Vad är det för fel? Tappar intresse fort för saker. [/Mod]

Sedan barnsben har jag haft väldigt lätt för att starta projekt, ofta med stor entusiasm. Det är allt från kreativa saker som att börja måla/göra musik, till att börja med någon sport eller börja träna.

Jag känner en stor entusiasm inför mitt nya intresse och är ofta snabb med att köpa dyr utrustning (t ex kamera/objektiv, gitarrer för tusentals kronor etc). Jag håller på med det ett tag och tänker alltid att nu har jag hittat rätt, detta är vad jag vill göra. Men sedan svalnar intresset, ofta utan att jag själv märker det. Sedan är det borta och jag kan inte förstå vad jag fann intressant med det.

Jag har lagt ner så mycket onödig tid och så mycket pengar på ofärdiga projekt och intressen som jag knappt hunnit börja med. Mina nära och kära varnar mig alltid och påminner mig om att det alltid blir så här, men just då ser jag det inte utan är helt till mig av lycka och full av planer för mitt nya intresse.

Jag har halva lägenheten full all dyr musikutrustning, kamerautrustning och allt möjligt som jag inte kommer kunna sälja för en bråkdel av vad jag köpte det för. Jag kan till och med känna entusiasm för att börja sälja sakerna, men tröttnar även på det projektet så inte ens det blir av. Jag har förlorat så mycket pengar att jag nästan gråter när jag tänker på det.

Köpt för ett par år sedan till och med en villa som jag sedan ångrade och fick köpa mig ur och förlorade hundratusentals kronor på. Alla varnar mig, alltid. Men jag är vuxen (runt 30 år) och ingen kan stoppa mig. Kan tillägga att detta återspeglas i mitt arbete med alla halvfärdiga projekt. Hur mycket jag än vill det så blir aldrig något bra och riktigt färdigt, varken i jobbsammanhang eller privat.

Det slutar ofta med att jag blir deprimerad och helt plötsligt inser jag den bittra sanningen - att jag spenderat alla mina pengar på helt onödiga saker, lagt ner tid på meningslösa saker som det ändå aldrig blivit något med. Jag har liksom inte kommit någonstans i mitt liv på grund av detta. Sedan går det en tid och jag gör absolut ingenting. Jag sjunker djupt ner i depression och detta kan vara i månader. Sedan vänder det och jag är igång igen. Jag får inspiration och börjar köpa saker eller komma på nya projekt som jag är övertygad om att jag ska ro i hamn, men det är alltid samma sak.

Detta gäller stort som smått - allt jag gör blir halvfärdigt. Trots att jag har ett bra jobb har jag knappt några sparpengar då jag lagt allt på mina tillfälliga intressen. Det är ett under att jag inte blivit mer ifrågasatt än jag blivit på jobbet, men jag är trots allt rätt intelligent och det jag måste göra på jobbet klarar jag galant och det är det som syns.

Jag är övertygad om att jag kommer sitta i samma situation om 30 år om jag inte går till botten med det här. Troligtvis kommer jag även vara själv utan familj då detta är något som förstört många förhållanden då det är en mindre smickrande egenskap.

Är det någon som vet vad detta är? Ett dåligt karaktärsdrag? Någon bokstavsdiagnos?

Beställ en tid inom psykiatrin och de kommer vägleda dig.
Låter hemskt jobbigt MEN du kan se ditt problem klart och kan därmed få hjälp.
Skippa diagnosbehovet och fokusera på problemen, eller rättare sagt, lösningarna på problemen.
Om psyaktrin har lång väntetid så försök komma intill hos en kurator.
Detta är säkert en jättestort problem för dig men det finns lösningar och du kommer att finna dem med lite vägledning.

Tack för svar. Jag har faktiskt gjort det, dock pga depressionen jag är i nu som är så kraftig att jag inte ens kan jobba. Men så är det, fram och tillbaka till psykiatrin. Tyvärr har dom inte lyckats lösa detta problem för mig innan så jag tvivlar på att dom gör det nu. Dock snackade dom om att jag ska utredas för bipolaritet, men jag vet i fan. Tvivlar på sådana där diagnoser... Något jävla fel är det i alla fall på mig.

Meningslöst jävla liv som bara rinner mellan fingrarna. Medan alla mina barndomsvänner har familj och barn är jag kvar där jag var när jag var 20 år i princip. Kommer ingen vart med mitt liv. Vissa människor passar inte in i detta samhälle, så är det bara. Tyvärr.

Perfekt svar.
______

Till TS:

Se lösningarna istället för att fokusera på någon eventuell diagnos. Eftersom du är välfungerande i övrigt så bör du inte se allt för negativt på det.

Det du beskriver låter som en aktivitetsstörning. Snudd på ADHD fast även med Asperger-drag, detta eftersom du gräver ner dig i dina intressen men sedan tappar intresse. Eventuellt bipolär då?

Jag lider av samma åkomma och det hade lika gärna kunnat vara jag som skapade tråden. I mitt fall så återkommer jag till tidigare intressen efter ett tag(kan gå flera år) och kan då få nytta av alla dyrbara materiella saker jag köpt in. Men du återkommer aldrig till t.ex. fotografering?

I mitt fall så har jag täckt in alla hobbies numera och eftersom mitt intensiva intresse pendlar mellan olika hobbies så känns det som att jag täckt kartan. Jag är äldre än vad du är, men det är så jag hanterat situationen. Visst känns det en aning konstigt att sitta med kamerautrustning för 70k och en muskelbil med 600hkr trots att mitt brinnande intresse just nu är TV-spel och bryr mig inte ens om att titta på bilarna som står i garaget... men så kan det gå.

