jag tycker denna gamla historia är intressnt:
Citat:
En februarikväll 1986, på taxicaféet Röda Rummet vid Norra Bantorget, träffade “Ulrika” och “Eva” två utländska män i 30-40-årsåldern. Ulrika och Eva var två unga kvinnor som vid denna tid ibland prostituerade sig.
Taxi-fiket Röda Rummet vid Norra Bantorget grundades av Stockholms yrkeschaufförer 1926. Året innan hade Sveriges första socialdemokratiska statsminister, Hjalmar Branting avlidit. Det imponerande Branting-monumentet vid Norra Bantorget, skulpterat av Carl Eldh, avtäcktes 1952. På Norra Bantorget står också en betydligt mindre pompös staty, skapad av Ture Johansson, föreställande den svenska socialdemokratins pionjär August Palm. Hade de två männen på Röda rummet, som påstod att de skulle döda Sveriges socialdemokratiska statsminister, noterat vilka som stod staty bara ett stenkast från restaurangen? Förmodligen inte.
En av de två männen på taxicaféet var kraftig och rödlätt, och passade in på Nybergs beskrivning av den man han kom att i sin redogörelse kalla “irländaren”. Nyberg gjorde sina observationer någon vecka efter Ulriks och Evas möte med de två männen på Röda rummet.
Den andre mannen på caféet var något yngre och mörkhårig. Också detta signalement går ihop med Nybergs iakttagelser på Västerlånggatan.
Dessutom: de två männen talade flytande engelska, men med en markant brytning. En “konstig dialekt”, enligt Ulrika. Hon tänkte därför att de kanske kom från Irland eller Skottland.
Vidare: Den rödlätte, mer språksamme av de två, påstod att de varit i Sverige endast en kort tid. Och att den enda anledningen till att de kommit var att de skulle skjuta Olof Palme!
Ulrika trodde inte att den rödlätte mannen menade allvar. Hon frågade varför de skulle vilja skjuta Olof Palme. Hon fick till svar att Palme ställde till problem “där nere”, i landet och området de kom ifrån. “Palme la sig i” saker han inte hade något med att göra, hävdade den rödlätte mannen. “Olof Palme ställde till problem”, förklarade han. Ulrika kunde efteråt inte komma ihåg vad det var för land och område som den rödlätte talade om. Men det var “neråt” någonstans.
Efter att ha språkat en lång stund med de öldrickande utländska männen lämnade Ulrika och Eva Röda Rummet i deras sällskap. Avsikten var, enligt Ulrika, att de tillsammans skulle bege sig till ett ställe i Gamla Stan, där männen tillfälligt bodde. Lägenheten skulle ligga nära Olof Palmes bostad, hade männen berättat.
Men Ulrika fortsatte att ifrågasätta talet om att männen skulle skjuta Olof Palme. När de passerade Stockholms Central förevisades kvinnorna därför innehållet i en förvaringsbox som männen disponerade. I boxen fanns en väska, och i väskan fanns tre revolvrar. En av revolvrarna var försedd med ljuddämpare.
Ulrika blev upprörd. Hon ville inte ha att göra med människor som brukade vapen. Hon lämnade sällskapet. Men Eva valde att följa med männen.
Några dagar senare lämnade Ulrika Stockholm. Hon åkte hem till sina föräldrar, ganska långt från huvudstaden. Fast hon fortfarande inte alls trodde på talet om att skjuta Palme berättade hon för sina föräldrar om sin upplevelse. På morgonen den första mars väcktes hon av sin mor, som meddelade att nu hade det verkligen hänt, det som Ulrika berättat om att de utländska männen påstått sig ha planerat att göra.
En bekant till Ulrika såg till att hon tog kontakt med Hans Holmérs mordutredning. Holmér kände förstås till Nybergs vittnesmål. Han borde naturligtvis därför ha sett att Ulrikas uppgifter gjorde riksdagsvaktmästarens uppgifter extra heta. Och dragit slutsatsen att en jakt på de tre männens identitet nu måste inledas. Men det gjorde inte Holmér. Han valde istället att i sin bok Olof Palme är skjuten hänga ut och håna Ulrika.
Holmér valde, åtminstone påstod han det, att tro på Eva, Ulrikas kamrat. Eva påstod nämligen, när hon togs in till förhör, att hon inte hört något om att männen skulle skjuta Palme; och hon hade inte heller, hävdade hon, sett till några vapen. Och dessutom sa hon att männen hade haft sin lägenhet någonstans i Johanneshov – inte i Gamla stan (HHopäs 87 f).
Men Ulrikas version var en annan, och journalisten och författaren Lars Borgnäs kunde, när han några år senare vid flera tillfällen talade med henne på telefon, konstatera att hon gjorde ett stabilt intryck. Hon levde då ett normalt liv med man och barn. Enligt Borgnäs var hon livrädd för att uppgifter om hennes period som prostituerad i Stockholm skulle komma ut. Men hon backade inte från sin berättelse om vad som ägt rum vid mötet med de två männen på ölcaféet och vid förvaringsboxen på Centralen. Hon höll konsekvent fast vid sin version (LB 374 ff).
Det som talar för Ulrikas version är förstås bland annat att hon berättade den för sina föräldrar någon dag innan Olof Palme mördades. Att hon beskrev männens brutna engelska och varifrån de kom utan att kunna exakt ange vare sig brytning eller härkomst kan faktiskt ses som att det höjer hennes berättelses trovärdighet. En konstruerad berättelse tenderar ju ofta att bli preciserad och “korrekt”, om desinformatören inte är väldigt driven och målmedveten.
