Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Det sätter lite perspektiv på det, eller hur?
Jag tror man kommer ha nytta av erfarenheten i framtiden. Förhoppningsvis en ljusare framtid. Tror man blir härdad på många sätt. På djupare plan än vad man ens kan förstå, just nu, när man är mitt i det.

Om ett pappersark representerar en dag ur mitt liv är de alla blanka från nu och fram till min begravning.
Har aldrig något att se fram emot, inte ens "nästa måltid". Kaffe och Tv-spel var en lite hobby som blev tråkig för något år sedan. Mat & dryck blev tråkigt långt innan.
Vad gör man när varenda eviga dag är så tråkig att man somnar om, trots en lång natts sömn?
"Ekonomiskt oberoende" sedan 10 år tillbaka och behöver aldrig gå till ett jobb igen, så ledighet och "äntligen hemma igen" är känslor som tillhör det förflutna. Tränar dagligen för kroppens skull, mer som en säkerhet ifall man går och blir sjuk.
Livet är så sjukligt tråkigt att jag smäller av...

Det låter som att du är deprimerad. Jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan.

Varför är inte nästa måltid intressant? Lagar du mat? Försöker att bli bättre på att laga mat, experimenterar, får inspiration någonstans ifrån?

Vad har du för drömmar? Eller vad hade du för drömmar innan du började känna såhär?

Det är jättebra att du tränar, kanske börja på en sport också?

Har du en partner eller dejtar du?

Du söker spänning, gör något du inte vågar då? Finns ju sjukt mycket man kan göra i livet (som man aldrig kommer på när man är deprimerad). Semester någonstans? Hoppa fallskärm, bungyjump? Flytta utomlands, skriva en bok, lära sig spela ett instrument, skaffa dig ett jobb ändå för att få lite nya kollegor? Har du vänner? Börja åka longboard - har hört att det ska vara en skön känsla utav frihet. Börja plugga något? Utmana dig själv - livet är inte över - det är aldrig försent för en ny karriär eller att bli proffs på något. Måla en tavla? Gå ut och fiska?

Varför får jag panik varje gång jag lämnar hemmet. Kan inte tänka klart, känslorna tar över. Fullt upptagen med att se så att jag andas.. less på att inte kunna befinna mig utanför hemmet utan att få panikångest. Social fobi suger och verkar vara omöjligt att bli av med... Kan inte ens lära mig de nya arbetsuppgifterna... Pga att jag är ofokuserad - ångesten tar ju över... Känns som att allt jag gör blir fel. Mycket misslyckas man ju med pga denna extrema ångest som gör mig till en icke funktionell vilsen jävel

Hör hans röst i mina hörlurar och det är som en kärnvapenattack mot mitt inre. Den lilla punkten i mitt hjärta som är hans expanderar. Plötsligt är han överallt. I nacken, på handflatorna, längs ryggraden och inuti, inuti, inuti. Skrapar med naglarna mot armarna för att få bort den kladdiga ångesten, går runt i lägenheten, sliter ut hörlurarna.

Måste bryta loss. Greppar det som är närmast. Pennor och papper. Sätter en svart plump mitt på. Fortsätter därifrån.

Pillar med min penna där det känns skönt att pilla. Sår små frön som växer upp till spiraler och cirklar. Skapar egna små världar i lila, blått, grönt och rosa. Låter dem tala sitt eget språk och följa sin egen tyngdlag. Känner hjärnan domna bort och det är så skönt, så underbart befriande. Snart finns jag inte.

Ta ett jätte djupt andetag för att få tillbaka ditt fokus. Gör allt så gott du kan och låt allt gå i din egen takt. Det kommer gå jättebra. Och om du visar dina framfötter så kommer dom förmodligen att anställa dig.

Inte riktat till någon här.

Jag har en hel del olika teorier till varför jag är ensam.
För låg IQ, för hög IQ, för hög moral, för sjuk i huvudet.....
Framförallt så upplever jag människor som onda. Vet inte om det beror på paranoia eller att jag själv inte kan begå sådana fruktansvärda handlingar.
Ibland undrar jag om det är pågrund av läkemedel eller droger som får folk att bli som de är.
Det har blivit en sådan vana för mig att leva ensamt och jag har aldrig upplevt någon vänskap sedan jag var 13 år gammal.
Alla födelsedagar efter det var jag ensam, firade aldrig studenten med någon.
De allra flesta andra människor ligger på ett helt annat plan vad gäller livserfarenheter inom vänskap.
Det jobbiga är också att jag själv ligger på ett helt annat plan vad gäller politik, matematik, filosofi mm.
Under all den tiden som typ andra i min ålder festade, åkte utomlands, tog droger "what ever" så satt jag typ framför internet och läste om konspirationsteorier, vetenskap mm.
Så eftersom mitt liv skiljer sig mycket från andras så är det svårt att hitta någon vars umgänge man faktiskt trivs med.
Det är så ofta jag inte vet vad folk snackar om när jag hänger här på forumet.
Kanske för att folk inte ens fattar vad de själva snackar om men säkert också för att jag själv inte kan relatera till mycket.
Att som vuxen inte fått leva ut sin barndom fullt ut sätter skäppar i hjulet lätt.
Att jag har ticks, epilepsi, elaka föräldrar och ett samhälle som ser ner på mig gör inte saken enklare heller.
Varje dag jag hänger här hittar jag bara på fler anledningar att klaga på mitt liv än att hitta lösningar på hur jag ska lösa det.
Jag har dock vart i värre situationer än vad jag är i nu och är tacksam över att jag överlevt.

Äh sup och res lite vafan. Skit i corona tider. Du behöver lite mer liv i dig illa kvickt.

Känner igen det. Jag är, utan att överdriva, för bildad, för upplyst, för mitt eget bästa. Har alltid varit. Jag är en sökare. Upplyst mig själv. Kan inte hjälpa det. Vet ju att det är positivt nu men kanske hade det varit bäst om jag bara hade varit helt ytlig och följt med strömmen under tonåren. Jag vet inte.

Låter som du haft det jobbigt i livet men heder för att du klarat dig med tanke på omständigheterna.
Ja, det är ju så, att ta på sig offerkoftan kan kännas varmt och skönt ibland. Jag förnekar inte att jag själv gör det då och då i mina svagare stunder. Men allt är bättre än det.

Det är livsviktigt att veta när man är ett offer.
Ibland är det sjukdomar eller andra människor som bär skuld till att man misslyckas i livet.
Jag fattade inte dessvärre att mina föräldrar inte älskade mig.
Förstod inte heller att andra fuxna människor inte heller bryr sig ifall mina föräldrar håller på att ta död på mig.
Tog alldeles för lång tid för mig att acceptera detta. Trots att alla bevis fanns där så kunde jag inte acceptera det för att det helt enkelt var för hemskt.

Skriv en bok kanske. Eller börja studera. Jag har som hobby att diskutera om mitt patetiska liv på flashback .