Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Insett att livet handlar om att överleva, inte om att må bra. Problemet för många som upplever psykisk ohälsa är att de förväntar sig att allt skall vara bra och att man ska må prima jämt - detta kommer aldrig uppfyllas helt. Livet handlar som sagt om att överleva och att njuta av måltiden man får samt den sköna sängen man får sova i etc. Förr i tiden jobbade man ständigt förutom då man sov eller åt. Tänka sig hur mycket lättare vi har det idag. Ändå är man så olycklig. Kanske saknas en meningsfullhet och ett syfte när allt annat serveras på ett silverfat åt en.
Tänk lite på detta

Bortskämdhet

Frågan är hur man någonsin blir fri från negativa tankar och lätt depressiva, oftast återkommande episoder när allting bottnar i något så enkelt som brist på intresse. Anser mig själv vara fullkomligt meningslös då det inte finns någon drivkraft alls i mig. Jag gör det jag måste göra, eller som ”ska” vara bra för mig. Åker till jobbet, äter och tränar, men när ledig tid finns finns där ingenting jag känner som gör mig levande eller skapar mening. Det kan absolut vara roande att åka utomlands eller befinna sig i en rolig miljö ibland men det är ju ingenting annat än ett litet avbrott i hur man egentligen känner i stort. Där finns verkligen ingenting jag känner bidrar med någon glöd som kan tänkas bygga en mening kring. Genom livet har jag känt mig väldigt identitetslös i sammanhanget och undrar hur länge man kan tänka sig stå ut med att helt enkelt inte ha något genuint intresse i livet.

För att orka med knarkar jag då och då, det är helt enkelt absolut nödvändigt för att stå ut med att varje dag är den andra lik. Tro mig, har försökt mig på olika slags saker i mitt liv men det slutar alltid med att jag lägger av, tycker varken det är roligt eller värt det.

Mått skit sedan i oktober och har bara blivit värre hela vintern tills innanmätet av huvudet transformerades till sirap i och blev helt handlingsförlamad.

Nu mår jag lite bättre även om det är långt ifrån bra.

Jobbigt

Jag fick lågdos tjack (dex snabbverkande) halva mitt unga vuxna liv och det räddade mig men sen kom en ny läkare och plockade det utan anledning. Nu är jag pundare igen. Åtminstone i huvudet. Lider med dig dock. Körde på meth innan jag blev tjackmedicinerad och jävlar vilken skön effekt. Tur jag inte fastnade i skiten men tillgången var så där så det blev hederligt blomster för det mesta, och kokain iv. Var typ ostoppbar och impulsiv så hade det inte varit för medicinen hade jag varit död för länge sedan. Nu är jag out of control mentalt. Pallar inte ett riktigt återfall men om situationen kräver det så tar jag ett.

Jag hoppas du klarar av att sluta. Tycker inte eget bruk är polisens angelägenhet öht utan vårdens. Men det här landet kör sitt eget race likt Filippinerna i en västerländsk tappning. Jag kräks på Sveriges narkotikapolitik.

Sympati över att du inte kan knarka? Underlig fråga. Jag tycker mest synd om dig men om polisen kan rädda dig ur missbruk (tvivlar) så är det bra. Jag tror dock de flesta knarkare behöver substitut men det är dåligt på den fronten. Det är bara heroinister som är särskilt privilegierade i dagens samhälle.

Självmord innebär att en individ väljer att dö istället för att möta sin dödsångest och försonas med sig själv dvs. möta och bearbeta sina smärtsamma känslominnen... Är i en pågående fas då jag försöker försonas med mig själv, försöker acceptera och förlåta. Acceptans, förlåtelse och försoning - det ni mina vänner, är vad vi behöver tillämpa för att känna kärlek och bli av med rädslan

