorgligt nog väldigt lite har jag förstått.
Jag tror oxå den mesta sanningen låg i vad som sades i början.
Det finns ju ett förhör med Rebecka i hemmet, när hon sitter på toalettstolen(?) och berättar.
Jag tror vidare att Patrik var helt ärlig i polisbilen på väg till häktet.

Håller med.
Rebecka har ju också själv sagt mer än en gång att hon såg ögonen rulla bak på Esmeralda. Jag vill ju tro att det borde stärka bilden av att hon var klart medveten om att något var väldigt fel med flickan. Ens egna uppgifter i de första förhören borde ju inte utraderas för att man ändrar sin historia när man fått fundera lite.
Var det inte någon som vittnade om att det var Rebecka som inte ville larma 112?