Citat:
Ursprungligen postat av
zajjah
Nej fy fan. Saker blir inte bättre med tiden. Det spelar verkligen ingen roll vad jag försöker göra. Det började dålig och det kommer fortsätta vara dåligt och till sist kommer det ta slut.
Sen kan man alltid gå runt och låtsas som att saker blir bättre och man lär sig och växer men tittar jag mig omkring och tittar jag på mig själv inser jag snabbt så är det inte.
Visst. När man mår bra kanske man intalar sig själv att det är inte så farligt allting. Men man kommer alltid komma tillbaka till samma sak.
Psykiskt ohälsa tror jag är permantent. Jag ser verkligen inte något jag skulle ha vunnigt på diverse terapier i alla dess former. Inte alls. Mediciner fungerar tillfälligt. Men sanningen går aldrig att medicinera bort eller prata bort. Den kommer alltid att vara där.
Nej jag är övertygad om att det är som min mamma lärde mig. Att leva är att lida och det finns ingen mening med livet. Det är verkligen bara ett långt lidande från början till slut. Vad fan väntar jag på känner jag? Jag tror ju inte på att saker kommer bli bättre. Inte alls. Inte längre.
Jag kommer alltid må dåligt. Jag kan inte ändra på det.
Jag tar din åsikt på allvar. Men vad är det för psykisk ohälsa du lider av?
Om den främst är ångestrelaterad och inte så mycket annat tycker jag att du ska vara glad, för det innebär att du kommit längre i livet och evolutionen än många andra människor, hur paradoxalt det än kan låta.
Alla rader i DSM som innehåller begrepp som ångest, oro, skygghet, ängslan, är vårdslösa feltolkningar, för dessa symptom är inte psykisk ohälsa utan förberedelsen för en högre existentiell hälsa, som man själv kan skynda på i den takt man vill. Problemen ska alltså inte avhjälpas utan är både sitt eget nödrop och sin egen hjälpande hand.
Men det kommer krävas ett paradigmskifte inom psykiatrin innan vi förstår varför det förhåller sig på det här sättet och när detta väl sker kan det få konsekvensen att den förlorar hela sin tidigare trovärdighet och inte bara halva, som den förtjänar.