Vad är det för fel? Tappar intresse fort för saker. [/Mod]

Tror du behöver någon som håller i din ekonomi så du inte köper massa grejer som du inte har råd med, tror du skulle må bättre av det och se att pengarna blir fler på kontot så du kan köpa något du verkligen behöver

ADD, intressant. Har faktiskt en granne som gör exakt det du beskriver. Problemet för hans fru är att han är god för över 100 miljoner svenska kronor. Så hon har sagt åt honom att han inte får påbörja nya projekt innan de påbörjade är klara. Bättre än skilsmässa?

Hade din man tjänat 100 miljoner på ett av sina projekt så hade du aldrig lämnat honom utan du skulle bara sagt ”- ah, men nu för det vara bra, försök hålla dig samman lite annars blir det ingen avsugning ikväll”.

Relevant för topic.

Det låter som ADHD och är det inte det så kan det vara som Dennya säger ADD. Dessa är i grunden samma problematik men energinivån skiljer åt och tar sig lite olika uttryck. Sök på Youtube och se om beskrivningarna stämmer in. Om de gör det så "skaffa" dig intressen som fungerar med diagnosen. Jag tolkar ADHD/ADD som ett behov av NYA intryck. Resor kan vara ett sådant intresse

Sådär har jag hållit på, jag har ADHD som gör att jag har dålig impulskontroll och går in i hyperfocus. Ska ha det dyraste och bästa och det på en gång. Jag har sjukskrivit mig och lagt alla pengar på min nya grej som jag inte kan släppa. Sen en dag är jag helt ointresserad och kan inte ens tvinga mig igenom det utifall att det är en fas.

Provade tusen sporter och hobbys som barn. Är nu vuxen och har ingen hobby. Inget har hängt kvar. Men jag har slutat att ens försöka bry mig om någon ny hobby som jag fått för mig om. För det är inte värt att prova.

Två psykologer har varit inne på ADD faktiskt, och jag tror själv att jag lider av detta. Intressant att du även nämner asberger då även det är något jag funderat på, även om det så klart handlar om en mindre påtaglig variant som är högfungerande. Ett exempel är att jag har svårt för att inte säga omöjligt att sätta mig in i hur andra människor känner sig. Trots detta har jag dock väldigt hög empati, hur konstigt det än må låta.

Mår du bra, trots att du också lider av detta problem? Jag känner att jag slösar bort så mycket då jag liksom aldrig kommer någon vart. Är bra eller helt okej på väldigt mycket, men önskar jag instället varit väldigt bra på en eller två saker.

Jag har faktiskt precis som du en benägenhet att återkomma till mina tidigare intressen, som t ex musik. Det kan gå månader eller år, men helt plötsligt har jag inspiration igen. Men det gör också att jag liksom aldrig blir riktigt bra på det eller färdigställer låtar och så vidare och det gör att jag känner mig uppgiven och tänker på var jag kunde varit om jag inte gett upp när det blev "tråkigt". Detsamma gäller precis allt - fotografering, målande och diverse projekt som husbilar jag köpt som jag tänkt göra i ordning men bara bliviit stående etc.


Det fetade i din text stämmer väldigt bra i många fall. Musik t ex är väldigt tidskrävande och när det väl handlar om att faktiskt göra något av mina halvfärdiga låtar tröttnar jag just för att det tar sån tid och att det känns som ett ouppnåeligt projekt. Jag tar då lätt en paus och i den pausen hittar jag något annat att snöa in mig på, och helt plötsligt är musiken inte längre intressant (även om jag så småningom återkommer till den, med samma uteblivet resultat). Jag behöver extrem motivation för att ta mig förbi det jobbiga och det har hänt att jag gjort det så klart, men det är sällsynt.

Detta med identiteten du nämner. Problemet, vilket jag också tror är en stor orsak till att jag hamnar i depressioner är just att jag ser mig som musikern, fotografen osv och alltid gjort, men att jag just aldrig lyckas. Därmed känner jag mig som en misslyckad person och min självkänsla är låg, vilket också gör att jag inte känner att det jag gör är bra nog. Jag har och har alltid haft orimligt höga krav på mig själv, vilket också är en bov i dramat.


