Citat:
Ursprungligen postat av
Grisbrottaren
Jag såg ett gäng stå i stadens centrum i somras (eller om det var sommaren före den) och spela med hela arrangemanget med förstärkare flöjt och meloner täckta med pärlband, och reagerade som TS att det var länge sedan man såg dem.
Kanske har svensken till slut genomskådat sk-ten och slutat skänka pengar. En vän som spelar folkmusik och är insatt i det där som kallas världsmusik konstaterade suckande att den där panflöjtsmusiken som indiangängen spelar i Sverige och Europa är sk-t, medan den riktiga folkmusiken från Anderna kan vara rätt trevlig och av bättre kvalitet.
En gång på 90-talet bestod faktiskt musikunderhållningen under den svenska riksdagens högtidliga öppnande av sådan där sk-tmusik med panflöjt, indianer och hela baletten. Det var när det mångkulturella samhället skulle hyllas och trummas in i svenskens medvetande som något oundvikligt och gott, och vi skulle lära oss att minsann sk-tmusik från andra sidan klotet var lika svensk som Stenhammar, Lars-Erik Larsson och Pekkos Per.
Latinamerikanerna var ofta påfallande duktiga och professionella musiker. Min tro är att musik är så lätt tillgänglig överallt och i alla former att det inte finns något lockande eller exotiskt i ett gäng som står och spelar rakt upp och ner på gatan.
Det har helt enkelt blivit för lätt och billigt att distribuera musik och det har slagit ihjäl konstformen.
En väg tillbaka vore att återuppliva gammal svensk vistradition och kombinera musiken med samhällskritisk diktning. Som Vreeswijk. Det är en uråldrig men fortfarande oerhört slagkraftig kombination. Men då krävs också en ordsmed av Vreeswijks kaliber.
Beträffande de exotiska inslagen i officiella sammanhang: Ja, det var en tid det skulle vara latinamerikaner och mellanösternmusiker och afrikanska dansare och fan vet allt vid invigningar och dylikt.
Jag minns ett nationaldagsfirande där man tvingade ihop Ellika Frisell med kurdiska flöjtspelare och trumbankare.
Fyfan så vedervärdigt det lät. Hon lär skämmas för det idag.
I en framtid kommer man att ta fram all skit som skrevs om invandring och mångkultur på ledar-, debatt- och kultursidor under 90-, 00- och tiotalet och förundras över hur tung opinionsbildarmedia kunde producera denna makalösa dynga.