Ser fram emot kunniga personers svar i frågan.

Du är inte ensam. Jag tror det är en kombination av en massa saker. Men jag skriver lite fritt vad som kommer upp just nu.

- Det kan vara så att du "har lätt för dig" när du börjar med nya saker, du har talang i mycket. Men när själva jobbet och gnuggandet börjar försvinner din energi ut genom fönstret totalt. Du har alltså inte behövt kämpa för något och när du ska börja kämpa dör din lust till det du åtagit dig. Och så börjar du med nästa projekt, för att det går lätt och är kul...

- Den kan vara som i så mycket annat vara en identitetsfråga. Du vill inte vara musikern, eller fotografen. Du vill inte placera dig i ett fack helt enkelt. Och då blir det ju svårt för nära och kära att känna sig trygga eftersom de vill veta vad du gör och vem du är. Men för den sakens skull ska du inte välja ett intresse och köra på det.

- Jag tycker inte du ska se pengarna som förlorade. Om du inte provat så får du ju aldrig veta. Allting kostar.

- Att du blir deprimerad beror nog på att du inte kommer vidare i "makt-processen" som beskrivs väldigt bra i Ted Kaczynski´s manifest: The industrial society and its future.

Jag har lite samma problem, just när det gäller musikskapande, fast har börjat bestämma mig för att sitta minst 1 timma om dagen, just för att komma över tröskeln där man inte kommer någonstans.

Det var en som sa att det som kan ligga bakom är att dina föräldrar har varit för snälla imot dig, lite *curlande*, du har aldrig behövt kämpa för något i ditt liv kanske?
Något så som kampsport kan vara en bra sak att börja med, gäller att inte sluta kämpa när det går imot en.

Kampsport är inte lösningen på allt, det är verkligen något som alltid tas upp av curlade individer som påstår följande: ”jag e inte alls curlad, jag har svart bälte i taekwondo...”.

Jag har också ett svart bälte i en kampsport, långt innan dina föräldrar körde dig till träningen i deras SUV.

Tror inte TS-frågan har med curling att göra. Det har med ett personlighetsdrag eller eventuell psykiatrisk diagnos att göra.

Det är inget fel på dig. Du är en driven, högproduktiv idéspruta som triggas av att starta projekt och kräver ständiga utmaningar. Det är en personlighetstyp av fyra (vissa hävdar att det finns flera personlighetstyper, men grovt räknat är det fyra).

Istället för att se det som ett fel får du vända det till din fördel, hitta din nisch.

Googla "personlighetstyper"

Exempel: Typer

Nja. Här handlar det om en mix av personlighetstyper. Sen så är det du länkat till rent krimskrams när det gäller bs-psykologi för lågstadiebarn.

Det är som att läsa om mitt ex här, pappan till mina barn. Han är exakt som dig! Han påbörjade projekt efter projekt och gick all in för alla och sen ledsnade efter ett tag. Allt han påbörjade blev halvklart, spelade ingen roll i vilket sammanhang det var.. Ska jag var ärlig så var skitjobbigt att leva det honom. Men, det var också kul för det hände ju alltid något också och kidsen tyckte såklart att det var spännande med allt han hittade på Vi levde ihop i 15 år och fick tre barn. Efter att vi separerat så gick han på en utredning och det visade att han hade ADD. Ett typiskt drag för dessa är att grotta ner sig och gå all in i det som dom finner intressant. När det inte är intressant så är det i princip omöjligt att slutföra det hela. Detta att inte ha energi och motivation att göra saker som inte är intressant gjorde att saker som man liksom måste göra i en familj hamnade på mig.. Därav att separationen blev ett faktum.. Men, hade både han och ja vetat om hans diagnos när vi var tillsammans så hade det troligen set helt annorlunda ut. Dels hade hade han vetat om sin personlighet/funktionshinder och fått verktyg att hantera vardagen och jag hade haft en annan förståelse. Så jag tycker definitivt inte att du ska deppa ihop och tänka att du inte kommer att kunna skaffa familj. För det kan du absolut ha! Nu är ju du t.om medveten om din problematik , vilket är ett väldigt lång bit på vägen till en förändring utifrån vad du kommer att få ha att jobba med och med vilka verktyg
Vill även tillägga att ADD (och troligen de flesta neuropsykiatriska funktionshindren) ofta går and i hand med depressioner, vilket så även var för mitt ex som kunde bli helt nere i långa perioder.
Vill tillägga också att det inte alltid behöver vara negativt att vara impulsiv och dra igång saker. Du ar en typisk starter och en sådan kan vara värdefulla på arbetsplatser, du startar med all energi och lust, medan andra i andra lägen får slutföra Det gäller att hitta rätt.

Vänd dig till vårdcetralen och ta upp ditt problem så skickar dom dig vidare till rätt instans

Jag tror inte på något vis att man ska förringa detta problem eller tro att det finns några genvägar, enkla lösningar. Du behöver hjälp, fortsätt söka!

Måste tillägga att du är modig som skriver av dig här och faktiskt ber om hjälp. Tror att många kan känna igen sig, även om de ej är redo att stå för det! Ett stort steg i rätt riktning!
Ge inte upp på dig själv, ingen annan kommer att kunna hjälpa dig om du ger upp! Fortsätt på den banan du nu är inne på!

Ja, mitt inlägg gick ut på att inte se det som ett fel. Sidan jag länkade till var, som det står, ett exempel för att belysa vad jag menar, högt aktade professor High Brow.