Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Folk man undviker och ogillar

Jag har funderat mycket på det dom senaste dagarna

Vissa människor bara undviks/bjuds inte in i det sociala spelet

Har många gånger varit med om att den ogillade blir "lurad" att dennes sällskap uppskattas den korta tiden den är närvarande, men sen när hen går så börjar flocken/grupperingen öppna sig om att den ogillade är konstig, eller någon annan negativ och nedlåtande klang.

Den ogillade som man undviker får sällan spontana jobb erbjudanden, ingen inbjudan till hobbies och dylikt

Den ogillade är inte med när det ska festas för att fira livet (även fast hen vill) och den ogillade är utanför

Dom "socialt accepterade" kan tycka att den ogillade är obehaglig och konstig, utan att dom ens har pratat ordentligt med den ogillade

Utfryst fast på ett väldigt passivt sätt, ingen säger vad dom tänker och tycker när den ogillade är där, dom bara fyller ut tiden med babbel så den ogillade tror att han får "vara med"

Rykten är vanligt förekommande i såna sammanhang också, speciellt i småstäder

Vilket i sin tur gör verkligheten och relationer till en fasad och något falskt för den ogillade, och det tycker jag är ett problem, då många ifrågasätter sig själv i ensamheten och börjar alienera sig ifrån allt då "det är något fel på dom"

Är det så svårt att vara öppen och ärlig för allt och alla i såna triviala sammanhang som sociala sammankomster?

Måste en "dålig stämning" vara dålig?

Det är psykiskt påfrestande för den "ogillade", ibland mycket, ibland lite

Varför väljer man bort en potentiell vän pga status?

Varför ser jag dubbla personligheter i så många människor?

Hmm.. Dessa oändliga och onödiga tankar

Så mycket missförstånd..

Det här är typ första gången jag erkänner för någon annan än mig själv hur jag känner. Jag har vänner, eller jag vet inte om det är mina riktiga vänner ens för jag känner inte ens att jag kan tala med dem om detta.

Jag känner en som enorm tomhet inom mig, jag känner mig helt ensam. Jag har ett stort kontaktnät som ofta vill "hänga" med mig. I verkligheten är det att de vill festa med mig för att jag är den där personen som inte bryr mig om något. Snubben som gärna försvinner in i någon dimma med enorma mängder alkohol eller till och med droger för att glömma bort mitt miserabla liv. Det jag känner att jag saknar är kärlek.

Jag har nog aldrig känt äkta kärlek. Med äkta kärlek menar jag när jag älskar någon och att de älskar mig på samma sätt. Det finns en person jag älskar mer än allt och henne kan jag berätta allt för (nästan allt) men hon känner inte samma sak för mig. Hon vet exakt hur jag känner om mig själv, hur mycket jag hatar mitt liv och hon är det enda positiva i mitt liv. Hon är den bästa människan jag någonsin träffat, hon är min bästa vän. Men jag vet att hon inte känner, eller någonsin kommer att känna, samma sak för mig och därför vill jag inte berätta för henne hur jag känner då jag vet att jag kommer att förlora henne.

Jag är närmare 30 än 20, jag har ett bra jobb där jag tjänar bra med pengar. Missförstå mig inte, jag är inte rik men jag är inte heller fattig jämfört med vad många andra tjänar. Jag har ett okej socialt nätverk där det alltid finns folk att göra saker med. Men det räcker inte. Jag hade hellre varit utan vänner om jag bara hade någon i mitt liv jag älskade och som bara älskade mig åtminstone hälften så mycket tillbaka.

Jag är ute, festar och dricker varje helg även om jag själv inte ens gillar det. Hela mitt liv är som ett rop på hjälp och ingen ser det. Jag känner att jag nått botten nu.

Det låter kanske sjukt men jag kollade på dokumentären "The American Meme" på Netflix och såg och lyssnade på Kirill där. Jag identifierade mig så mycket med honom när han pratade om att alla är egoister som inte alls tänker på hur han mår men av egoistiska själ ville träffa honom och festa med honom. Även om jag inte på något sätt är känd som han så är jag mitt umgänges "Kirill" där folk vill festa med mig som om jag vore något jävla cirkusdjur. Ingen tar mig seriöst.

Min högsta önskan just nu skulle vara att fly undan allt och börja ett nytt liv. Detta är såklart inte omöjligt men jag vet att det inte skulle hjälpa då jag inte vet hur jag ska göra något annorlunda. Allt hade blivit detsamma där jag faller tillbaka i samma vanor som nu. Fy fan för hur jag mår just nu. Däremot känns det bra att bara får ner alla dessa tankar i text och ännu bättre om någon kan ge någon sorts respons på det.

Har mkt tvivel och svart sorg i hjärtat. Tänk om det är mig det är fel på, endast dvs. Tänk om det endast är jag komplicerar precis allting. Tänker mkt på det, även fast jag mkt väl vet min egen historia och allt som hänt i mitt liv. Även om jag vet vad jag genomlevt, så längtar jag efter en mamma... En riktig mamma, som älskar mig... Lägger väldigt mkt av skulden på mig själv, det inser jag. Svårt!

