Rosenblat-historien kanske tjänar som en
emulator för Shoah-business?
Citat:
En emulator är hårdvara eller mjukvara avsett för att efterlikna funktionen av annan hårdvara eller mjukvara. Mest vanligt är mjukvara för pc som används för att efterlikna annan hårdvara.
I professionella sammanhang använder man ofta emulatorer för att testa hårdvara eller program för hårdvara, då hårdvaran ännu inte existerar, är för dyr eller sällsynt för att kunna användas för all testning eller är för anspråkslös för att kunna erbjuda ett gott gränssnitt för testningen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Emulator
Det är industrin själv som avslöjat Rosenblat som en mytoman, och den visar därmed sin omutliga sanningslidelse. Det ovetbara och ogripbara svarta hålet i europeisk historia får förbli lika oerhört som tidigare.
Citat:
[…]Möjligen kan man tillochmed, som Barbara Foley, fråga sig om denna händelse helt enkelt är "ovetbar", därför att det skedda på ett så fundamentalt vis avviker från våra egna mentala och ideologiska värdeskalor.
[…]Som sagt, Förintelsen var en oerhörd händelse som alltid kommer att förbli i någon mån ogripbar. Vi efterkommande står där, liksom besökare till dagens Bergen-Belsen, och stirrar lite förvirrat ut över den monumentöverströdda tomhet som återstår.[..]
http://www.peterenglund.com/textarkiv/gordonsansikte.htm
Men tomheten får inte bli
för monumental. Det kan sprida hopplöshet.
När världen erfar att Rosenblat får 25 miljoner för filmrättigheterna för sin vackra tanke att sprida tro/hopp/kärlek till mänskligheten, förstår den att
the Shoa must go on, och att det är
business as usual!
Kanske storyn kommer till sin rätt –
går hem - bäst genom värdeskalorna hos ett annat medium än historieundervisningens (Jfr Englunds ogripbarhet ovan)? Den religiösa mytens värdeskala?
Har förintelsen äntligen nått det mytiska
återgivningsstadium som Eyvind Johnson spådde som den enda möjliga redan 1943?
Citat:
[…]
I går, en sommardag i Sverige, läste jag i en tidskrift om utrotningen av de litauiska judarna. På sex månader, räknat från den 22 juni 1941 utrotades enligt denna rapport omkring 170,000 judar av 220,000. Rapporten, som har trovärdighetens prägel och f.ö. verifieras av vad som har hänt i andra länder där judar utrotats, meddelar fakta utan särskilda kommentarer. »Det är inte överdrivet, emedan varje överdrift här är omöjlig», står det i ingressen.
Men här måste mänskan, måste författaren fly undan. Man läser siffror och beskrivningar på metoderna vid detta utrotande av levande, talande, tänkande varelser; med vämjelsen uppe i halsen försöker man föreställa sig det hela. Men man mäktar inte. Ohyggligt är det, tänker man.
Kan det återges? Nej, inte av en mänska som varit med i det nu och kommit undan. Bödlarna vid maskingevären har ingen möjlighet att berätta om sina upplevelser. Den kommendant som ger de judiska kvinnorna order att trycka de små barnen tätare till bröstet för att en enda kula ska räcka, har inte den moraliska och, misstänker man, inte den intellektuella möjligheten att skildra detta. Inte de överlevande judiska vittnena heller. Av denna väldiga, ohyggliga verklighetsmassa blir endast fragment kvar: siffror, data, namn på bödlar och på orter i Litauen.
Men om den mänska som försöker återuppleva detta i sin själ kan rycka ut en enda levande bild ur denna bödelsverklighets slutna block av lidande träder hela verkligheten fram för hans ögon: han kan se det, han kan återge det, han kan meddela det. Genom att dikta om verkligheten, förtäta den, kan han föra sanningen om den vidare. Andra, som stannat framför siffrornas blodångande skräck utan att kunna fatta att sådant hänt bara något tusental kilometer längre söderut på jordytan, kan genom denna diktens, omdiktningens förmedling få veta hur det egentligen var.
[…]
https://www.flashback.org/showpost.php?p=11996944&postcount=31
Romas äpplen över taggtrådsstängslet till Herman i Buchenwald ger Förintelsen den
förtätning som kan
föra sanningen om den vidare, och Hollywood är mediet med den
levande bilden.
Citat:
Men om den mänska som försöker återuppleva detta i sin själ kan rycka ut en enda levande bild ur denna bödelsverklighets slutna block av lidande träder hela verkligheten fram för hans ögon: han kan se det, han kan återge det, han kan meddela det. Genom att dikta om verkligheten, förtäta den, kan han föra sanningen om den vidare.
Och det
själen återupplever behöver inte vara verkligt ens för den
som varit med i det då och
kommit undan.
Kan det återges? Nej, inte av en
mänska som varit med i det nu och kommit undan.
I Clintans sista västernfilm ser man revolvermannen rida iväg mot skymningen efter att ha mejat ner en sheriff och ett dussin skurkar, och en flåsig journalist sitter på trappen och antecknar för glatta livet.
Who cares om Jesse James, Vilde Bill eller Buffalo Bill var
bull, hela gänget? En bra västern går alltid hem hos oss med koyboysinnet i behåll.
Sanningen? Huruvida
The Wild West var en myt?
So What? En bra story är en bra story.
Period.
