Jan Björklund avgår som partiledare

Det allra bästa vore om L inte fick något EU-mandat alls. Samma sak med Mp.

Björklund kommer att bli ihågkommen som partiledaren som sänkte sitt eget parti.

Naturligtvis men jag diskuterar utifrån vad som är sannolikt, inte vad som är önskvärt.

Att makten koncentreras till färre partier är inte bra, trots att L och MP är lite snurriga.

Fler alternativ är naturligtvis bra men jag tycker L och Mp väljarna ska rösta på något annat eftersom dessa två partier är mycket skadliga för Sverige. Finns inte mer än 21 EUP mandat och då kostar det säkert 6,5-4,5 % att få ett mandat det räcker inte till småpartier. Så vida det inte bara vore småpartier då skulle det bli ett var till de 21 största av småpartierna.

Två medlemmar i Liberalerna skriver en debattartikel idag i Svd, dessvärre låst men det går att läsa ingress och en del av början av brödtexten. De andas lättnad över Björklunds avgång och menar att det primära nu för den nye partiledaren är inte först att ena partiet, även om det också är nödvändigt, utan att föra in partiet på ny väg. (Längre går det inte gratis att följa artikeln men den låter sig läsas ändå).

Björklund skulle avgått eller avsatts för längesedan. Orsaken är inte hans svek i regeringsbildningen utan att han sick-sackat sig fram i frågorna. Björklund var - hör och häpna - förespråkare för samarbete med SD efter 2014, men gjorde sedan ett lappkast sedan Bonnier tagit honom i örat och han blev istället SD:s värste häcklare. Det finns fler exempel på hur han vänt i andra frågor. Han har lagat efter läge utan ideologisk kompass, nålen har gått som en vindböjtel allteftersom vindarna blåst i media.

Björklunds taktik och strategi har varit att sitta som minister i regering, politiken och partiet underordnat denna ambition. Man kunde se det i hur Börklunds ansikte förändrades i takt med partiets kris och hur hans mål att nå ministerpost grusades: det blev mer och mer likt ett slitet gangsteransikte - såna man ser i amerikanska kriminalare där maffiabossens utseende förhärjas allteftersom hans liga faller samman.

Felet är avsaknad av mannamod och dådkraft i Sverige, eller dristig handlingsreaktion. Björklund skulle avsatts redan efter valet när han nu inte gjorde det åren före. Nu lämnar han istället ett parti som knappast går att rädda utan ett mindre under. Det skall till en Sabuni för att rädda det men innan hon tackar ja skall hon då kräva fullt mandat som krävs för att kunna räta upp partiets politik efter verklighetens gång.

Jag hade inga problem med att läsa hela artikeln trots att jag inte är prenumerant.

Självfallet har Anders Cnattingius och Henrik Thorsell helt rätt i sin analys. En ny partiledares första uppgift måste bli att lägga om kursen 180 grader och börja driva en vettig politik som väljarna vill ha, inte att "ena" partiet.

Björklund försökte "ena" partiet efter striden med den nyliberala Ohlssonfalangen, och hur det gick vet vi: 2,7% i senaste mätningen.

Liberalerna har exakt en chans att överleva som parti: kasta ut de nyliberala globalisterna och återgå till en klassisk socialliberal politik. Ett federalt EU, oreglerad invandring och skattesänkningar åt miljonärer är inte vad väljarna ropar efter i ett alltmer kaotiskt, dysfunktionellt och ojämlikt Sverige. Dessutom driver centern och det som finns kvar av miljöpartiet till stor del samma nyliberala politik, så konkurrensen om de nyliberala väljare som trots allt finns blir hård.

Jag tvivlar dock på att liberalerna förmår ta sig samman och lägga om kursen innan de går på grund. Precis som Reinfeldt gjorde med moderaterna 2014 har Björklund surrat rodret innan han själv hoppar över bord.

Ja, det fetade reagerade jag också på. JB satsade sitt sista politiska kapital på att göra en kontroversiell uppgörelse med sossarna och C, en uppgörelse som jag uppfattat är tänkt att vara mandatperioden ut. Sedan direkt efter lämnar han som sagt bryggan för gott... Men en ny partiledare för L kan ju bli någon slags motreaktion på JB och denna kanske inte kommer känna sig bunden av uppgörelsen.

Björklund försökte "ena" partiet efter striden med den nyliberala Ohlssonfalangen, och hur det gick vet vi: 2,7% i senaste mätningen.

Liberalerna har exakt en chans att överleva som parti: kasta ut de nyliberala globalisterna och återgå till en klassisk socialliberal politik. Ett federalt EU, oreglerad invandring och skattesänkningar åt miljonärer är inte vad väljarna ropar efter i ett alltmer kaotiskt, dysfunktionellt och ojämlikt Sverige. Dessutom driver centern och det som finns kvar av miljöpartiet till stor del samma nyliberala politik, så konkurrensen om de nyliberala väljare som trots allt finns blir hård.

Problemet för en ny partiledare är att JÖK:en är förankrad genom ett partirådsbeslut. Det var det jag menade med att Björklund surrat rodret med full kurs upp på land. Ingen lätt sits för den som ska ta över.

L har lång tradition av att samarbeta med S. Varför skulle det nu plötsligt bli en sådan katastrof?

Problemet för en ny partiledare är att JÖK:en är förankrad genom ett partirådsbeslut. Det var det jag menade med att Björklund surrat rodret med full kurs upp på land. Ingen lätt sits för den som ska ta över.

Man bör akta sig för att förenkla "L" till det senaste valets resultat och den märkliga kovändningen till den "onda sidan" (hur ond den nu kan vara på en skala...) Partiet har en bakgrund och ideskatt som är värd ett bättre öde än att offras på den omedelbara belöningens altare, om man säger så.

Givetvis måste partiet rannsaka sig själv och komma underfund med vad (vem) man vill vara i den politiska ankdammen, och i detta måste ju frågan om "vad kan vi erbjuda väljarna" vara viktigare än popularitets/skönhetstävlingar.