Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag opererade magen för 2 månader sedan och har fortfarande 2 stora sår som inte läker på grund av diabetes 2. Mina plåster har bytts varje vecka av en sjuksköterska som inte vet vad hon ska göra. Läkaren provar nya salvor, men de hjälper inte heller.

Jag ska göra en sak om några veckor som ger mig extrem ångest. Jag har svårt att sova och att helt enkelt leva som vanligt. Är stressad, irriterad och har svårt att fokusera pga det jobbiga som kommer om några veckor.

Ska få träffa en läkare nästa vecka, tänkte be att få benso utskrivet som jag kan ta till när det är som värst. Har ni några tips på vad mer man kan be läkaren om som tex kan hjälpa en att sova och få slappna av på dagarna. Vad jag förstår så är benso lite som att bli packad, har aldrig testat.

Även när det är så här fint väder ute så måste jag tvinga mig själv till att gå ut. Jag sitter alltid och desperat försöker komma på en anledning till att gå ut men vet inte vad jag ska göra ute. Jag trivs egentligen i naturen och vid vattnet men min sociala fobi gör att jag stannar hemma i lägenheten. Jag satt tidigare idag vid sjön på en bänk och solade men det kom så mycket folk efter en stund så jag gick därifrån. Att tvingas interagera med folk gör mig som mest nervös eftersom jag är socialt handikappad och har svårt att läsa koder vilket i sin tur gör så att jag gör bort mig (enligt mig själv) och mår dåligt hela dagen över det. Alltid samma visa. Den här sociala fobin förstör mitt liv och har alltid gjort. Inte ens terapi fungerar.

Åh, kan du inte fortsätta gå på promenader och leta efter ett ställe där du får vara ifred?
Eller så övar du helt enkelt att sitta på bänken där folk är omkring dig. Ta på hörlurar och fokusera på dig själv. Dom som går förbi bryr sig inte om att du sitter där <3

Skjut mig! Hur många betalar flera tusen och injicerar och knaprar tabletter ett par veckor för att fucking få alla fysiska och psykiska symtom som går att få när skiten är slut?? Jag. Jag dör. Jag vill dö.

Fick ingen jävla sömn på det där behandlingshemmet och skjöt upp oxy en kvart efter att ha kommit hem och knaprade några blå samt rökte fentanyl. Veckor gick... minns knappt att jag har varit hög. Var så väck så jag pissade ner sängen när jag sov för jävlar vad sömn jag hade att ta igen. 3 månader i sömnlöshet. Det verkar som om det har uppstått hjärnskador av statens påtvingade cold turkey.

Min hjärna är fucked for life på flödder och opioider och min typ av patient vill ingen hjälpa. Vårdcentraler saknar kapacitet, psyk säger att jag är knarkare fast jag sköter ordinerat knark och alltid gjort men de tar ej emot remisser pga att jag är knarkare och sen har vi LARO som gömmer sig bakom att vi som är beroende av bensodiazepiner är riskpatienter.

Men jag dör. Alltså jag kommer ut från det där hemmet till inget. Jag har för fan varit psykiatrins och smärtmottagningen patient förr i alla år. Nu vill staten tvångssterilisera mig för att jag har använt narkotika istället för att medicinera endometriossmärta adekvat inom typ LARO istället för smärtmottagningen. De tänker skära ut livmodern på mig. Som inadekvat medicinerad smärtpatient måste jag gå med på det här medicinska övergreppet för att jag kan inte säkerställa att jag har råd med narkotika när smärtan är som värst.

Jag kommer aldrig att få barn. Jag kommer aldrig att få en framtid. Jag kommer att vara meningslös. Jag är åtminstone inte psykotisk för jag äter blåbär nu, men jag vill dö. Dö ifrån den här hemska mänskligheten. Det den gör emot mig är sinnessjukt. Nu kommer polisen att stämpla mig som narkotikabrottsling utöver det här medicinska fiaskot. Jag orkar inte mer. Jag förlorade inget av drogerna. Jag förlorade allt på grund av svensk narkotikapolitik. Svensk narkotikahat gör mig ofrivilligt barnlös.

Det här är slutet.

Låter som en otroligt sorglig situation. Men en tanke slår mig om avsaknaden av eget ansvar? Det är som att du förväntar dig att behandlingshem, vårdcentraler, psyk, sjukhus ska lösa dina problem ÅT DIG. Det funkar inte så. Du skriver att du knarkar en kvart efter att du kommit från behandling. Men var du mottaglig när du var där?

Man måste lösa sin skit själv med stöd av vård/anhöriga. Men ingen kan fixa det åt dig. Ingen kan sluta knarka åt dig. Det är bara du som kan göra det.

Det känns så typiskt din kategori av patient. Går till vården och säger ”Fixa mig, gör mig nykter. Nej jag tänker/vill inte sluta knarka men fixa mig bara tack”. Och sen blir sur när det inte funkar så.

