Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Tråkigt!! Vet hur det är att känna så...

glöm inte licensen bara , för anars blir det lätt mer tråkigheter

Kan det inte ändra?

Hahhaa fy fan vad kul.

du ser , livet blir till vad man gör det till


nej ta tag i ditt liv nu , så ska du se att det blir mycket bättre rätt fort

Inte börja igen?
Tränade på gymmet styrke träning o kondition o ibland simmade jag. Body balance med. Men har inte lust att börja nu eller har inte tid vill ligga i sängen och lata mig på all min lediga tid. Som inte är så mycket.

Vem var det som höll fast dig då?
Det som händer inom en är ju psykosen alltså det som inte är som man upplever det, men kan vara svårt att tro på.
Brukar du prata för dig själv? Det är så tråkigt där inne, gick också fram o tillbaka hela tiden.

Är så glad att gå på högskolan och få vara bra på något! Det brukar inte ses som bra att vara som mig alltså tystlåten, förstå saker, tänka, men nu istället pga hur jag är har jag det ganska lätt gillar att läsa ekvationer och lära mig nya sätt

i dag har jag åkt 5 mil för 2st treo rör och en godispåse

När någon dör känner jag ofta att det vore bättre om jag var den som dog. Det är en äkta känsla jag har. De döda lämnar ofta stora tomrum efter sig. Särskilt om de är snälla och omtyckta personer som känner ganska många människor som berörs av just deras död. Igår dog en person jag känner som nog kan räknas till den kategorin dvs de snälla och omtyckta. Då vi just nu hade ett fortlöpande projekt vi jobbade med tillsammans så känns det extra jobbigt att den här personen dog sådär helt plötsligt för då uppstår ett extra stort tomrum av tid i tillvaron. Den som dog var en människa som var snäll mot mig, sa att jag var bra och uppmuntrade mig. Det var mer än jag förtjänade. Det är som om jag drar olycka över mig själv och andra hela tiden. Det är som om det drabbar helt oskyldiga. Någon sa till mig att allt bara är en slump och förmodligen kan man se det så också. Om jag var modig skulle jag gå ut och veta hur jag också ska dö. Men jag är inte modig! Förra hösten var det någon som sparkade mig i magen rent verbalt och mycket hårt när jag fått för mig att jag ändå ville leva en liten stund till och inte dö. Jag har datumet uppskrivet i en bok. Den dagen väckte många minnen till liv. Allt hände på en äcklig restaurang där jag kräktes upp lunchen eller så var det när jag sprang därifrån som jag kräktes. Jag vet inte riktigt, minns inte. Jag är rädd för att börja skriva av mig igen, på fel ställe dessutom.

Jag ångrade mig så fort jag skrivit men jag raderar mig inte. Inte mina ord även om de spelar roll eller inte spelar roll. Min kropp vill jag radera. Mitt sinne och mina tankar likaså. Mitt förflutna vill jag utplåna. Någon framtid förtjänar jag inte. Andra vill jag önska allt gott. Någon kanske läser och tar det med sig. Men jag vet inte riktigt om något eller någon, allt är så tyst inuti och utanpå mig. Min kamrat ligger på bårhuset i ett kylrum. För två dagar sedan hade han tankar och fungerande blod som alla andra. Det gick från det ena till det andra på några sekunder. Ingen mor ska behöva se sitt barn dö innan hon själv är död. Ändå händer det hela tiden. Förr eller senare. Bara de tillräckligt onda tycks få och behålla allt och trycka upp det i ansiktet på andra. Vi andra förlorar och förlorar.

Har nu spenderat 4 månader utan fritidskontakt med andra människor förutom familjemedlemmar.
Jag rustar för ett liv helt för mig själv, alla relationer jag haft med andra smulas sönder efter ett tag. Jag faller alltid i skymundan, kanske för jag upplevs som aggressiv eller att jag är så selektiv med vem jag gillar. Det är bara med alkohol och droger såsom amfetamin som jag kan umgås med alla, och jag har varit nykter sedan sommaren. Alla älskar mig i början men sedan avtar det. Jag glöms alltid bort, mitt egna fel givetvis. Alla blir så bra vänner med alla andra och det kan inte jag. Kändes som en konspiration av något slag i några år men det är det givetvis inte.

Jag räds inte för ett liv som helt ensam egentligen. Jag har mina intressen men vet inte hur länge en människa klarar detta. Helst så skulle jag vilja att det funkar bra genom hela livets gång. Men det känns som jag börjar bli mer och mer deprimerad igen. I april i år var jag jävligt nära på att avsluta allting och jag vill inte hamna i samma grop igen. Fick ett jävla uppsving efter det, har gått upp 15 kg men nu känns det sämre igen.

Tänker jävligt ofta på vad för anledning mina föräldrar kan ha haft för att föda mig. Overklighetskänslor. Jag har aldrig riktigt tänkt på min mor som min mor förrän nyligen. Jag känner mig helt ensam, de två människor jag har i min familj betyder väl kanske inte så mycket för mig. Jag blev frågad om en kort semester men jag har noll intresse. Jag hade nog helst velat dö men det hade raserat min ytterst lilla familj. Men vad spelar det för roll egentligen?

Det hade varit väldigt skönt att dricka, knarka och skära. Men om jag nu inte tillåter mig det så är det väl bara att härda ut eller hänga sig.