Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Nedåt, nedåt, nedåt. Typiskt. Är väl bara att vänta på bättre tider.

Men det är ju så outhärdligt. Så nattsvart. Så djupt och kletigt och segt. Jag vill inte hamna här igen. Vill ju flyta på ytan, inte ligga och sprattla på botten. Jag har en massa saker jag måste göra. Har inte tid att ligga i sängen med flottigt hår och stirra in i väggen. Vill inte.

Vitsippan har börjat vissna, förresten. Det är lika bra. Den tog för mycket energi i anspråk. Det känns skönt när stjälken böjer sig och kronbladen släpper, ett efter ett. En vän sa att hon hatar hösten för att allting dör, men jag ser det inte så. Jag ser hur allting slappnar av med en utdragen suck och somnar in. Det är vackert och tryggt.

Men visst saknar jag den lite. Saknar de rosa tankarna och kittlandet på insidan av bröstkorgen. Det var så nytt och hisnande. Och just ikväll, när jag mår dåligt, hade det varit fint med en vitsippa att viska söta ord till.

Nåja. Jag ville egentligen säga att jag tänker på alla som är ensamma ikväll. Det är det som gör så ont. Jag läser trådar och gräver ner mig i ensamheten. Den är så påtaglig, så överväldigande. Och vissa bara skrattar åt den. Det kommer jag aldrig göra.

Imorgon går jag och jobbar, lite halvhjärtat. Det är inte lätt att hjälpa andra när de har blivit självgående

Studierna är färdiga mer eller mindre, och jag har fått känna på arbetslivet några månader.
Men jag kan inte med gott hjärta säga att det är något jag vill. Visst var det praktiskt att låta veckorna gå, och ha någonstans att lägga tiden, men jag vet inte vad jag fick ut av det.

Lite pengar och arbetsvana, jovisst. Men kollegorna, fy alltså. Ibland var de trevliga, men att de så lätt övergick till att prata illa om någon av helt godtyckliga skäl var rent vidrigt att behöva höra.

Och imorgon jobbar jag, nästan. Men jag vet inte vad jag vill längre.
Jag vet inte var jag ska, jag vet inte vad jag borde vilja göra, jag har ingen aning varför jag gör allt det här.
Det är bara... Någonting.
Allt är bara någonting. Vissa saker tror jag är meningsfulla, men jag vet inte längre varför.
Och det är dessutom mitt fel, för jag bara låter allt rinna ut i sanden. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra av det, även om jag känner mig hittat det viktigaste man kan ha i livet.

Har försökt få kontakt och prata med folk i några dagar nu, både online och IRL. Folk är så jävla upptagna med sitt liv! Har seriöst funderat på att det enda som skulle få liv i folk vore om jag plötsligt inte fanns någon mer. Varför vill ingen prata med mig? Jag är en helt normal person med jobb, bra boende och ekonomi men är såååå ensam.

Edit: finns det inte ens någon på flashback som vill prata?

På väg ner mot botten igen, i det här jäkla hålet. Är så less på det. Har familj, djur, bra liv, men arbetslös nu tack vare Coronan, som många andra. Inte kunde jag få tillbaka jobbet heller, de anställde någon annan. Någon som klarade mer arbetstimmar än vad jag kan.

Söker jobb jag aldrig kommer få, som jag aldrig kommer klara av, bara för att få a-kassa.
Drömmer om något annat, ett jobb som jag älskar och brinner för, men vet inte ens vad jag vill.

Har inga vänner förutom min respektive, och barnen. Inga vänner alls. De på nätet kallar jag nog bara bekanta. Har ingen jag kan bara ringa eller klicka på och säga "hej!, ska vi dösnacka lite?"

Skulle kunna sova bort hela dagarna, men det är ju min diagnos som spökar då, får inget gjort om jag gör det, så jag tvingar mig själv att vara vaken, bara för att kunna städa eller göra något vettigt.

Känner igen det där med ”vänner” alla är så jävla upptagna med sitt. Bara ytliga bekanta och fy fan vad jag hatar ytligheten på sociala medier. Istället för att umgås, ses, prata så lägger man ut bilder på sitt perfekta liv och jagar likes.

Ingen har ens tid för en kopp kaffe någon mer.

Jag pratar gärna med dig.
Förstår precis hur det kan vara.

Jag har varit i samma håla, där hopplösheten var total och även fast jag är lite som dig, så har jag kunnat förändra min situation till det bättre, trots att jag inte har fler vänner nu än förr. Men det gäller och hitta något som man verkligen brinner för, någonting nytt. Det är svårt att säga exakt vad det skulle vara just i ditt fall, och det är kanske även något du gärna inte vill ta öppet på ett forum.

Men det finns vägar till en bättre vardag. Jag har varit "sjuk" i flera år, över tio år och det är först nu i somras som jag lyckades vända på allting till det bättre. Mina suicidala tankar är kraftigt reducerade och jag har för en gångs skull ett mål i livet. Jag hoppas du också hittar ditt mål och att du kan ta dig dit.

Har under den senaste månaden varit jävligt låg och lack. Har återkommande tankar om att skada en person, riktigt illa. Flera gånger om dagen översköljs jag av ilska och rent hat mot den här personen, blir stressad, skakar, tänderna börjar slå i varandra och adrenalinet sprutar. Vill verkligen att denna person ska få hela sitt liv ödelagt, såklart kan man inte agera på det här, men känslan släpper inte, även om jag inte träffat hen på skitlänge. Vill att det ska gå över, men vill också att hen ska få ett vidrigt liv. Samtidigt känner jag mig så låg, tyckte mig se hen häromdagen, hånflinandes på ett spårvagn, gah jag vill att hennes unge dör.

Kan fan inte vila i förnedringen jag upplever, nån måste betala för det här.

Om alla incels på fb visste hur illa det var, sitter och försöker nyansera på forumet, man vill inte att verkligheten ska vara vidrigare än vad de värsta incelsen säger. Jag kommer aldrig skada någon annan än mig själv, men tro fan att jag hatar. Jag hatar deras ytlighet, deras jävla konsensusknarkande och äckliga angivarpersonligheter. Jag hatar att man ser något ömt i dem, trots att man innerst inne vet att de inte är kapabla till sådana känslor. Jag hatar naturens grymhet, jag hatar kvinnors falskahet. Vad driver dem? Jag skäms över att vara så kränkt att jag önskar livet ur någon, vill inte känna så. Varför var hon tvungen att smula sönder det sista av min självkänsla. Jag är rädd att jag inte kommer kunna släppa det här.

Tycker samhället blir allt mer äckligt. Livet har alltid varit äckligt men blir i sin tur också allt äckligare. Mindre värt att vilja eller orka leva.

Herregud, sömnlöshet, ånget, måste komma igång med något, annars kommer jag återfalla.

Skaffa en cykel och cykla omkring en timme om dagen eller när du får ångest, det låter kanske löjligt men det hjälper faktiskt.