Livet handlar om att knulla och ha det bra

Ditt typ av tänkande är ett bra recept för att bli missnöjd med livet och sen ta livet av sig längre fram.

Om allting är meningslöst varför då inte sträva efter höga mål? Jo för om man har förklaringen att allting är meningslöst så har man en bra förklaring till att slippaman göra något och man kan legitimera sin kortsikitiga och destruktiva sex och droganvändning. En bortförklaring för att kunna vara lat.

Din destruktiva och osunda inställning till tillvaron är ganska typisk för svenska pseudointellektuella.

Alla ärliga människor är pessimister.

"Livet ter sig närmast som en uppgift, den nämligen, att det skall vidmakthållas, de gagner sa vie. Är uppgiften löst, så är det vunna en börda, med vilken man fått en andra uppgift: hur man skall disponera sin tillvaro för att bli kvitt ledsnaden, vilken liksom ett lurande rovdjur angriper varje ekonomiskt tryggat liv. Den första uppgiften är alltså att vinna något och den andra att, sedan detta är vunnet, göra detsamma oförnimbart - eljest blir det en börda. -

Söker man fatta hela människovärlden i en blick, så ser man överallt en rastlös kamp, en våldsam strid, som med ansträngning av alla kroppens och själens krafter utkämpas för att skydda liv och tillvaro mot en mängd faror och plågor, som hota i varje ögoblick. - Och betraktar man så det tillvarons och livets mål, som det gäller att vinna, så finner man några smärtfria mellanrum, som genast anfäktas av ledsnaden och på vilka nya behov göra en bråd ände. - Att ledsnaden ligger på lur bakom nöden och även hemsöker de klokare djuren är en följd av att livet ej äger något verkligt äkta inre värde utan blott genom behov och illusioner hålles i rörelse. Men så snart denna avstannar, träder tillvarons hela ödslighet och tomhet i dagen. -"

Schopenhauer, Parerga und Paralipomena §146

Orsaken att denna typ av förhållning till livet och eventuella mål beror inte på någon osund inställning eller pseudo-intellektualitet anser jag, problemet ligger i meningslösheten i sig, väldigt få klarar av att hantera lidandet som uppstår av meningslöshetens insikt, det naturliga utfallet blir således att försöka minska sitt lidande med njutning och tillfredställelse eftersom det är det enda metoden individen är bekant med för att minska sitt lidande... individen flyr således akten att dyka ännu djupare in i tomrummet i sitt psyke och undviker dessvärre möjligheten att finna djupare insikter om sig själv, sin natur, livet och verkligheten.

Det är uppenbart för mig att dessa människor står på en lägre mental nivå och inte har förstått vissa saker. De kanske inte har mental förmåga till det eller så kommer det längre fram i livet.

Sen så tror jag denna typen av tänkande nästan bara finns i Europa. Ingen arab eller neger kommer tänka på detta viset eller ha denna typen av livsproblem.

Oftast så kommer det senare i livet men ibland inte alls, vissa följer samma väg tills döden... men det har inte heller helt mental förmåga att göra utan nästan bara en avsaknad av effektiva verkyg eller metoder att använda sig utav, den mentala förmågan ligger dock i ett problem att egot klamrar sig fast i en verklighetsuppfattning ju längre verklighetsuppfattningen inte utmanas till förändring, kort förklarat ju mer tiden går desto hårdare fastnar man i sin egen uppfattning om sig själv och verkligheten och man blir således mindre kapabel att utmana den för ökade insikter och förståelse, ungefär som ett objekt som limmats fast där limmet torkar med tiden, ju längre tiden går desto hårdare fastnar objektet i limmet.
Antagligen inte, men å andra sidan så har dessa människor i dessa kulturer religiösa doktriner för att släcka sitt lidande om livets meningslöshet eller döden.

Denna typ av tänkande är också en vällevnadsgrej. Dessa personer finns inte när det är krig, svält eller jobbiga förhållanden utan de uppstår i samhällen där man kan ligga på soffan i ett antal år och ha obegränsat med mat och slippa bekymra sig för något. Denna slappa tillvaro och bristen på mental stimulans och utmaningar får dem att tänka "livet är meningslöst det är lika bra att inte finnas till".

Om livet hade en mening så skulle det överhuvudtaget inte kunna gå att dra slutsatsen att det är meningslöst. Bara det faktum att det finns leda bevisar att livet saknar ett inneboende värde.

