Citat:
Ursprungligen postat av Ezzelino
För att förstå den icke-europeiska mentalitet i vilken dessa "ögonvittnen till Förintelsen" var födda och fostrade tror jag man måste beakta deras kulturella efterblivenhet.
Att läsa talmudiska, kabbalistiska, chassidiska texter och böcker om denna vidskepliga, fanatiska och mirakeltroende kulturkrets är definitivt nyttigt, även för allmänbildningen. Martin Bubers Tales of the Hasidim är en bra portal till dessa Ostjudens märkliga och helt förvetenskapliga föreställningsvärld - sedan är det givetvis så att Buber idealiserade chassidernas shtetlliv, och särskilt rabbinernas och zaddikernas ofta tämligen totalitära, slippriga och småskurna gestalter, på ett historiskt missvisande sätt, något exempelvis Israel Shahak påpekat.
Javisst och inte bara för att förstå "ögonvittnen" utan också för att förstå den falska väg som ledde fram till skapandet av "Israel", judendomen och judars beteende överlag.
Denne Martin Buber är ett synnerligen bra exempel på 'bedrägeriets makt' som ju florerar inom judendomen i en inte så liten omfattning. Förenklat kan man faktiskt säga att lögnen ingår i den judiska religionen och att rabbinens arbete består i att hitta knep för att komma runt alla de påbud som finns i religiösa skrifter och ge sitt godkännande (i en annan tråd har jag med hjälp av Shahak beskrivit hur man kommer runt förbudet att mjölka på sabbaten). Israel Shahak skriver i
Judisk Historia, Judisk Religion följande om Buber:
http://www.radioislam.org/historia/shahak/his-rel/02.htm
Citat:
"---En ledande bedragare i detta hänseende och ett gott exempel på bedrägeriets makt var Martin Buber. Inget av hans många verk, som lovprisar hela den hassidiska rörelsen (habbad inräknad), innehåller så mycket som en antydan om vad hassidismen i själva verket lär om ickejudarna. Bedrägeriet blir här ett än större brott genom att Bubers lovprisningar av hassidismen först utgavs i Tyskland i det skede då den tyska nationalismen var i uppgång och nazismen kom till makten. Men medan Buber ögonskenligen motsatte sig nazismen, förhärligade han en rörelse som hyllade och utbredde en lära om ickejudar icke olik nazismens lära om judar. Man kunde naturligtvis hävda att de hassidiska judarna för sjuttio eller femtio år sedan var offer och att 'en vit lögn' till skydd för ett offer kan ursäktas. Men följderna av detta bedrägeri är oöverskådliga. Bubers arbeten översattes till hebreiska, gjordes till ett mäktigt inslag i den hebreiska skolutbildningen i Israel, har bidragit till att starkt öka de blodtörstiga hassidledarnas makt och har alltså varit en viktig faktor i uppgången för den israeliska chauvinismen och hatet mot alla ickejudar. Om vi betänker hur många människor som dog av sina skador därför att israelisk sjukvårdspersonal vägrade att vårda dem, därtill uppeggade av hassidisk propaganda, måste vi inse att en tung skuldbörda för deras död vilar på Martin Bubers skugga.
I sitt kryperi för hassidismen hade Martin Buber vida överträffat andra judiska lärde, i synnerhet dem som skrivit på hebreiska (förut jiddisch) eller rent av på europeiska språk men enbart för en judisk läsekrets. I frågor som rörde det inomjudiska intresset hade det en gång funnits en hel del berättigad kritik mot den hassidiska rörelsen. Hassidernas kvinnoförakt (betydligt extremare än det som all judisk ortodoxi har gemensamt), deras missbruk av alkohol, deras fanatiska kult av 'heliga rabbiner' (ärftliga ämbeten), som pressade dem på pengar, de talrika vidskepligheter som var egendomliga för dem dessa och många andra negativa drag kritiserade man. Men Bubers sentimentala och bedrägliga romantisering har segrat, i synnerhet i Förenta staterna och Israel, eftersom den var i samklang med den totalitära beundran av allt 'äkta judiskt' och eftersom vissa judiska kretsar 'på vänsterkanten', där Buber ägde ett särskilt stort inflytande, har gjort hans tankar till sina.
Buber var inte heller ensam om sin inställning, även om han enligt min åsikt var den allra värste i fråga om den ondska han spred och det inflytande han efterlämnat. Där fanns den mycket inflytelserike sociologen och bibelforskaren Yehezkiel Kaufman, som förespråkade folkmord efter mönstret av Josuas bok. Där fanns även den idealistiske filosofen Hugo Shmuel Bergman, som så tidigt som 1914-15 föreslog att alla palestinier skulle fördrivas till Irak. Där fanns ytterligare många andra. Alla var de 'duvor' utåt men använde formuleringar som kunde utnyttjas i den mest extrema arabfientliga betydelse. Alla visade de tendenser till denna religiösa mystik som främjar utbredningen av bedrägerier. Och alla föreföll de vara vänliga människor, som icke ens då de förordade rashat, folkfördrivning och folkmord tycktes vara i stånd att göra en fluga för när - och just därför fick deras bedrägerier så mycket större verkan.---"