Sollentuna: mordet på Peter Plax (2019-08-02)

Förhöret den 1 okt är väl efter en rekonstruktion på brottsplatsen? Jag reagerar på vad han säger (på sid 610) när han ska förklara rättsläkarens rapport på skador. Han pratar då om att Peter sätter sig upp. Var det efter första slaget, som han sätter sig upp? och det blev en liten fördröjning, väntade lite, såg reaktion. Även förhörsledaren frågar vad han tänkte när Peter satte sig upp. Eller var det innan första slaget?

Är det inte alldeles för många psykopater som går lös och fantiserar om att döda någon?

Låsa in Jack med en annan missfoster Johan Fallqvist som hade fantasier om att döda kvinnor, ge dem var sin yxa.

Efter första slaget sätter Peter upp sig. Vad gör Jack då? Fortsätter slå sin vän i huvudet och ryggen tills han dör. Tror du att Jack känner nån empati medan han bästa vän ligger döende i en blodpöl ?

Haha någon har ”läst” Kierkegaard hör jag... Främlingen förstår jag eftersom Camu räknades som existensialist.. Att du blandar in Brott och Straff är ju bara pinsamt.

En annan sak som är pinsam är att du kopplar HELT fel.. lilla vän, vad fn har filosofi med detta att göra. Snälla förstå filosofi innan du uttalar dig.

Helvete vad jag tycker synd om Peter, han verkar av allt att döma vara en riktigt trevlig person och så går han detta öde till mötes. Stackars människa.
Så fruktansvärt jävla orättvist.

Det är såklart helt ofattbart och går inte förstå hur J tänkte och kände och förhören gör inte att det klarnar det minsta. Jag funderar hela tiden på hur medveten han faktiskt är. Det framstår som att han förstår alltsammans bortsätt från just den känslomässiga aspekten. Han måste ju förstå att han skulle bli inspärrad i många år (eller resten av livet) för det här?
Jag önskar att polisen ställde mer den typen av frågor: insåg du vad det här kommer att leda tlll?

Sedan funderar jag också på hur taktiskt medvetet hela det här med att inte vilja gå in på vissa saker är och hänvisandet till psykiatrins sammanfattningar. Är det ett sätt att slippa få det han säger offentligt?
Jag har svårt att tro att han är så borta som han framstår i förhören. Men jag vet verkligen inte. Kanske har han aldrig varit i situationen där hans eventuella helt efterblivna känslomässiga intellekt blivit ifrågasatt förut.

Ytterligare en sak man funderar över är: varför var det så bråttom att döda någon?
Han påstår att tankarna börjat i juni, endast ca 6 veckor tidigare samt att de försvunnit igen för att dyka upp endast 5-6 dagar innan mordet. Varför kunde han inte bygga upp en långsiktig plan istället där han kan hinna börja gymnasiet och kanske hitta andra eventuella offer eller komma på en plan som hade gjort att han åtminstone hade en viss chans att komma undan?
Själva rättsprocessen måste väl vara en del av planen? Så kortsiktig kan han ju inte varit?
Han framstår ju inte som någon som bara gör saker i affekt utan att tänka efter utan tvärtom beskrivs han som någon som tar tid på sig för att tänka efter före. Det går verkligen inte att förstå det här.
Han kan ju i vilket fall som helst inte känt någon förhoppning om sin framtid? Då hade han ju haft alla andra vägar att gå. Han måste väl ha insett sitt eget handikapp på något sätt och känt någon slags hopplöshet, eller vad ska man tro?

Hursomhelst så tycker jag inte att någon information om familjen gör att de kan klandras. De är tillsammans med Peter och hans familj dom största offren i den här historian. Förmodligen genomlever de alla helvetes kval. Jag hoppas att dem får hjälp och stöd och empati från andra och jag hoppas att dom med tiden ska kunna hitta till något meningsfullt. Stackars människor!

Mycket pekar på att han haft eller fortfarande har en psykos. Tvångstankar, emotionell avflackning och oorganiserade tankar och tal. Som du säger har han inte tänkt igenom risken att bli gripen och konsekvenserna av vad han gjort - fullt möjligt om han inte kunde hålla en röd tråd i sina tankar bortsett från tvånget att döda någon, och först efter att det gjorts klarnat till och börjat tänka på vidden av vad han gjort, men ändå, pga den emotionella rubbningen under psykosen, inte påverkas känslomässigt. Tror inte att man skall lägga så mycket vikt på vad han gör med dokument etc nu, förefaller inte vara något organiserat eller taktiskt.

