Citat:
Jag utreddes för ALS för ganska många år sedan.
Återkommande undersökningar av muskel- och nervvävnad, läkarens sorgsna, medlidande blickar men inget konkret budskap. Det tog ett halvår. Jag är inte särskilt hypokondrisk av mig och jag ville inte ta livet av mig eller ngn annan men får man en sådan diagnos hängande över sig när man är ung och ensamstående med småbarn.. visst googlar man.
Mot slutet av det här halvåret försämrades mitt tillstånd avsevärt: jag kunde knappt stå på benen, hålla i pennan eller svälja och började fundera på ett avskedsbrev.
Men undersökningen visade slutligen att jag inte hade ngn ALS. Tydligen var min ohälsa kroppens reaktion på en lång period av fysisk och psykisk överansträngning.
Efter att jag förklarades frisk dröjde det inte länge innan jag kände mig helt symptomfri. Människans psyke och dess samspel med kroppen är gåtfull...
Återkommande undersökningar av muskel- och nervvävnad, läkarens sorgsna, medlidande blickar men inget konkret budskap. Det tog ett halvår. Jag är inte särskilt hypokondrisk av mig och jag ville inte ta livet av mig eller ngn annan men får man en sådan diagnos hängande över sig när man är ung och ensamstående med småbarn.. visst googlar man.
Mot slutet av det här halvåret försämrades mitt tillstånd avsevärt: jag kunde knappt stå på benen, hålla i pennan eller svälja och började fundera på ett avskedsbrev.
Men undersökningen visade slutligen att jag inte hade ngn ALS. Tydligen var min ohälsa kroppens reaktion på en lång period av fysisk och psykisk överansträngning.
Efter att jag förklarades frisk dröjde det inte länge innan jag kände mig helt symptomfri. Människans psyke och dess samspel med kroppen är gåtfull...
Tack för din berättelse.
Den är inte alltid så som du beskriver det - men det kan onekligen vara så ibland.
Den beskrivning du ger upprepas ofta av folk som varit oroliga för allvarligare bakomliggande sjukdom. De beskriver med vilken lättnad de kunde leva upp och vidare och bearbeta sina symtom när de visste att det inte var dödligt eller obotligt.
Många patientföreningar bestående av sjuka och anhöriga, lägger just kraft på att förklara för nydiagnostiserade personer att livet inte är slut, att det går att fortsätta med mycket. Sjukdomar som diabetes, MS, Reumatism, maligna melanom etc har alla intresseorganisationer som försöker sprida budskap om livskvallitet och delaktighet i samhället.
Det finns mig veterligen bara en enda intresseorganisation för sjuka som gör precis tvärt om - ( föreningen för stort em och stort e ). Man målar istället upp de allra värsta scenarierna och lyfter fram de absolut svårast sjuka.
En känslig orolig person kan onekligen gå ner för räkning om man fruktar att man själv eller anhöriga har denna sjukdom. Precis som du måste ha känt när du utreddes. Men för ALS kan man tillslut tala om att testerna visade att du inte har ALS och lugna dig. Det går inte för "em e - sjukdomen" som inte har ett enda specifikt prov eller test som man kan ta.
Om den här stackars människan då blir alltmer upprörd över att döttrarna kan ha denna hemska vedervärdiga obotliga totalt handikappande kroniska sjukdom - som patientföreningen är så noga med att beskriva det som - går man kanske ner för räkning till slut. Det kanske hände HB och OH.
__________________
Senast redigerad av Solglittret 2018-02-22 kl. 14:34.
Senast redigerad av Solglittret 2018-02-22 kl. 14:34.