Evigheten - en paradox?

Det räcker egentligen med att det finns ett nu för att evighet ska existera, åtminstone subjektivt sett.

Läs på lite om Platos/Socrates samt Aristotles böcker (Socrates in the apology, Plato on love, Arisotle's nicomachean etichs), så förstår du lite mer vad jag menar med att vice versa måste finnas för att förklara orden.
Det hade varit en annan femma om du inte kunde språket (orden) då hade du varit tvungen att förklara det på ett annorlunda sätt, därför är vi människor lite annorlunda än andra "djur".

Grunden till ens filosofiering är ju att komma närmare sin själ, att få svar på det som egentligen är inom ramarna inom det paradoxala.
Att ställa frågor utan att finna ett svar är rätt så förvirrande än acceptans av det ovetande.

https://www.youtube.com/watch?v=GaMylwohL14
Förklara detta med ditt medvetande som du har, varför beter sig dessa djur på detta sätt?
Låt tankarna flöda.

Jag kan tänka mig att de som kommit längre inom sin meditation ser inte dig som någon jämlik precis, nästan samma sak som att du ska förklara något för någon som har expertis för matematik där du förklara hur addition eller liknande fungerar när denne ser detta som en självklarhet att kunna för att ha kunnat fördjupat sig inom mer invecklad matematik.

Men då kommer frågan, hur vet vi att vårt medvetande är det enda riktiga medvetandet?
Vad vi upplever som en existens i vårt medvetande är en närmast obefintlig tidsrymd ur ett kosmiskt perspektiv.

Jag tror, precis som någon annan har antytt, att du har missförstått evigheten som begrepp och fenomen. Evigheten är det absoluta. Alltet. Gud, kanske man kan säga. Det finns inget utrymme för en sådan tanke som att detta inte skulle finnas, det är en ickefråga.

Är det inte fascinerande, hur mycket av fysikens lagar och uttalanden om alltet och universum, som kan kopplas samman med ett begrepp som "gud"? Allt är energi, energi kan inte skapas eller förstöras, bara omvandlas osv? Enligt fysikens själva lagar, de lagar som vi förstår universum utifrån, så är summan av all energi som existerar, konstant. Den kommer alltid finnas. Om det finns någon skapare för denna summa energi, kan vi inte riktigt svara på, men då måste man panera en faktisk Gud, ur en mer klassisk bemärkelse. Annars är Universum sin egen gud, Universum skapade sig självt genom bid bang, utifrån energier som redan existerade. Omvandling. Som ger upphov till något helt nytt.

Nu spårar jag ur lite på off topic, men, bara som en kul sidotanke, var kommer fenomenet "liv" in i denna ekvation? På något sätt är allt liv en del av samma ekvation som allt annat. Ingen energi har skapats, uppenbarligen(?). Vilken form av/hur mycket energi krävs det för medvetande, för liv? Våra medvetanden skapar, eller besitter ingen energi som inte redan fanns innan de uppkom. Vi är verkligen som små koncentrerade bollar av universums energi, som små radioantenner som vandrar runt och tar in och morfar information omkring oss. En helt annan form av energi än kompakt materia dock. Livet är fantastiskt, och fruktansvärt fascinerande.

Min tankegång är att existens skapar frånvaron, som i sin tur skapar existens.
Medvetandet bestämmer.
Ur mitt perspektiv så slocknar medvetandet vid döden.
Att dö är för mig att likställa med drömmen man aldrig hade.
Tanken som inte tänks.
Känslan som inte känns.
Synen som inte ses.
Osv osv.

Det finns inget av något som kan kopplas till döden.
En frånvaro av allt där frånvaron som koncept inte ens existerar.
Vill man kalla detta en evighet av medvetande, eller vill man se det som att det inte finns något annat än att vara medveten?

Idén om en gud eller en skapare har jag svårt att ta seriöst.
Man är sin egna gud, om det nu måste finnas en.
Med det sagt så håller jag med dig om att livet, naturen och universum är fascinerande.

