Diskussioner om The Sopranos

Inte helt korrekt framställning av panikångestattacker i serien?

Det här kanske är en dum fundering, men i serien svimmar ju Tony (både som vuxen och i flashbacks till barndomen) nästan alltid när han får en panikångestattack. Enligt min erfarenhet är det rätt så ovanligt att en person svimmar av en panikångestattack, åtminstone så där plötsligt. Jag vet väl svaret på min fråga själv och det är troligtvis att medvetandeförlusten+att Tony faller ihop är en del av handlingen. Första gången hamnar han ju på sjukhus och får genomgå någon sorts röntgen för att utesluta fysiska besvär och i en senare säsong säger Carmine Lupertazzi till Tony att han har epilepsi, vilket Tony förnekar. Men men... Sättet på vilket panikångestattackerna yttrar sig hos Tony är väl anpassade efter storyn, karaktärerna och deras förväntade reaktion.

Sedan har jag även funderat - någonting som kanske har kommit upp i tråden tidigare - över kopplingen mellan serien och filmen ''Analyze this'', som kom ungefär samtidigt som ''Sopranos'' började sändas. I s. 2 (tror jag att det var) nämner en ny psykiater, som Tony träffar när Dr. Melfi inte är tillgänglig (när hon ''gömmer sig'' och tar emot patienter i ett motellrum), filmen för Tony och han säger någonting i stil med: ''It's a comedy!'' Vad är kopplingen mellan dessa två? Vad har exempelvis David Chase sagt om likheten i handlingen mellan filmen och TV-serien?

Bara för att något är ovanligt betyder inte att det är inkorrekt. Film, television och litteratur behandlar ofta ovanliga saker.

Håller på att se om serien för fjärde eller femte gången just nu, ska precis börja med säsong fem.
En sak jag tänkte på var mordet på Jimmy Altieri. Kan det ha varit så att han inte var en tjallare. Tony får ju för sig det när han släpps så snabbt efter tillslaget på någon biljardhall.

Sen vill han ha möte om skitsaker som redan tagits upp osv. Men det visar sig sedan att Pussy är tjallare och det får vi ju bekräftat. Alltid funderat på det där, om Jimmy verkligen var en golare eller inte. Man få egentligen inga konkreta bevis. Med pussy får man se möten med FBI. Likadant med gubben som dör när han sitter och snackar med en FBI agent i en bil.

Ingen annan som funderat på detta?

Analyze this handlar om en maffiaboss som går hos en psykolog, ganska precis som Tony...

Jimmys reaktion när han inser att han ska käka bly går väl att tolka lite som man vill, men för mig känns det solklart - Jimmy var en golare.

Jo, jag har också funderat över detta. Som tittare får vi aldrig bekräftat till 100% att Jimmy Altieri faktiskt var en tjallare för FBI. När Tony ''inser'' att tjallaren var Jimmy och inte Pussy, så verkar han lättad och villig att godta detta, kanske för att slippa acceptera det faktum att Pussy, som han har känt betydligt längre och har en mer nära relation till, skulle kunna vara en tjallare. Vi får vissa indikationer på att han var en tjallare, men dessa är mer egendragna slutsatser och spekulationer från Tonys synvinkel. Sedan, när Chris tar med sig Jimmy till hotellrummet och Silvio kommer ut från rummet intill och sätter en pistol mot hans bakhuvud, så är Jimmys reaktion - när han förstår att han är på väg att bli avrättad för att de andra tror sig ha ertappat honom som en tjallare - ''Oh, my god'' (eller någonting i den stilen, citerar fritt ur minnet nu). Men reagerar han så för att han inser att han är ertappad och ska bli avrättad eller enbart för att han inser att han är sekunderna från att bli avrättad? Som du säger, så får man i andra fall, där någon samarbetar med FBI, bekräftat via möten mellan tjallaren och FBI att det faktiskt är så. Men i Jimmy Altieris fall, så tror jag att Tony och de andra kände sig lättade över att kunna lägga skulden på Jimmy, hellre än att behöva acceptera att Pussy var tjallaren - vilket det visar sig vid slutet på s. 2 att han var, trots allt.


Psykiater, för att vara mer korrekt. Men ja, det är ju uppenbart. Jag funderar mer på det faktum att både serien och filmen hade premiär samma år och likheterna i handlingen mellan de två. Om det handlade om en ren slump eller om det finns spekulationer om huruvida antingen filmen eller serien ska ha ''inspirerats'' av varandra.

Två scener som gör det uppenbart att han var tjallare:

Scenen i källaren då han försöker få Tony att prata om de colombianska knarkpengarna.

Begravningsscenen då han försöker få Junior att prata om mordet på Brendan Filone.

Precis. Hade han inte varit angivare så hade han inte pratat så då han måste ha insett vilka misstankar som kunde väckas. Han måste ha varit hårt pressad av FBI.

Delade meningar, det gillar vi Alltid kul med diskussioner om vår favoritserie.
Men å andra sidan fick man inte se sådär överdrivet mycket av Jimmy under serien.
Kanske var han bara en kille som ville snacka och ha koll på saker helt enkelt.
Se på Pauile tex , skvallrar som en kärring till Sack från NY.

Och som någon ovan skrev så kan det ha varit så att Tony kände att det omöjligt hade kunnat vara Pussy och därför la skulden på Jimmy. Jag menar Pussy försvann i flera veckor men välkomnades tillbaka, om än med misstankar. Jimmy fick en kula i bakhuvudet direkt efter några frågor och ett möte som han kallat till.

Men det är det som gör Sopranos så bra. En del saker är oklara och man kan välja att tolka det som man vill. Kanske var Jimmy en golare, kanske var han det inte.

Åh vad jag älskar denna serien! Ska ta och köpa dvdboxen idag för o glo igenom serien på storbild

En sak, som jag alltid har funnit roande, är ju att Joseph R. Gannascoli, dyker upp i två olika roller i serien. Först i s. 1, som kunden Gino, Sedan som Vito Spatafore. Om jag minns det rätt, så är pilotavsnittet ''The Sopranos'' inspelat 1997 och resten av s. 1 inspelad ett par år senare, så även vilka skådespelare som spelar andra roller i serien skiljer sig åt om man jämför pilotavsnittet med resten av s. 1.

Det var ett WTF-moment för mig när jag drog igenom serien för andra gången och såg Spatafore på bageriet. Jag tycker att Spatafores äventyr är riktigt jävla intressanta och gripande och jag imponeras av hur många lager sopranosförfattarna lyckas klämma in i sina karaktärer.