Jag har försökt det du säger, men jag hittar alltid ursäkter att inte göra det. Vissa perioder kan jag upprätthålla rutinen ett tag och faktiskt färdigställa ett par låtar, men sedan rinner det ut i sanden. Just musikskapande tar ju sån oftantlig tid (i alla fall om man som jag är perfektionist). Vidare är det så otroligt svårt att idag nå ut med sin musik, och det är också en anledning till att jag ofta tröttnar. Jag kan bli klar med en låt, men det är ingen som lyssnar på den. Det handlar väl mycket om bekräftelse i mitt fall även om det är fel anledning till att man ska hålla på med saker och ting, men går tillbaka till min barndom där jag mobbad i skolan och liknande under perioder.

Du har faktiskt rätt gällande curlandet. Mina föräldrar har alltid varit "för snälla" och när jag var liten fick jag alltid hjälp med saker som var jobbiga. Detta är något som så klart uppskattades där och då, men något jag önskar att dom aldrig gjort. Om jag får egna barn tänker jag uppfostra dom på ett helt annat sätt. Men älskar så klart mina föräldrar och dom ville mig ju bara väl.


Ja, jag är väldigt bra på att komma på idéer, det har du rätt i. Är väldigt kreativ och kan snabbt och enkelt komma på lösningar på problem och så vidare. Men att sedan genomföra dom är en annan sak - jag hittar liksom aldrig motivationen. Och en idé jag brinner för kan jag dagen efter tycka är världens tråkigaste, och jag förstår då inte hur jag kunde tycka denna idé var så bra.

Mitt nuvarande monotoma, administrativa kontorsjobb är HELT fel för mig, så mycket kan jag säga. Om jag bara kunde hitta den där nischen du nämner, hitta ett jobb där min(a) personlighetstyp(er) kom till användning så skulle det gynna både mig och andra. Men jag vet inte alls vad det skulle kunna vara.

Ja, det låter onekligen som om jag och ditt ex är lika vad beträffar detta. Förstår att det inte fungerade då jag mycket väl förstår att det är svårt att leva med personer som oss. Men jag kan säga att det verkligen inte rör sig om lathet (i dom flesta fall i alla fall då man helt enkelt inte kan hjälpa det. Jag kan vakna upp en dag och tycka att det jag sysslade med igår och i förrgår plötsligt är fullständigt ointressant, så till den vida grad att det är praktiskt omöjligt för mig att färdigställa det. Jag försöker, men det går helt enkelt inte. Det är oerhört frustrerande för oss som har detta problem och givetvis även för närstående.

Däremot som du säger kan jag tänka mig att dina kids tyckte det var kul för det blir ju mycket upptåg och grejer. Men det är inte lätt, och det är väldigt ledsamt att tänka tillbaka på hur mycket tid som gått till spillo till alla ofärdiga projekt.

Tack för övrigt för ditt svar och din uppmuntran. Jag blir mer och mer säker på att jag har ADD då det har varit på tapeten tidigare när jag besökt psykologer och liknande. Vidare stämmer dom flesta av kriterierna överens med mig. Har blivit sjukskriven nu pga mitt dåliga mående och fått kontakt med psykiatrin, och kommer be dom göra en utredning gällande detta. Vi får se vad det hela leder.


Jag förstår dig precis då jag är likadan. Vet inte hur många gitarrpedaler t ex som jag köpt och vill inte veta hur mycket pengar jag lagt ner på dom. Trots detta använder jag dom kanske ett par gånger innan jag tröttnar. Helt sanslöst att man inte lär sig. Det kan räcka med att kolla på ett YouTube-klipp och så blir man helt frälst och måste ha den där prylen. Beställer den och det känns som när man var barn och väntade på tomten. Sedan när man väl har den i sin hand är det på sin höjd kul ett tag innan man tröttnar och den läggs på hyllan bland alla andra saker.

Precis som du testade jag tusen sporter också; fotboll, handboll, basket, skytte, orientering, innebandy, cykling, kampsporter, skateboard... listan kan göras hur lång som helst. Men precis som med dig sitter jag här idag och har för tillfället ingen aktiv hobby heller. Musiken och foto i viss mån är väl dom enda jag då och då återkommer till, men tillfällena blir allt färre och tiden jag finner nöje att spendera på dom blir kortare för varje gång.

