Citat:
Ursprungligen postat av
Gluggenn
Vårdnad brukar ju inte direkt vara något som står skrivet i sten.
Nu är det inte så att jag vill få dig att må sämre. Vill snarare förklara för dig att du inte direkt kommer må bättre av att försumma din son.
Hej igen.
Detta här med att jag inte skulle bry mig eller bara bry mig ibland eller försumma min son är helt fel, det är för hans och hans lillebrors skull som jag förändrat helt och hållet hur jag lever och tänker.
Det är inte några problem för mig att höra av mig varje dag till honom eller till någon annan iheller för den delen men eftersom jag inte har vårdnad utan enbart är hans förälder på papper så får jag inte ta del av speciellt mycket.
Hans mamma har länge vägrat att låta mig få info om hur det går för honom eller är med honom, hon har sett till att oavsett var jag vänder mig så får jag ingen info överhuvudtaget för på dig så låter det som om att jag bara sitter och rullar tummarna och hoppas på att det skall ske ett mirakel men så är ej fallet.
Jag har blivit av med vårdnaden i domstol för att jag har utmålats som en vapen/narkotika/penninglangande psykopat utav hans mamma och deras ombud, så jo det är skrivet i STEN att jag inte har vårdnad, umgänge har jag försökt via socialen men där har jag fått svaret att dom kan ej tvinga min son till att umgås med mig då han är 14 nu och "bestämmer" mycket själv.
Jag har ALDRIG blivit tillfrågad av varken soc eller av BUP att få komma med min del av "historien" om vi skall kalla det så utan hans mamma har hela tiden tryckt på att jag är en fara för mig själv och barn och allt möjligt. Hon har tutat i både pojken och alla runt omkring honom att det är mitt fel att han gått ut årskurs 8 utan ett enda godkänt betyg, att han mår så jävla dåligt pga mig.
Problemet är bara att jag aldrig någonson gjort honom något fel, han var pappas pojke från det han föddes till han var 8år när jag lämnade hans mamma och jag har ALDRIG någonsin gjort något fel mot pojken, man kan räkna på en hand hur många gånger jag höjt rösten till honom för jag tror inte på den typen av uppfostran utan det är pedagogik som är det bästa, förklara vad som gjorts fel och att det inte accepteras. Inga straff på något sätt mer än att det kanske inte blev mer tv-spel en dag om han misskötte sig grovt. Annars så har jag alltid förlitat mig på min förmåga att prata med honom precis som jag gör med min minsta son.
Som sagt, när han var 8år lämnade jag hans mamma men vi hade fortfarande umgänge tills hans lillebror kom till världen sen var det som om att något förändrades, men under dom 2½ åren som jag hade umgänge med honom så var det aldrig några problem mer än att hans mamma inte ville träffa mig så allt skedde övervakat först och sen så efter ett tag fick jag hämta honom hos hans mamma och hitta på saker och sen lämna honom hemma.
Men såfort hans lillebror kom till världen så var det som att något förändrades, umgänget blev mindre och mindre intressant ifrån den äldstas sida och soc började ifrågasätta mitt sätt att leva och försörja mig och jag vet inte hur många orosanmälningar jag fick på mig under början av denna tiden och jag var på alla möjliga förhör och hos polisen och allt annat skit man kan tänka sig.
Jag har efter att talat om detta med andra och alla säger samma sak, den äldstas mamma kunde inte acceptera att det blev som det blev och vände det jag älskar mest i hela världen emot mig för hon visste att det är enda punkten som kan påverka mig. Jag skiter i falska anklagelser och allt jag fick gå igenom men när hon vände min son mot mig och använde min lilla son som någon slags sak att övertyga den äldre pojken om att den mindre var viktigare så blev det katastrof.
Umgänget stoppades, jag fick besöksförbud och kontakt förbud pga lögner som hon dikterade upp inför soc och hur jävla farlig jag var som satt i den positionen i det gänget som jag var med i samt mina affärer och oavsett vad jag svarade eller försvarade mig med så gick dom helt på hennes linje fast det inte fanns ett enda bevis på att jag skulle vara farlig för någon, det enda som hon kunde säga som stämde var att jag hellre rökte en joint än att drack när jag ville slappna av och det är ju olagligt och så då kom stämplen som knarkare in i bilden och fast jag hade både läkare och LARO bakom mig som intygade att jag inte var på något sätt farlig så blev det såhär.
Och att skylla på mig att det är tack vare mig att han inte går i skolan och sånt såhär långt efter vi bröt upp är bara absurt, men jag har aldrig velat dom något illa så därför har jag inte kontaktat någon myndighet för jag är rädd att om jag börjar röra om i grytan så kommer kanske han få det ännu sämre eftersom hans vårdnadshavare inte har kontroll på honom, han går inte i skolan fast det är obligatoriskt, hade jag varit vårdnadshavare till honom så hade jag tagit reda på varför han inte vill gå dit och hade det inte varit en hållbar förklaring så hade jag sett till att ungen var i skolan och på sina lektioner om jag så skall följa med honom var han än går under skoltid men hans mamma är för slapp mot honom.
