Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Gedigen artikel, flickan som skrev i expressen läste allt om ME
https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/
Står ganska klart att de finns tre sorters ME- typer nu då:
1) Dem som vill ha sjukbidrag
2) dem som vill gå in i sjuk roll o va offer o bli om pysslade o synd tyckade om
3) dem som inte vill men blir hjärn tvättade att dem har ME o livet e slut
Familjen va nr 3 då, tragiskt offer i sjuk spelet

Tror inte det var så för Bjärredfamiljen. ME är ju inte bekräftat. Eller har jag missat nåt?
Jag kan dock hålla med. ME-sjuka kan slåss med näbbar och klor för att få som de vill. Strida om ersättning från FK, blogga, delta i forum, åka på husbilssemester, stå i köket i flera timmar och laga mat. De är helt enkelt supermänniskor! En sjuk människa använder ju inte internet, då de är för svaga. Det vet ju alla. Hoppas FK också vet det.

En sak som förbryllar mig mycket är att både, föräldrar, lärare, läkare relativt snabbt kom fram till att det var en fysisk sjukdom flickorna led av. Inom vård och skola brukar man i princip alltid börja utreda det psykiska måendet. Det kan vara mycket svårt både för barn och vuxna att få gehör för att tröttheten beror på en fysisk åkomma. I tider av ökad medvetenhet om psykisk ohälsa är det oftast det första spåret man utreder, vilket tar tid, spec om inte vanliga prover ger ngt utslag initialt. Själv känner jag att jag nog också som förälder skulle börja tro att barnet mådde psykiskt dåligt om det blev utmattat och drog sig undan från aktivitet.

Just det är en anledning till att jag tror att läkarvetenskapen kunde ge en säkerställd diagnos efter specifika undersökningar. Vi har ingen vetskap om vilka undersökningar som gjorts på döttrarna som lett fram till en, som det verkar, bestämd och otvetydig diagnos.

Jag tror inte att det är ME som är aktuell här. Om det är en diskutabel sjukdom idag torde den inte varit annorlunda för ett antal år sedan när den äldsta dottern blev sjuk och beviljades hemundervisning. Exakt vid samma ålder insjuknar även den yngre dottern i samma sjukdom.

Ja, det är ju precis så som flickornas sjukdom har framställts här i tråden: dagsformen varierar och därmed kan man kanske inte förvänta sig att elever med ME ska kunna prestera bra i fråga om skolarbete varje dag? Och var skulle de två unga tjejerna hämta motivation och inspiration till sina studier?

Att sitta ensam (eller tillsammans med enbart sitt syskon) och traggla tillsammans med en lärare, i hemmet, dag ut och dag in, under en mycket lång tidsperiod - det kan ju inte vara så motiverande (hur duktig läraren än är). Hade flickorna något framtidshopp? De kände så klart till vilken diagnos det fått, och då måste de ju ha påverkats psykiskt enormt mycket, av vetskapen om att sjukdomen betraktades som kronisk?

De måste ju ha undrat över om det fanns någon idé att anstränga sig hårt med studier om man var kroniskt sjuk i en så handikappande sjukdom?

Just det är en anledning till att jag tror att läkarvetenskapen kunde ge en säkerställd diagnos efter specifika undersökningar. Vi har ingen vetskap om vilka undersökningar som gjorts på döttrarna som lett fram till en, som det verkar, bestämd och otvetydig diagnos.

Jag tror inte att det är ME som är aktuell här. Om det är en diskutabel sjukdom idag torde den inte varit annorlunda för ett antal år sedan när den äldsta dottern blev sjuk och beviljades hemundervisning. Exakt vid samma ålder insjuknar även den yngre dottern i samma sjukdom.

Jag tror också att skolan har haft större bekymmer med detta än vad man ser på ytan.
Det kan, väldigt mycket "kan", vara så att den diagnosen, eller något näraliggande har använts som en tentativ, provisorisk diagnos i väntan på resultat av vidare utredningar. Frågeställningen kan ha sett annorlunda ut.

Det verkar som skolan direkt förstod att de gjort fel i sin hantering av familjen. Att rektorn uttalade sig direkt öppet om att familjen var i djup kris var anmärkningsvärt. "Vi kanske har lyssnat lite för mycket på föräldrarna" Detta uttalande är ännu mera anmärkningsvärt. Ett litet erkännande att det kanske inte fanns anledning att låta barnen få hemundervisning. Skolan hade troligen aldrig låtit en ensamstående enkel arbetare få hemundervisning till sina barn under samma förutsättningar som familjen Henkow. Skolan har gjort bort sig rejält här och det förstod de direkt därav deras snabba uttalande om djup kris. Hoppas verkligen att detta utreds ordentligt.

En sak som förbryllar mig mycket är att både, föräldrar, lärare, läkare relativt snabbt kom fram till att det var en fysisk sjukdom flickorna led av. Inom vård och skola brukar man i princip alltid börja utreda det psykiska måendet. Det kan vara mycket svårt både för barn och vuxna att få gehör för att tröttheten beror på en fysisk åkomma. I tider av ökad medvetenhet om psykisk ohälsa är det oftast det första spåret man utreder, vilket tar tid, spec om inte vanliga prover ger ngt utslag initialt. Själv känner jag att jag nog också som förälder skulle börja tro att barnet mådde psykiskt dåligt om det blev utmattat och drog sig undan från aktivitet.

Du kan vara rätt ute.
Om en person i en familj drabbas av en svår livshotande sjukdom, drabbas naturligtvis hela familjen. Alldeles särskilt mindre barn vars föräldrar är själv trygghetsnavet allt rör sig kring.
Psyke och fysisk sjukdom går hand i hand, vi är inga bilar som bara blir sjuka i enkom ett organ.

Man har sedan något sekel diskuterat varför det ofta är så att någon ung /medelålders person som har en nyupptäkt cancertumör väldigt ofta berättar om att de 1½-2 år tidigare genomgåt något sorglig ex nära anhörigs död, skilsmässa, förlorat jobbet etc. Är det så att kroppens förmåga att ta hand om muterade cancerceller då är nedsatt och därför får en tumör fäste? Vi vet helt enkelt inte allt ännu.

Att barnen i Bjärred naturligtvis inte kan ha varit opåverkade av HBs bröstcancer, om hon hade haft en sådan, är nog självklart. Att ett känsligt barn kan gå in i grubblerier och även depression är rimligt.
Att det kan yttra sig som kronisk trötthet och inte ork att lämna hemmet är fullt möjligt. Men den äldsta flickan hade haft hemundervisning sedan 2016, kanske borta från skolan periodvis ännu längre. Det är väldigt lång tid för "bara" en reaktiv depression. I takt med att mamma åter börjar jobba efter operationen, borde även barnet succesivt bli bättre. I vart fall borde skolpsykolog och BUP varit inblandade och kunnat bistå. Frågan är väl om de var det? Och varför insjuknar då yngsta flickan plötsligt förra året, när mamma jobbar igen?

"Bara" reaktion på mamma HBs bröstcancer är nog inte hela förklaringen till att barnen fick 100% hemundervisning, det räcker inte.