Evigheten - en paradox?

Redigerade inlägget.

Det går inte att vara medveten (i) ingenting, ska det vara.

Fast vi är medvetna i ingenting.
Någonting är i ingenting.
Ingenting är i oss.
Och runt oss.
I alla riktningar.

Allt som händer sker på en oändligt tom bakgrund.
Bakgrunden i rymden är samma bakgrund som du ser dina tankar på.

En tanke är något, i inget.
En ljuspuls i mörkret.

Medvetna i något tycker jag.
Det verkar vara en respons av universum (dess existens).

Fanns något innan man föddes?
Egentligen inte.
Det existerade först när man blev medveten om det.
Existens och medvetande går hand i hand.

Det blir likadant här som med bollen (universum).
Det som är utanför ens medvetande existerar inte.
Därför kan det inte finnas något annat än ett medvetande, för har man inget medvetande så är man inte medveten om det.

Det är en win-win, för man kan aldrig vara en frånvaro av ett medvetande, utan endast vara medvetandet.
Det blir inte evigt medvetande, utan det är medvetande.

Något är mellan oss. Inget är vi i.
Medvetandet är som berg av inget och något är det som rinner mellan oss.
Tror jag.

Du menar i den bemärkelsen att ett medvetande inte är något fysiskt, men det är via det som man uppfattar det fysiska och faktiska?
Att något är materiellt, fastän det är något icke-materiellt som gör en medveten om det?

Haha

Ja, såklart att det blir en paradox när man inget vet om framtiden om man lever nu men vet att man kommer att dö, att ens existens så som man vet om den inte längre finns då man kan nypa sig själv i armen och känna att man "lever" i dagsläget.

Jag ser det som såhär, om någonting finns så måste ingenting också finnas för att kunna urskilja själva ordet "någonting", vice versa.

Människan har tagit det för givet vad ord har för betydelse, och det betyder allt för oss människor i alla fall, vet inte hur andra djur ser på sin verklighet. Men om man kollar djur i ögonen så ser man att liv såväl finns i dessa, och nu menar jag inte att de är levande varelser på ett objektivt vis utan att de har samma liv som oss människor fast kanske är medvetna på sitt sätt.

Ja, men ingenting kan inte finnas, så det enda som kan hända är att något finns och inte finns.
Men det enda som finns i ett medvetande är det som medvetandet är medveten om.

Är det medvetandet av existensen som gör existensen till ett medvetande då?
Känslan av "jag" och "du" är väl resultatet av att man är medveten om andras medvetande?

Vilket fysiska och faktiska? Hur skiljer man på det från exempelvis en dröm?

Så du förnekar att det finns en yttervärld?

Sedan tror jag att du missförstår mig. Jag menade dikotomin vara och icke vara. En varelse med mycket enkel kognition, d.v.s. blåbäret finns bara i hans sinnevärld för att han ser blåbäret. Gömmer man blåbäret under en korg så kan varelsen inte föreställa sig att blåbäret finns under korgen, utan blåbäret har bara plötsligt blivit till en korg. Blåbäret har inte försvunnit utan bara blivit något annat i varelsens världsbild. Han kan helt enkelt inte föreställa sig icke vara.

Mening finns inte oberoende oss. Pennans funktion är dessutom skapad, dess mening således given av oss.

Så om ingenting är fallet, hur kan det då vara det om vad som är fallet inte finns? Med andra ord, om ingenting var fallet, d.v.s. universum inte fanns, så skulle detta vara det rådande tillståndet, men om det rådande tillståndet (ett abstrakta sakförhållandet för oss) inte förefinns så existerar väl universum?

Själva inget (frånvaron) är inte något.
Det enda som kan vara är det som finns.
Det finns - för alternativet (frånvaron) existerar inte.
Något som man säger inte finns, finns ju i medvetandet när man tänker att det inte finns.
Så det kan inget annat än finnas.

Ok, varelsen kanske inte kan föreställa sig icke vara, men det kan ingen egentligen.
Den kanske upplever att något inte finns kvar, snarare än att uppleva icke-vara.
Icke-vara är som innan man fick ett medvetande. Det är inget svart tomrum, det är bara frånvaro i sin renaste form och är inte något man kan uppleva. Det är frånvaron av allt som kan finnas.
Det går inte att föreställa sig eftersom det inte existerar i ett medvetande.
Det går inte att förklara för det är ingenting.