En fråga: Mår du dåligt av detta eller har du funnit dig i situationen?

Ja precis, jag är beroende utav kicken att vänta på saken i posten också då mitt belönings center inte fungerar som det ska IOM min ADHD. Så jag får inte belöningar som ”normala” människor får.

Både och skulle jag vilja säga. Jag har funnit mig i det som så att det blir ingen hobby för mig. Men jag mår dåligt när jag tänker dels på hur pinsamt det varit och om jag skulle få för mig att prova något så vet jag vad andra tycker. Att ”ja ja nu är det dags igen”. Jag förstår bara inte hur folk kan göra samma sak år ut och år in. Jag är ledsen över att inte vara riktigt bra på något och det tar på mitt självförtroende att jag aldrig fullföljer något.

Nej, jag pendlar in i depressioner också. Men även i depressionerna så har jag intressen, som nu; TV-spel och Flashback. Detta skiftar ju så klart över till annat snart. Anser mig också vara högsensitiv(extremt hög empati), har dock inga problem med att förstå hur andra mår... det kan iofs vara något jag fabricerar eller projicerar. Hmmm.

Är också framgångsrik när det gäller karriär och affärer.

Kommer följa tråden med stort intresse.

Det fetmarkerade är väldigt intressant, jag tror nämligen de flesta inte tänker så... Jag tänker som du och jag tror jag är en högsensitiv person. Perioder när jag inte orkat med det har jag ignorerat mina känslor, men det blir bara skit förr eller senare.

Jag är som du, jag kan ha djupa depressioner men ändå vissa intressen - om det så är TV-spel eller Flashback, eller bara kolla på film. Vissa verkar anse att man måste vara totalt oförmögen att ta sig ur sängen för att få kalla sig deprimerad, men det är bara skitsnack. Man kan vara gravt deprimerad men ändå förmå sig att göra saker - även om det sällan innefattar sociala aktiviteter eller att man ägnar sig åt de intressen man vanligtvis ägnar sig åt.

Gällande det med att fabricera eller projicera kan jag relatera till det. I mitt fall vet jag att när jag var yngre kunde jag känna med människor på ett helt annat sätt, men det blev för mycket för att jag skulle orka med det och därför har min hjärna mest troligt av ren självbevarelsedrift kopplat bort detta.

Jag minns Estoniakatastrofen 1994 då så många människor dog. Jag mådde så otroligt dåligt över dessa stackars människors öde att jag i det närmaste inte kunde fungera som människa ett tag efteråt, samt att det av någon outgrundlig anledning kändes som jag bar skulden för det inträffade.

Något, om det så var denna händelse, gjorde att jag kopplade bort egenskapen att uppleva/genomleva andras känslor. Med det sagt har jag extremt hög empati och kan fortfarande må dåligt över andras tragiska livsöden, bara det att jag inte kan känna deras smärta längre. Är för övrigt också en så kallad HSP-person (på gott och ont).

Liksom du är jag också framgångsrik karriärsmässigt (jobbar som mellanchef) men funderar på att leta efter ett mindre prestigeinriktat yrke som ej kräver så mycket av en, då jag inte längre klarar av stressen och pressen det innebär. Pengar är viktigt men långt ifrån det viktigaste, och jag skulle lätt kunna gå ner 10k i månaden för ett jobb där jag skulle trivas och må bra.

Jag tror att ett jobb som skulle passa mig skulle kunna vara en vaktmästare eller liknande, även om det är dåligt betalt. Det är ett stimulerande yrke som är oerhört flexibelt, praktiskt och omväxlande. Man spenderar ju trots allt 40+ timmar i veckan på sitt arbete, och att arbeta med ett jobb där man vantrivs/mår dåligt på bara för dom där extra tusenlapparna är inte värt det.

Rubrik preciserad och vi provar ett mer passande forum.

Medicin och hälsa --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator

För mig var det min bästa vän som gick bort. Estonia berörde mig djupt också. Någonstans där så kapade jag en del av den här empatin.

Har samma empatiska känsla för djur.

Har ni det?

Inte så ofta man får chansen att fråga någon annan empath.

Angående jobb så tror jag att du gör helt rätt om du bestämmer dig för att bli vaktmästare. Pengar är inte allt!