Sorry mitt dryga svar men du behöver självrannsakan. Hoppas du har styrka och stöd att reda upp ditt liv snart. Önskar dig all lycka <3

Jag bad aldrig om hjälp och ville inte ha något utom lite flödder för mina ångeststörningar. När jag fick det hade jag två extrajobb och studerade fem år inom medicin på universitet så kom inte och snacka om eget ansvar för jag pluggade in hela gymnasiet efter en mycket bedrövligt svår barndom med svåra symtom och kronisk smärta. Mitt signalsystem kraschade och jag var inne i väggen innan tonåren var slut men med hjälp av en hel del lugnande och ADHD-medicin och skötsamhet med lite lågdos buprenorfin för smärtsskov lyckades jag göra klart hela naturvetenskapliga programmet med toppbetyg och ta körkort samt extrajobba och ha långa fina förhållanden och ägna mig åt underbara intressen. Jag fixade allt det och jag fixade mina sargade syskons liv.

Sen drog läkarna recepten utan anledning. Det dem skulle gjort är att de skulle ha lyssnat på mig. Nu har det gått fyra år sen jag IVO-anmälde psykiatrin och nekats inträde för att en läkare har hittat på att jag knarkade när jag försökte ta livet av mig i en depression efter en händelse som innebar ett sexuellt övergrepp och tvångsintag av diverse narkotikaklassade substanser. Jag ringde ambulans på mig själv och så här slutade det när polisen lade sig i.

Vad skulle jag ha gjort bättre menar du? Ingen klarar den här barndomen så här bra om man inte är dedikerad till träning med atletiska målsättningar, vilket jag var. Ej röker, ej dricker, äter ej ohälsosam mat eller tutar i mig onyttigheter mer än enstaka gång per helg i mindre mängd. Jag gjorde allt för kroppen men den sa stopp pga ångest och pga alla jävla onödiga tabletter psykiatrin skedmatade mig istället för bensodiazepiner.

Så vad ska jag göra? För att jag ska orka gå upp och sköta min dagliga hygien behöver jag ett viss mängd kemikalier i kroppen. Tyvärr inkluderar det även opioider idag och det var det som hände när psyk stängde av mig som patient och en anhörig var palliativ som dog för tidigt och lämmade efter sig oxi. En hel del oxikodon senare (för nej jag hade inte råd med bensodiazepiner och ADHD-medicin på gatan och hade knappt några kontakter då) så jag åt oxy. Nu vill inte ens LARO ta i mig för allt flödder psyk skrev ut i mina tonår och under typ åtta år. Min hjärna växte upp på alprazolam.

Så här står jag med två svåra kemiska obalanser som definitivt inte fixas med 3 månaders sömnlöshet. För det går endast att fixa med bensodiazepiner i extremt årslång nedtrappning och låga doser opioider för livet. Så vem fixar dem?

Svara på den du. De ville bara ge mig tjack mot sömnlöshet och that's it medan hjärtats vilopuls la på 180 stillasittandes en månad efter avgiftningen. Jag har svår komplex PTSD och hade alla chanser att fixa mitt liv men det hade behövts mer knark från deras sida och intyg mot universitetet i tid. Men ingen var villig att hjälpa och då kämpade jag mot samma mål hela tiden alla år. I onödan.

Jag hade 2 val, LVM eller frivilligt. Frivilligt på ett behandlingshem där min förövare som blivit dömd för olaga hot mot mig har befunnit sig på. Det här visste socialtjänsten. Det är som ett sjukt experiment.

Innan jag dör. Så kommer jag att hämnas. Någon som korsat väg med mig och raserat min framtid kommer att vara mycket rädd och ha väldigt ont innan jag är klar med den personen. Sen försvinner jag.

Och jag är den typen av patient som kan beodra läkare vad som behöver göras och mitt liv blir bevisligen bättre för jag har självkontroll över tung narkotika. Just nu pundar jag loss med flit för att jag inte har en framtid och pga hämndlystenhet mot mänskligheten. Har en vilja att kosta staten så mycket som möjligt och störa ordningen extremt mycket innan jag dör. Det står på min checklista innan mitt dyra självmord då de så kallade "medmänniskorna" gjort mig och min framtid mycket illa, med irreversibel skada, och nu gör jag dem illa tillbaka.

Vill egentligen inte längta bort sommaren. Men jag längtar otroligt mycket till slutet av augusti. Får se om saker i mitt liv kanske ändrar sig till det bättre då. Värt att testa åtminstone.

Jag längtar men vågar inte, försöker hålla låg profil låtsas som jag inte bryr mig men jag längtar.

Som vanligt blir man besviken ändå, men sådant är livet.

Dragit i mig några whisky ikväll för första gången på länge och gjort lite doomer-scrollande på facebook. Kollat in gamla vänner från decennier sedan, osv. Känns som ett givet tema att varenda jävel på något sätt lyckas vända de mest negativa situationerna till något positivt. Även de som till synes hade de sämsta framtidsutsikterna verkar på något sätt kunnat vända det. Relationer, barn, karriär. Allt.

Förstår inte var folk får energin ifrån. Känns som de enda profilerna jag kan relatera till är de personerna som gått bort. De som inte får någon chans att skriva ett nytt kapitel. Hos de kan jag känna mig välkommen, hos dem kan jag andas ut och samla mig lite.

Jag har inte energin. Jag har kroniska sjukdomar, kroppen blir sämre för varje år och jag bara trampar vatten för att hålla allt så bra som det är nu. Jag är inte som ni andra, jag verkar inte kunna göra saker bättre. Tids nog sjunker alla våra skepp men mitt verkar vara på väg ner redan nu. Några decennier tidigare än ni andra.

Jag har inga framtidsplaner, allt är åt helvete med måendet sedan polisen och psykiatrin omhändertog mig. Vill hellre dö än leva.