Skriver av mig lite. Har mått fruktansvärt dåligt efter ett skitförhållande med en människa jag träffade för 3 år sedan. Vi började prata först på nätet/chat och det tog ganska länge jag och han träffades i verkligheten. Vi hade till och med en paus på 1,5 år och jag trodde inte jag skulle kontakta honom igen eftersom jag redan då tyckte att han var en jävla skitstövel och det var nåt skumt med hans ex och bla bla. Jag visste direkt att det var nåt med honom som inte stämde. Han kunde vara hur omtänksam och snäll och omhändertagande som helst, och sedan plötsligt slänga ur sig nåt hatfullt skit. Alltså jag förstod direkt att han hade nåt problem. Jag blir illamående, gråtfärdig och rädd allt på samma gång. Jag ignorerade mina känslor som sade att nåt var fel och bara fortsatte ha kontakt. Jag vet inte ens varför. Någonting där var så jäkla intressant och det fanns mycket som jag och han hade gemensamt och prata om. Nu i efterhand ifrågasätter jag i princip varenda sak han sagt och berättat till mig under åren och det är väldigt väldigt jobbigt. Skriver vidare sedan.....

48 dygn i dag ute i skogen , klarar inte mycket mer
kommer bli min sista tid det här .

Det är just den där janteattityden du ger prov på i ditt inlägg om att "men på tänk på hur andra har det" som jag fått inbankat i skallen sedan barnsben och fått mig må värre än skit. "Från vaggan till graven". Det är sådant som gör mig deprimerad. Men det är väl bara jag som kände mig träffad av ditt inlägg antar jag. My bad.

Men nog om politik. Trött på skiten. Däremot tänker jag oerhört mycket på hur folk hade det förr. Var det verkligen så illa? Är det verkligen på grund av att vi är bortskämda som du tycks antyda som vi mår dåligt idag trots att du kanske menar att vi inte ska vara olyckliga på grund av vår levnadsstadard idag? Ja. Det saknas en meningsfullhet. Det har du rätt i. Men inte på grund av något silverfat. Det silverfatet innehåller ändå bara tomma kalorier. Det där vissa menar vi är så bortskämda med idag? Behöver vi verkligen allt det där? All den här teknologin. Den förslavar oss. Sakta men säkert. Ett steg i taget. Men jag är ingen bakotsträvare eller "teknofob". Jag ser snarare utvecklingen som ett dubbeleggat svärd.

Och livet handlar nog främst om lyckan att få överleva. Lyckan att åstadkomma något och känna att man bidrar. Man är med liksom. Så visst handlar det ändå också om en gnutta lycka allt. Sann gemenskap med människor man verkligen trivs med och håller av och inte denna skenheliga, påtvingade, sossiga fejk-gemenskapen och "solidaritet". Och "folksjälen"? Vad fan är ens det? Seriöst. Vad? Så himla löjligt.

Det var allt. Fred.

Tack för ditt fina meddelande och jag förstår att ditt självmedicinerande hade en mörk sida också.

Jag gick på crystal och tjack i snart ett år och nu så har psyk fått reda på det. Hade jag fortsatt så vet man inte om jag hade klarat mig till slut. Nu är det dags att sluta. Lite romantisering kring drogen får jag väl bjuda på; meth och tjack är en sjukt bra känsla, kommer kännas konstigt utan den. Tror inte polisen blir inblandad, det kommer mer bli ett ärende från psyk.

Orkar fan inte. Vissa människor är så konstiga. Säger att de finns där för mig men när jag berättar nåt och behöver gråta ut försvinner de snabbt som fan. Det är som att det är skrämmande för dem att se en annan människa gråta. Vad skulle hända då? Är hon rädd att oj shit nu måste jag sitta här och vänta tills hon är färdig med sitt gråt? Var är empatin på riktigt? Har man press på sig så att man går sönder behöver man gråta ut och ha en annan människa närvarande. Som bara sitter där och är tyst och försvinner inte. Det finns så mycket som faktiskt är skrämmande fast inte gråt!!!


Tänker på min ex som brukade säga att han behöver någon att vara där och stötta honom när han besökte sina tjejer. Visst. Nu är jag sarkastisk och säger att vad trevligt att han hade nån då.....