Citat:
Ursprungligen postat av
Europe
Det är p.g.a. att sådana talanglösa nollor som Lokko får skriva i svensk gammelmedia som jag inte längre brukar ta del av den. Av naturliga skäl har jag inte läst hela recensionen, då den ligger bakom en betalvägg och jag rimligtvis inte tänker betala för att få läsa den. Jag har i den andra tråden bett om citat från den, men än så länge verkar ingen vara betalande kund och har delat med sig av citat. Så "aktuell" är han.
Men absurda och riktigt knäppa människor kan så klart väcka lite nyfikenhet. Jag erkänner att jag just i det här fallet är lite nyfiken på hur pass brutalt Lokko gör bort sig. Som musikskribent var han fjantig, trivial och löjeväckande. Det var okej i den mån att musikskribenter knappast brukar vara några som skriver något av värde. Sedan gick han in för att kommentera samhällsfrågor, trots sin totala okunskap och brist på begåvning. Det blev så klart direkt efterblivet, men efterblivet PK-politrukande har ju trots allt betalat sig i det degenererade landet Sverige (sannolikt eftersträvar han att få krypa in i den trygga offentligt finansierade famnen).
Men det här är ändå lite speciellt. Det är inte bara att Morrissey är talangfull och många andra begåvade människor har gillat vad han har gjort under karriären. Eller att Lokko är talanglös och att ingen mer begåvad och talangfull människa någonsin har brytt sig om hans triviala alster. Nej, det är att Morrissey sannolikt har även varit Lokkos beundrade förebild. Men nu verkar den talanglöse följaren högljutt avfärda sin talangfulle förebild endast för att den talangfulle inte verkar helt och hållet dela den talanglöses skeva världsbild. Trots att det borde väl vara rätt väntat? Det är faktiskt lite intressant att få ta del av, för att begrunda vilka psykologiska processer som ligger bakom. Har den talanglöse drabbats av hybris? Insåg den talanglöse något om sig själv genom den talangfulle och det vi nu ser är något slags självförakt som projiceras utåt? Är det något slag självskadebeteende? Eller handlar det endast om en tidigt begynnande senil demens?
Men "aktuell" är Lokko endast idag tack vare sin anmärkningsvärda artikel och inte ens då är han det tillräckligt för att jag tänker betala för att få läsa artikeln.
Så här sju år efter att du bad om det kan jag bidra med lite citat 😉 :
Citat:
Jag har mött honom ett par gånger, för mycket länge sedan: i Paris och – av alla platser – i Salt Lake City, möten som jag för evigt bär med mig. Jag har sällan haft så stimulerande samtal med en popstjärna som var lika bevandrad i Germaine Greers essäer och Curved Airs tidiga singlar som han var engagerad i sin avsky mot det brittiska Torypartiet.
[…]
Det säger ganska mycket om hur viktiga The Smiths var och fortfarande är: de var nämligen allt, precis allt, det Morrissey av i dag inte är. Det är en diskrepans som saknar motstycke i den moderna musikhistorien.
Högern beklagar sig traditionsenligt allt som oftast över att de inte har någon egen rock. Well, det har den visst. I alla fall har Ukip och SD samt, tyvärr, en stor del av Moderaterna och KD det nu i sin – det här gör mig fortfarande överraskad, till och med medan jag skriver det – bundsförvant Morrissey.
Finns det då inga försonande stunder på ”Low in high School”?
Det går faktiskt inte riktigt att svara på. Att det är det första så gott som renodlade högerextremistiska konceptalbumet av en artist på den här nivån gör det smått omöjligt att se förbi ambitionen och lyriken.
Då och då lämnar i och för sig Morrissey sin Hanif Bali-rock för att besjunga sin gränslösa kärlek till oralsex istället. Det är, handen på hjärtat, inte heller speciellt lyckat.
Men det är lika fascinerande som det är verkligt skrämmande att det liksom gick att komponera popmusik som Nigel Farage och Jimmie Åkesson kommer att älska. Och att det visade sig vara just Morrissey som frivilligt anmälde sig till detta sjävmordsuppdrag.
Vore Morrissey svensk skulle ingen annan än Timbro vilja ge ut hans rättshaveristiska duetter med, säg, Katerina Janouch, prydda av omslagsessäer av litteraturhistorikern Johan Lundberg eller Alexander Bard.
Utelämnade början och slutet av recensionen.
Edit: tog bort lite mer, vet inte hur mkt man får citera ur artiklar.
