Citat:
Korrekt. En inre kamp där fixeringen tog överhand till slut. Han har mycket god självkontroll vilket talar emot antisociala/excentriska drag som är vanligt hos mördare i övrigt. Räddhågsen och ångestfylld ville han ha kontroll och lurade med sin kompis till en avskild plats där ingen skulle störa. Där bad han kompisen blunda och han var fast besluten att kompisen skulle dö, annars hade han bara gått på och hoppats på det bästa. Nej han är inte frisk den här grabben
Köper inte ”själv”-kontroll utifrån FUP. Får känslan av att han inte har något ”jag”. Det är andra som har facit. Hans bröder vet vad som ska läsas, hur ”intelligenta” samtal låter, osv. De böcker han nämner, Främlingen och Brott och straff är djupt existentiella. Det han säger, och hur han säger, detta med ”... eller så kan jag mörda någon och leva”, känns som att han har anammat fiktionens huvudkaraktärer. Dessa karaktärer har inte (bara) sin egna existentiella ångest att förhålla sig till, med den slump, samvetskval och brist på facit som egenmäktigt förfarande av en annan människas liv innebär. De har, handgripligen, flätat samman sitt och en medmänniskas öde. Huvudkaraktärerna har gjort det värsta tänkbara, och har i den bemärkelsen ”kontroll”.
Jag tror att JL försökte skapa kontroll/utforska existensens yttersta gränser och finna sig själv i detta yttersta. Jag tror att han aldrig har haft utrymme att tänka sina egna tankar, riktigt (bröderna, föräldrarna och skolan har facit över fakta, värderingar, regler). Det verkar som att han inte begriper att det inte finns någon författare, polisväsende eller psykiatri som har ”facit” över vad han gjort och varför.