Citat:
Ursprungligen postat av
Bomboni2
Det dr r skulle liks grna vara en sikt som det skulle kunna vara fakta
Nej. Se inlgg #76. Man uppnr inget bestende, och det man uppnr r i princip bara tillfllig lindring frn smrta eller ett pockande behov.
Johan Olof Wallin har uttryckt detta mer poetiskt n Schopenhauer i dikten Hemsjukan:
Vart stiger din suck, o mitt klappande brst?
Var hres, o bedjande hjrta, din rst?
En frmling jag str p den dsliga strand,
och knner en lngtan,
en traktan, en trngtan -
jag vill ver havet till oknda land!
I verfld har jag mitt lystmte ftt
av kunskapens trd, s p ont som p gott.
Jag sett, huru dagarne komma och g:
som blja p blja
varandra de flja,
och dovt och enformigt mot strnderna sl.
De jublandes gny och de jmrandes skri
jag hrt, hur de g var p sin melodi,
den gamla bekanta, som var och en kan;
ej olika toner,
blott variationer
till tidsfrdriv stundom den ddlige fann.
Om sommaren klder sig jorden till brud,
om vintern s drager hon svepningens skrud:
s gjorde hon frr, och s gr hon i r -
om hsten hon grter,
om vren hon ter
med barnslig frnjelse torkar sin tr.
Hon brgas och hrjas, den vlvande jord.
De vise dr talte mng sttliga ord
om frihet och dygder och gyllene tid;
sin fackla de buro
fr kungar, som svuro,
i trtthetens timmar, den eviga frid.
De talte s fordom, de tala s n;
de svuro, och svra detsamma igen.
Men idligt sig vnder det rullande klot,
och gyllene tiden
och eviga friden
f dr intet fste fr halkande fot.
Jag sett hur det tillgr p jordenes ring:
men nytt under solen jag sett ingenting.
I hundrade former r allt likadant:
sin yta det fejar,
men troget sig drejar
kring samma sin axel, som det varit vant.
Inbyggarne alla p vrldenes ,
jag vet, hur de fdas, jag vet, hur de d,
och hur, dessemellan, de larma en stund,
en myggdans, som stimmar
i solskenets timmar,
tills natten gr slut p bd' strid och frbund.
Ej mnga de ro, mitt elndes r;
min tid, p lngt nr, ej till fdernas nr:
dock haver jag skdat mig mtt hrupp.
Det blir, som det varit:
r vad jag frfarit,
och summan av allt vad jag lrt mig frst.
Nu lgger jag neder min pelegrimsstav
och ser mot det stilla, det stjrnstrdda hav,
frmr ej att vnda mitt ga frn er,
I strlande ar
i azurens sjar,
som dagens, nr dagen hos oss har gtt ner.
O, lten mig flja de facklor I tnt!
Jag har ingen lust med den vrld, som jag knt;
jag andas ej fritt p dess kvalmiga strand;
mig driver en lngtan,
en aningsfull trngtan,
jag vill ver havet till oknda land!