Citat:
Ursprungligen postat av
mfmx
Det är nog inte så bra att gå på det hela tiden, särskilt inte på sommaren då det kan göra att man blir väldigt känslig för solljus (på vissa landsting skrivs inte doxycyklin ut på sommaren (används mot klamydia) utan man skriver ut lymecyklin istället).
Kanske är amoxicillin bästa behandlingen med avseende på effekt och biverkningar på sommaren:
http://www.lakartidningen.se/OldWebA...3/3376/668.pdf
http://www.lakartidningen.se/OldWebA.../1455_1456.pdf
Än en gång tack, länken överst är en förklaring varför OP i denna tråd fick problem.
I Sverige insätts penicillin typ V, alltså exempelvis kåvepenin, även om man haft borrelia länge, och sent fått en hudrodnad som sprider sig.
Problemet är bara det, att borreliabakterien redan inom några timmar spridit sig till det centrala nervsystemet, och om borrelia konstaterats efter någon eller några veckor, är kåvepenin helt olämpligt som behandlingsalternativ, detta då bara en liten del når det centrala nervsystemet.
Gången blir då: Bett - skumma symptom eventuellt rodnad - test på VC - förhoppningsvis borrelia konstateras med osäkra metoder ( testet tar upp till 3 veckor ) - kåvepenin insätts i 10 dagar - hjälper inte - måste testas i ryggmärgen om man har borrelia ( även här något osäkert, och tar tid ) - om positivt doxycyklin insätts i 10 dagar.
Det hela tar tid, från konstaterad borrelia till doxycyklin färdigbehandlad, runt en månad eller två.
Och under kåvepeninkuren hinner borrelian i lugn och ro sprida sig.
Citerar ut den av dig länkade artikeln från 2006:
Det finns ingen anledning
att behandla
patienter med EM med penicillin V och
riskera uppkomst av neuroborrelios hos
en del av patienterna när det finns annat, lika biverkningsfritt antibiotikum i
samma prisklass att tillgå som minimerar risken.
Så får man misstänkt borrelia, fungerar inte vårt vårdsystem på bästa sätt, framförallt åtgår onödigt stor tid och resurser för att rätt behandla infektionen.
Detta konstaterades då redan för 12 år sedan, men förstår att det saknas resurser inom Svensk vård att korrigera behandlingen av en icke-dödlig åkomma, även om det hade betytt avsevärda besparingar.