Vart livet kommer ifrån är svårt att säga, måste det komma från något?
Är det inte bättre att fråga varför ett medvetande om livet finns?
Det kan ju endast finnas och inte finnas, om man är medveten om det.

Jag har läst dina kommentarer innan. Svaret är; det finns inget annat än att vara medveten.

Alltså, tiden är en biologisk funktion av medvetenhet så att i position 1 är tiden t1 och tidens fart är t2. På så sätt upplever olika medvetanden tiden på olika sätt, även om tiden i sig är den samma. Tvärtemot vad som sagts om evighet så är det en logisk följd av medvetenhet och inte en intern paradox. När blir en människa medveten undrar du då kanske, är det när hen föds, en tid efter det eller långt innan hens födelse? Eftersom det går att generera oändligt med medvetanden då det är avhängigt universums materia och rum så är det troliga svaret att biocentrism dominerar över kall fysik. Om å andra sidan ett utplåningsvapen skulle göra så att jordens alla medvetna varelser dog ut inom en vecka, skulle inget förhindra att livet fortgår på en annan planet med andra varelser men med evolutionär kraft att återuppta mänsklig sinnesnärvaro. Det är i praktiken omöjligt för liv att utplåna sig själv, på detta vis.

Universum är oändligt stort skapat från något oändligt litet, genom att rummet bestod i fyra punkter (en central och tre perifera) Det ger nio linjer som förbinder punkterna och sex ytor mellan linjerna. 6-4 blir 2 och motsvaras i vårt medvetande som tidsfunktionen, som alltså är antalet ytor minus antal startpunkter. Antalet linjer blir som synes tre perifera startpunkter upphöjd i antalet tidsparametrar. Det gäller i alla universa där Pi är en exakt permutation av 3,1415+/-10^-(10x10). I vårt uni ligger decimalerna 5-6 på starka 92 vilket är 92-16=76 positiva universala enheter. Eftersom multiversumprincipen helt utesluter att någon galning sitter och seriöst beklämmer sig med att allt är en paradox, så råder det heller inget tvivel om att tiden kom till vårt universum efter medvetandet. I det normalbegåvade universat där pi är konstanten 3,1415161718192021222324252627282930 existerar inget medvetande utan där finns bara tid och materia som vi kan låna av om t.ex. universum håller på att dö som en välkänd fysikprofessor menar att det kommer att göra. Så ömkligt litet är inte planen för universum att det skulle dö, allt som har en början behöver inte ha ett slut. Och allt som har ett slut behöver inte ha en början. Det är omöjligt att lösa ut hur mycket mörk materia som krävs för att låna synlig materia från normalbegåvade universat, det sker kontinuerligt utan insyn för medvetenheten.

Ställ dig denna fråga;

Du säger att existensen och ickeexistensen definierar varandra. Men du ser ju detta endast från en vinkel. För att "ickeexistensen" ens ska kunna ses som ett meningsfullt begrepp (om det nu kan det), så måste det ju enligt ditt resonemang existera nånting som definierar denna brist på existens.

Alltså är begreppet "ickeexistens" beroende av att nånting alltid finns som definierar denna. En evighet?

Så samma resonemang som du försöker använda emot evigheten, kan ses som ett "bevis" för den.

Jag tror du försöker analysera saker som varken du eller särskilt många (någon?) annan förstår. Oändlighet, ickeexistens, ingenting, alting. VI fattar inte de här grejerna. Vi är inte smarta nog helt enkelt. För att fatta det hela så skulle vi behöva vara kapabla at ta in hela alltet och processa det i vårt sinne, och det är omöjligt. Vi kan få glimtar av helheten, av det stora, av kärnan osv, men vi kan inte förstå allt. Vi är inte "gud(ar)".

Hur ska du prata om ickeexistens rörande ett universum där energin är oförstörbar? I såna fall, med ditt resonemang, är inte bara "evigheten" omöjlig, men även själva vårt universum, och inte mins du och jag som sitter och diskuterar denna evighet.

Du kan ganska snabbt förkasta denna tanke, eftersom at det bevisligen finns nånting. Och flera argument som finnes i texten ovan.