Ett vanligt missförstånd är att psykoser alltid är uppenbara, men det finns många fall där det endast efter ett långt och utförligt läkarsamtal som det går att förstå. Vissa kan vara helt normala förutom att de tror att de har en gasläcka hemma, och ger sig på att göra allt de kan för att fixa den, fast den inte finns. När det huvudsakligen är undertryckta drifter som psykosen handlar om kan det vara nästan omöjligt för t ex en förälder till en tonåring att veta. Som mest tror jag att de kan ha märkt att J blivit mer tillbakadragen under den sena våren-sommaren.

Peter Plax vän om misstänkte mördaren: Ville mörda mig

https://www.aftonbladet.se/a/8mznA1

Vad ska man göra, som förälder, syskon etc när en i familjen inte vill ha kramar? Hatar samtal och uttrycker ytterst få känslor? Ska man tvinga sig på trots att personen uppenbart lider eller ska man respektera deras önskan? Jag tycker detta är svårt. Hör ofta föräldrar säga att just de här sakerna är svårast.

[quote=Malin.Nilsson|69136822]
Bra skrivet av dig också! Många barn och tonåringar lider när det blir lov utav anledningarna du nämner. Ser man att barnet mår dåligt, finns det hjälp att få. Sommarskola eller ett arbete. Vad som helst som ger lite struktur och fasta rutiner. Vi tror ofta att alla njuter av ledigheten men så är det inte. Tankarna kan nog ställa till det om bara sitter ensam på rummet timme ut och timme in.

Förmodligen har han problem att förstå konsekvenser. Är det inte så att vissa med Asperger inte lär sig av sina misstag? Eller för den delen lär sig av sina framgångar?

Jag pratade med en kille som har Asperger. Han hade stulit pengar av en kompis. När jag förklarade varför det var fel att göra så, undrade han hur det kunde vara fel när han bara tog det han ville ha? Själv tyckte han att skulle vara fel om han tog något han inte ville ha.
Jag sa att slutar du inte stjäla kan det bli så att du hamnar i fängelse. Han svar var, "hur många år kommer jag få sitta?". Han brydde sig inte ett dugg. När jag sen sa att han måste lämna tillbaka pengarna, sa han att vi inte var ett dugg bättre själva eftersom vi då tog hans pengar. Det är inte lätt när man får såna svar.

[quote=Malin.Nilsson|69136822]
Ja precis, att falla ur strukturer underlättar risken men samtidigt har Jack haft åtta tidigare sommarlov. Hur dessa varit organiserade och upplagda vet vi dock inte i förhållande till hur sommaren -19 sett ut.

Tycker det framstår tydligt i Fup att både föräldrar och kompisar, likväl som Peters far uppfattat och reagerat på att Jack är märklig, udda och konstig. Men skillnaden är fundamental på att reagera eller agera.

Det finns specialskolor för högfungerade autister i bl.a. Älvsjö, och tidigare också, om jag inte missminner mig, en filial i Skogås söder om Stockholm. Tanken är att denna typ av träningsskola är temporär, och meningen är att barnen så småningom ska återgå till sina ordinarie klasser. Fulltankade med olika verktyg och metoder för att bättre förstå och hantera en verklighet och omvärld som många gånger varit svår att förstå.

De här barnen brukar vanligtvis upptäckas av förskolans personal. Då brukar det låta något i stil med följande på utvecklingssamtalen:" X är verkligen begåvad och en stor tillgång för de andra barnen på förskolan...däremot den sociala interaktionen finns en del övrigt att utveckla".

Men jag vet också personal som varit mer tydliga: " X är synnerligen allmänbildad men vad gäller den sociala biten är det något som inte stämmer...jag skulle därför råda er att söka hjälp för en vidare utredning hos Bup".

Men, det finns också olika kategorier av föräldrar:

1. De som vill ha hjälp och söker den för barnets bästa och för att få hjälp att veta hur man förhåller sig som vuxen och på bästa sätt hjälper sitt barn.

2. De som förstår att barnet är annorlunda, men delvis förnekar och överslätar det med olika typer av ursäkter och förklaringar, då man själv önskar att barnet ska vara som alla andra utan att bli stämplad med en diagnos.

3. De som blir förbannade på budbäraren och skuldbelägger vederbörande.Istället håller man fast i ett pluralistiskt och inkluderade tankesätt, med mångfald i fokus, för att man känner sig som en sämre förälder om det visar sig att ens eget barn är avvikande och behöver specialhjälp.

Inom neuropsykiatrin finns gott om hjälpmedel för dessa barn. De finns överallt i samhället och ofta finns Asperger inom släkt och familj vad gäller den genetiska dispositionen.

Låter som en enkel lösning på ett komplicerat problem. Kanske lika gärnna låsa in honom med Ragnar.