Jag hatar mig själv med bensobrist. Blir nojig, tjurig och gnällig. Så fort det är dags för en dos och den givit effekt så blir jag den jag vill vara! En person som kan hantera det omkring med motivation, driv, energi och kreativitet. Får även en ökad sexuell lust och en vilja att vara nära den jag tycker om.

Jag har så svårt för fysisk beröring utan benz, blir lätt spänd och orolig. Vill därifrån och ta livet av mig för att jag inte klarar av något jag borde klara av. Det finns för mycket därunder som gör ont och jag kan inte hantera det på icke kemisk väg. Gått i åratal hos psykologer i rent oabstinent tillstånd. Det hjälper inte och jag vill leva ett normalt liv. Jag vill ha livskvalitet.

Jävla läkare! Kom inte och säg att det är för mitt eget bästa och att det är ett rävgift när det i själva verket handlar om socialstyrelsens riktlinjer och er läkarlegitimation.

Vet exakt vad du menar. Själv mår jag som bäst när jag har 1mg xanor i kroppen. Varken mer eller mindre.

Vad jag menar med som bäst är social, klarar att somna på natten så jag kommer upp på morgonen, hantera relationer. LIVET.

Men min läkare är samma som din, försöker ständigt göra det värre, öka ssri och minska det som faktiskt fungerar.

Mitt lätta på trycket dårå

Avlivade familjens husky, 11½ år blev hon, jag kämpade sista 7 veckorna med henne med att ut att springa jaga och leka, allt för att hålla hennes diabetes under 20.. den var runt 25, för 7 veckor sedan och stannade där hur jag än försökte.

Hon började lida, gnälla bli en annan hund, luktade aceton och var rädd för dom dagliga isulinsprutorna.

Körde in med henne och mitt hjärta gick i tusen bitar när hon fick avlivningssprutan av vetrinären, hon skrek till av smärta och rädsla innan hon blev så groggy att hon la sig ner mellan mina ben.

Tiden gick, hon somnade av sitt morfinrus.. Sen fick hon den blåa vätskan överdos av sömnmedel som det heter.

En halvtimme senare, min älskade husky ville inte ge upp. Tvungen att ge spruta rakt in i hjärtat.

Sorgen nu efteråt, och att mista min bästa vän... Svårt att hantera, med eller utan benzo.

Gör inte det. Min mormor är oldschool, dvs hon anser sig vara fin och känslor är onödigt.

Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men jag är glad att deras synsätt dör ut med deras generation.

Du är bättre än din Mamma.

Lägger handen på hjärtat. Tack för ditt svar ❤ Det värmer.

Dags att skriva av sig lite igen..
Har precis kommit ut efter en veckas inläggning på sluten psykiatrisk klinik där jag hamnade på beroendeavdelningen.
En helt sjuk upplevelse, den svenska psykvården skrämmer mig allt mer. Jag bevittnade två självmordsförsök (varav ett lyckades), flertalet tvångs-bältningar och en extremt påfrestande miljö rent psykiskt.
Folk som skriker, stjäl, sparkar i väggar, brottas med personal och försöker slå sig in i medicinrummet.
Men jobbigast av allt är att så många kör någon kukmätartävling om vem som har det värst, vem som har knarkat mest osv. Vuxna människor som beter sig som 14-åringar.

Lades in med akut abstinens efter ett totalt meltdown efter flera månaders hårt krökande samt pillerknaprande och cannabisrökande.

Timmar efter jag kom ut så sitter jag trots denna hemska upplevelse och röker gräs och dricker alkohol. Hade möjligheten att få ett eget rum eller att få byta till en lugnare avdelning så hade jag definitivt varit kvar.
Nu sitter man här och gör exakt samma misstag som tog mig till helvetet från början. Autopiloten är på och jag känner mig helt maktlös.

Fan.

Varenda dag är så svår. Jag undrar hur jag tar mig igenom en enda dag. Men det är väl min målmedvetenhet (ang. vad?) som driver mig nu. Det är det enda. Inte för att jag vet hur framtiden ser ut, utan för att jag vill ha en framtid. En mer normal framtid än det liv jag lever nu.

Det är otroligt ensamt. Gråter ofta och mycket, men helst bara ensam. Även om jag har det tufft... Skriver mkt. Det finns inget annat, men mitt hjärta lättas lite bättre av att nå fram till andra - även om det är på en forum. Det är ju alltid nåt.

Ni som inte bor i obygden borde försöka hooka upp med någon av er tillsammans.
Poppa bubblan. Dra upp persiennerna.
Möta o prata o krama varandra.
Tragiken ligger i att många av er kanske bor max 20 minuter bilfärd från varandra, men ni upplever det som ljusår. Verkar som att många av er mer eller mindre känner varandra, så det skulle nog inte vara så svårt att umgås liksom.

Uppmuntrar absolut till att poppa bubblan, släppa in värmen, många skulle nog bli positiv överraskade av hur förstående o sympatiska o även erfarna av olika själsliga besvär, som många har gemensamt.

All lycka till er. Om ni med texter o skrifter (i andra trådar än denna) kan göra mig glad, imponerad, intresserad, upplyst om än det ena än det andra, ja.. då utgår jag från att ni kan göra samma likadant mellan fyra ögon ju

Mycket som ska lättas här.