Citat:
Ursprungligen postat av fröken
Ja, så här sett i backspegeln är det verkligen intressant, även om jag mer såg (och ser) dem som människor än "överlevare". Är du så naiv att du tror jag tänker namnge människor jag träffat för längesedan i en tråd på revisionismforumet i Flashback, lille Viktor?
Nåväl, dessa människor träffade jag som sagt när jag var riktigt ung, och jag var inte så påflugen att jag började fråga ut dem om deras trauman. Skulle du gjort det?
Faktum är att jag skulle det.
Jag tror dessutom att flera av dom skulle ha velat berätta för mig.
Jag hade själv en teckningslärare i grundskolan med ett tauerat nummer på armen. Han var jude och hade suttit internerad under kriget.
Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag naturligtvis frågat honom om ALLT han velat berätta.
Hade han sagt nej hade jag naturligtvis respekterat det.
På den tiden var det dock lite tabu eller förbjudet att ens fråga.
Varför vet jag inte men så var det.
Oerhört synd faktiskt att man inte tog chansen när den fanns.
Tänk om de låtit gubben komma upp på historielektionerna när vi läste om andra världskriget och få berätta om sina upplevelser. Otroligt egentligen att detta inte skedde (han kanske inte ville?) och att vi var för dumma för att inte ta tillfället i akt och själva försöka få detta tillstånd.
Men du säger att de inte nämnde ett dugg om gasning samtidigt som du säger att du inte frågade något.
Tror du att de hela tiden satt och berättade om sina upplevelser utan att någon frågade eller visade intresse?
Min teckningsmagister berättade inte han heller om gasningar.
Han berättade heller inget om kriget, men jag tror på något underligtvis att kriget ändå var något han upplevt.
Vad tror du?
/VV