Ja det är inget jag argumenterar emot, men samtidigt kan du inte förvänta dig att det skulle vara någon slags självklarhet att människor utmanar sig själva, sin verklighetsuppfattning och skapar sin egna mentala stimulans och utmaningar, om människor vill ligga på soffan och slappa och jaga nästa dopamin utsöndring i klassisk hedonistisk anda med samma typ av uppfattning genom hela livet så är det så, det finns ingen som lider av det förutom dem själva.

Tycker man detta är frustrerande och lider p.g.a det så bör man omvärdera sig själv och hur man ser på andra människor, det finns nämligen ingen logisk anledning att man själv ska lida för att andra söker tillfällig och flyktig tillfredsställelse och beter sig som "svanslösa apor"... håller du en apa i djurparken ansvarig för dennes egna beteende? Säger du till aporna i djurparken att dem borde utmana sig själva och utforska sitt psyke? Nej det gör du inte och varför gör du inte det? Jo det är för att du förstår att aporna inte förstår, de är ignoranta precis som alla människor är mer eller mindre.

Däremot tycker jag att man ska sträcka ut en hand och vara ödmjuk när en människa faktiskt har börjat ifrågasätta sitt eget beteende, sig själv eller sin verklighetsuppfattning och behöver hjälp.

Det där är skulle liks gärna vara en åsikt som det skulle kunna vara fakta

Nej. Se inlägg #76. Man uppnår inget bestående, och det man uppnår är i princip bara tillfällig lindring från smärta eller ett pockande behov.

Johan Olof Wallin har uttryckt detta mer poetiskt än Schopenhauer i dikten Hemsjukan:

Vart stiger din suck, o mitt klappande bröst?
Var höres, o bedjande hjärta, din röst?
En främling jag står på den ödsliga strand,
och känner en längtan,
en traktan, en trängtan -
jag vill över havet till okända land!

I överflöd har jag mitt lystmäte fått
av kunskapens träd, så på ont som på gott.
Jag sett, huru dagarne komma och gå:
som bölja på bölja
varandra de följa,
och dovt och enformigt mot stränderna slå.

De jublandes gny och de jämrandes skri
jag hört, hur de gå var på sin melodi,
den gamla bekanta, som var och en kan;
ej olika toner,
blott variationer
till tidsfördriv stundom den dödlige fann.

Om sommaren kläder sig jorden till brud,
om vintern så drager hon svepningens skrud:
så gjorde hon förr, och så gör hon i år -
om hösten hon gråter,
om våren hon åter
med barnslig förnöjelse torkar sin tår.

Hon bärgas och härjas, den välvande jord.
De vise där talte mång ståtliga ord
om frihet och dygder och gyllene tid;
sin fackla de buro
för kungar, som svuro,
i trötthetens timmar, den eviga frid.

De talte så fordom, de tala så än;
de svuro, och svära detsamma igen.
Men idligt sig vänder det rullande klot,
och gyllene tiden
och eviga friden
få där intet fäste för halkande fot.

Jag sett hur det tillgår på jordenes ring:
men nytt under solen jag sett ingenting.
I hundrade former är allt likadant:
sin yta det fejar,
men troget sig drejar
kring samma sin axel, som det varit vant.

Inbyggarne alla på världenes ö,
jag vet, hur de födas, jag vet, hur de dö,
och hur, dessemellan, de larma en stund,
en myggdans, som stimmar
i solskenets timmar,
tills natten gör slut på båd' strid och förbund.

Ej många de äro, mitt eländes år;
min tid, på långt när, ej till fädernas når:
dock haver jag skådat mig mätt häruppå.
Det blir, som det varit:
är vad jag förfarit,
och summan av allt vad jag lärt mig förstå.

Nu lägger jag neder min pelegrimsstav
och ser mot det stilla, det stjärnströdda hav,
förmår ej att vända mitt öga från er,
I strålande öar
i azurens sjöar,
som dagens, när dagen hos oss har gått ner.

O, låten mig följa de facklor I tänt!
Jag har ingen lust med den värld, som jag känt;
jag andas ej fritt på dess kvalmiga strand;
mig driver en längtan,
en aningsfull trängtan,
jag vill över havet till okända land!

Det går att uppnå bestående frigörelse från lidande, men det går inte att göra genom att läsa dikter, filosofi eller liknande lika väl som att du inte kan uppnå hur du cyklar genom att studera en cykel eller köra bil genom att studera bilen.

Nä livets värde består inte i att du känner positiva känslor hela tiden och tycker du lever en bra och intressant tillvaro hela eller ens det mesta av den tid du finns till. Att du känner leda och inte kan förstå livets mening gör inte att det inte finns andra förmodligen de flesta människor som tycker livet är meningsfullt.