Sen att jag har gjort en hel del fucked up saker där det enbart varit vuxna inblandade och annat har inget med saken att göra för jag blandade aldrig ihop privat med affäerer och mina söner har aldrig sett eller hört något som har med narkotika eller kriminella saker att göra, och idag är jag ren och laglydig och försörjer mig på lagligt vis för jag vill inte förlora min minsta son med.
Jag skrev ett sms till hans mamma för ett par dagar sedan och frågade efter ett foto på honom då jag inte sett honom på 3 år så har han nog förändrats en hel del men har inte fått något foto eller något svar eller förklaring på varför jag inte får något foto, tror hon att jag skall skicka folk att kidnappa honom eller vad? För det hade ju inte löst speciellt mycket och det hade ju inte gjort det bättre för mig på något sätt.
Och jag gråter inga krokodiltårar för detta är verkligen något som jag försöker ordna upp.
Jag vet inte hur jag skall kunna förklara detta närmare så att det skall bli klart för alla att jag varje dag försöker hitta någon lösning på detta. Jag vet att han innerst inne vill vara med mig men är mer lojal mot sin mor och hon projecerar sin besvikelse och ledsamhet över att blivit lämnad på honom och bölar inför honom på möten på soc om vilken jävla idiot jag är och det ena och det andra, då är det inte konstigt att pojken blir förvirrad.
Men hade du frågat honom om jag gjort HONOM något illa så kan jag garantera att svaret blir nej, Visst svek jag honom som lämnade honom och hans mamma för en annan kvinna och att det kom ett barn till, men det var inte jag som försummade honom, jag såg till att det fanns både tid och utrymme för båda barnen i mitt liv men det gjorde väl för ont i hans mamma att se mig lycklig med någon annan för jag såg till att barnen fick träffas några gånger och min äldsta son var med på min minsta sons dop och allt sånt så att han skulle tagit illa upp av det hela är för mig en lögn och jag önskar bara att jag fick delat med mig av min sida av det hela, och tro mig, jag har ringt och pratat med alla möjliga och haft möte och allt och hon har sett till att jag inte får info någonstans ifrån.
Så, jag vet inte vad jag mer skall göra för att det skall bli bättre. Jag kan inte göra mer än vad jag gör men jag vet så mycket som att jag aldrig kommer ge upp. Han är mer än välkommen i mitt liv och jag är berädd att göra vad som helst för att det skall bli bättre.
Samtidigt så har jag bestämt mig för att jag inte kommer tillåta fler av dessa påhopp på mig som att det skall vara jag som gjort så att han aldrig går till skolan eller liknande, för då kommer jag börja ifrågasätta hans mors lämplighet i att ha hand om honom. Visst hon kämpar med sitt o ser till att han har mat i magen och tak över huvudet och en säng att sova tryggt i. Men resten är där en del frågetecken på faktiskt. O jag är inte den som kritiserar andra, jag förstår att hon kan må dåligt över allt som hänt men det hjälper inte att vända vårt barn emot mig och sen hoppa på mig när det händer saker som jag inte ens är medveten om eller får reda på.
Blev mycket text och mycket svammel men det är inte roligt att läsa eller höra såna saker som att jag inte bryr mig eller kanske bara ibland och allt annat
Kan avsluta med att skriva att varje jävla dag i över 3års tid har jag innan jag lägger mig för att sova tänt ett ljus och bett för att det skall bli bättre och även sagt "Godnatt (min sons namn) sov gott och att jag älskar honom sedan blåst ut ljuset. Jag har skrivit så många brev att det inte finns mer att skriva och jag har gråtit mig till sömns många nätter med. Och det tror jag att min son med har gjort, speciellt i början när jag lämnade dom. Det måste varit en otroligt stor omställning för honom att från att alltid ha pappa där och hitta på någoting med till att jag inte bor där mer och han inte kan hitta på saker med mig utom vara i ett jävla rum där det sitter en tjock jävla kärring från soc och kollar hela tiden så att jag inte säger eller gör något olämpligt. Ett tag fick jag inte ens röra honom eller krama om honom för den där jävla kärringen på soc. Hon skall vara glad att hon "lämnade" över ärendet till en kollega som var betydligt bättre för INGEN bestämmer över vad jag gör och inte gör. Speciellt med mitt egna barn och det tror jag hon insåg samma dag som hon lämnade över uppdraget till en annan.
Jag skall ta och kontakta någon som kan hjälpa mig och någon som kan peka mig i rätt riktning och hur jag skall ta mig tillväga för att försöka få ut mitt budskap.