När Holmér öste sitt hån över Ulrika var Eva redan avliden. Dödsorsaken var en överdos narkotika.
Taxi-fiket Röda Rummet vid Norra Bantorget grundades av Stockholms yrkeschaufförer 1926. Året innan hade Sveriges första socialdemokratiska statsminister, Hjalmar Branting avlidit. Det imponerande Branting-monumentet vid Norra Bantorget, skulpterat av Carl Eldh, avtäcktes 1952. På Norra Bantorget står också en betydligt mindre pompös staty, skapad av Ture Johansson, föreställande den svenska socialdemokratins pionjär August Palm. Hade de två männen på Röda rummet, som påstod att de skulle döda Sveriges socialdemokratiska statsminister, noterat vilka som stod staty bara ett stenkast från restaurangen? Förmodligen inte.
En av de två männen på taxicaféet var kraftig och rödlätt, och passade in på Nybergs beskrivning av den man han kom att i sin redogörelse kalla “irländaren”. Nyberg gjorde sina observationer någon vecka efter Ulriks och Evas möte med de två männen på Röda rummet.
Den andre mannen på caféet var något yngre och mörkhårig. Också detta signalement går ihop med Nybergs iakttagelser på Västerlånggatan.
Dessutom: de två männen talade flytande engelska, men med en markant brytning. En “konstig dialekt”, enligt Ulrika. Hon tänkte därför att de kanske kom från Irland eller Skottland.
Vidare: Den rödlätte, mer språksamme av de två, påstod att de varit i Sverige endast en kort tid. Och att den enda anledningen till att de kommit var att de skulle skjuta Olof Palme!
Ulrika trodde inte att den rödlätte mannen menade allvar. Hon frågade varför de skulle vilja skjuta Olof Palme. Hon fick till svar att Palme ställde till problem “där nere”, i landet och området de kom ifrån. “Palme la sig i” saker han inte hade något med att göra, hävdade den rödlätte mannen. “Olof Palme ställde till problem”, förklarade han. Ulrika kunde efteråt inte komma ihåg vad det var för land och område som den rödlätte talade om. Men det var “neråt” någonstans.
Efter att ha språkat en lång stund med de öldrickande utländska männen lämnade Ulrika och Eva Röda Rummet i deras sällskap. Avsikten var, enligt Ulrika, att de tillsammans skulle bege sig till ett ställe i Gamla Stan, där männen tillfälligt bodde. Lägenheten skulle ligga nära Olof Palmes bostad, hade männen berättat.
Men Ulrika fortsatte att ifrågasätta talet om att männen skulle skjuta Olof Palme. När de passerade Stockholms Central förevisades kvinnorna därför innehållet i en förvaringsbox som männen disponerade. I boxen fanns en väska, och i väskan fanns tre revolvrar. En av revolvrarna var försedd med ljuddämpare.
Ulrika blev upprörd. Hon ville inte ha att göra med människor som brukade vapen. Hon lämnade sällskapet. Men Eva valde att följa med männen.
Några dagar senare lämnade Ulrika Stockholm. Hon åkte hem till sina föräldrar, ganska långt från huvudstaden. Fast hon fortfarande inte alls trodde på talet om att skjuta Palme berättade hon för sina föräldrar om sin upplevelse. På morgonen den första mars väcktes hon av sin mor, som meddelade att nu hade det verkligen hänt, det som Ulrika berättat om att de utländska männen påstått sig ha planerat att göra.
En bekant till Ulrika såg till att hon tog kontakt med Hans Holmérs mordutredning. Holmér kände förstås till Nybergs vittnesmål. Han borde naturligtvis därför ha sett att Ulrikas uppgifter gjorde riksdagsvaktmästarens uppgifter extra heta. Och dragit slutsatsen att en jakt på de tre männens identitet nu måste inledas. Men det gjorde inte Holmér. Han valde istället att i sin bok Olof Palme är skjuten hänga ut och håna Ulrika.
Holmér valde, åtminstone påstod han det, att tro på Eva, Ulrikas kamrat. Eva påstod nämligen, när hon togs in till förhör, att hon inte hört något om att männen skulle skjuta Palme; och hon hade inte heller, hävdade hon, sett till några vapen. Och dessutom sa hon att männen hade haft sin lägenhet någonstans i Johanneshov – inte i Gamla stan (HHopäs 87 f).
Men Ulrikas version var en annan, och journalisten och författaren Lars Borgnäs kunde, när han några år senare vid flera tillfällen talade med henne på telefon, konstatera att hon gjorde ett stabilt intryck. Hon levde då ett normalt liv med man och barn. Enligt Borgnäs var hon livrädd för att uppgifter om hennes period som prostituerad i Stockholm skulle komma ut. Men hon backade inte från sin berättelse om vad som ägt rum vid mötet med de två männen på ölcaféet och vid förvaringsboxen på Centralen. Hon höll konsekvent fast vid sin version (LB 374 ff).
Det som talar för Ulrikas version är förstås bland annat att hon berättade den för sina föräldrar någon dag innan Olof Palme mördades. Att hon beskrev männens brutna engelska och varifrån de kom utan att kunna exakt ange vare sig brytning eller härkomst kan faktiskt ses som att det höjer hennes berättelses trovärdighet. En konstruerad berättelse tenderar ju ofta att bli preciserad och “korrekt”, om desinformatören inte är väldigt driven och målmedveten.
När Holmér öste sitt hån över Ulrika var Eva redan avliden. Dödsorsaken var en överdos narkotika.
