Absolut värsta stället var Villingsberg.
Infödda värmlänningar vet säkert vad jag pratar om: var det 20 cm snö i Kristinehamn var det MINST 50 cm där uppe.
Plus att det alltid var kallare där.
I alla fall, vinterövning i lumpen, tälta i skogen och frysa konstant samtidigt som man VÄGRADE skita, för enda stället var en papptunna.
Tills den ödesdigra natten när det fan inte gick längre.
Ryckte åt mig en toarulle och kasade fram genom snön fram till målet som för dagen stod lite pittoreskt under en gran.
För er som inte varit så extremt skitnödiga dag efter dag att ni till slut får känslan att det är en födsel det handlar om istället för nummer 2 och det enda som till slut tillvaron kretsar runt, ni kan känna er lyckligt lottade.
När det dessutom är ett helt kompani som lever på samma sätt, då förstår ni hur stort en skogskitning kan vara.
Så som sagt, till slut fick det bära eller brista: ut på papptunnan, hela tiden med tanken att man INTE fick luta för mycket bakåt och därefter: paradiset!
Att till slut kunna känna sig som en normal människa igen...just då var det så bra som livet kunde vara.
Och bättre blev det på morgonen efter när de som INTE skitit på över en vecka såg mitt nöjda leende.