Citat:
Jo tack, jag mår utmärkt 
Jag reagerade INTE på att RS blev kallad mamma en gång, utan att hon sa sig bruka bli kallad det och verkade tycka det var bra, samt att hon tyckte sig ha rätt att träffa E och blev sur när hon inte fick det. Men som sagt. Jag vet ingenting om varför de hade den relation de hade. Tänker att - om mamman nu fungerade så bra som RS vittnat om att hon gjorde - skulle det vara extra viktigt för anknytningen till sin riktiga mamma som hon varit ifrån att inte kalla vem som helst mamma. (Nu var ju inte mamman särskilt bra så det kan kanske kvitta ändå).
Eller så kände RS på sig att allt inte var ok och ville hålla koll. Det är ju bra i så fall.
Mina barn har säkert sagt mamma till andra och många barn har sagt mamma till mig, just för att små barn använder de ord de kan (absolut inte att de tror att jag är deras mamma) men då brukar både jag o andra säga: "jag är *namn*" på ett vänligt sätt för att markera. Efter att barnen fyllt två brukar de ha lärt sig det där. Men det kanske är otydligare när man haft fosterföräldrar.
Detta var en detalj jag funderade över. Givetvis var detta ingenting om man tänker på hur förfärliga Es riktiga föräldrar är/var och allt som hänt. Men det är liksom så uppenbart att det knappt är värt för mig att kommentera när många andra redan gjort det.
Jag reagerade INTE på att RS blev kallad mamma en gång, utan att hon sa sig bruka bli kallad det och verkade tycka det var bra, samt att hon tyckte sig ha rätt att träffa E och blev sur när hon inte fick det. Men som sagt. Jag vet ingenting om varför de hade den relation de hade. Tänker att - om mamman nu fungerade så bra som RS vittnat om att hon gjorde - skulle det vara extra viktigt för anknytningen till sin riktiga mamma som hon varit ifrån att inte kalla vem som helst mamma. (Nu var ju inte mamman särskilt bra så det kan kanske kvitta ändå).Eller så kände RS på sig att allt inte var ok och ville hålla koll. Det är ju bra i så fall.
Mina barn har säkert sagt mamma till andra och många barn har sagt mamma till mig, just för att små barn använder de ord de kan (absolut inte att de tror att jag är deras mamma) men då brukar både jag o andra säga: "jag är *namn*" på ett vänligt sätt för att markera. Efter att barnen fyllt två brukar de ha lärt sig det där. Men det kanske är otydligare när man haft fosterföräldrar.
Detta var en detalj jag funderade över. Givetvis var detta ingenting om man tänker på hur förfärliga Es riktiga föräldrar är/var och allt som hänt. Men det är liksom så uppenbart att det knappt är värt för mig att kommentera när många andra redan gjort det.
Jag kan också tycka det är märkligt faktiskt att E kallade RS för Mamma Gi... Finns barn som lever med bonusföräldrar och aldrig kallar dem för mamma/pappa. Jag upplever precis som du att hon blev upprörd över att inte få träffa flickan, ha henne att sova över hos henne osv.
Hon beskriver en så stark anknytning till flickan samtidigt en så stark oro att hon på julafton ville ta henne och springa därifrån. Ändå gör hon inget. Hon beskriver att flera vuxna där oroade sig. Ändå gjorde hon inget. Dagen efter ringer hon familjehemsmamman.
Hade hon nu så stark anknytning till E och så pass mycket oro för henne borde hon ha agerat mer... Känns som en väldigt konstig person denna RS.
Hyllar R samtidigt som hon ser att E far väldigt illa. Påtalar till och med detta för R. Sedan hämtar hon henne från häktet och umgås med henne i två dagar.
Antingen är detta är sjuk människa eller en så fruktansvärt nyfiken människa som gottar sig i andras olycka. Vill ha kontroll över hur E har det för att kunna gotta sig i det. Framställa sig själv som så bra och duktig, men handlar egentligen endast om nyfikenhet och att få vara med i smeten...
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
