Evigheten - en paradox?

Jag tänkte starta en tråd där vi diskuterar evigheten som koncept.
Vad det egentligen betyder och om det ens är möjligt.
Min filosofering leder mig nämligen till en paradox.

Mina frågeställningar lyder som följer:

Hur kan någonting vara, utan dess frånvaro?

Frånvaro inte är något som kan existera per se, men kan det vara för evigt? (paradoxal fråga)

Är dessa två ytterligheter - existens och frånvaro - beroende av varandra för att ge varandra mening?

Evigheten blir för mig en illusion, en paradox. Det blir helt enkelt ingenting.
Vad är era tankar kring detta?

I min mening krävs en konstant närvaro av tid och rum för att evigheten ska kunna existera och så länge materia existerar nånstans så kommer det finns nån form av "tid och rum" även om den efter universums ände kommer vara mycket gles. Så då är väl frågan om det finns något bortom det universum vi känner som det skapat av Big Bang?

Edit
Ponera att tid och rum upphör att existera, då blir det ingenting.

evigheten är ju det enda verkliga.

Exakt. Allt annat är bara påhittat för att beskriva den verklighet som vi uppfattar.

Men är en evighet - i ett rum av tid - inte en paradox?
Förlorar inte tiden sin betydelse om den är oändlig?

Man kan väl säga att man ritar ett rakt streck och undrar när den böjer sig 😮

Förklara då tiden, vad är tiden?

Evighet finns nog bara så länge tid existerar som ett koncept men för att det ska fungera kräver det ju att tid alltid kommer att finnas. Det blir ju en självmotsägelse om tid & rum upphör att existera, det är nog då evighet övergår till ingenting och då blir evigheten en illusion för att vi inbillade oss att tid var en konstant faktor. Man kan nog säga att evighet är ett mått av tid, oändlighet är ett mått av rum men båda är bara relevanta så länge tid & rum existerar. Om dessa upphör att existera så blir ju ingenting det stående faktumet, frågan är ju då om nånting kommer efter.

En paradox är en paradox i sig själv. En paradox syftar på något som inte ska vara möjligt, men om en paradox existerar så är det möjligt och därför inte en paradox, ordet motsäger sig själv.

Men fungerar det verkligen i praktiken?
Så fort tiden blir en evighet förlorar den sin ursprungliga funktion och blir tidlös.
Tiden finns alltså inte längre, så vilken betydelse får evigheten?

Som du skriver kan konceptet "evighet" endast existera i ett rum av tid, blir det därför inte en illusion då den automatiskt förlorar sin betydelse när den uppfyller sin funktion?

Ett början och ett slut, med konstant förnyelse?
Så länge tid existerar såklart.

Det är lite konstigt

Talar vi nu om tid som koncept eller tid i egenskap av en kraft som sätter energi och materia rörelse? Tänk dig en klocka som du tar bort visarna på, det är genom visarna vi allmänt uppfattar tidens gång, där har du evigheten för kugghjulen bryr sig inte att visarna är borta tiden går ändå för den. Ingenting blir inte när klockan slutar fungera för tiden påverkar ändå resterna av den som mekanism men "ingenting" blir först när klockan helt och hållet upphör att existera.

Fast motsatsen på detta är ju vårt sätt att definiera saker och ting, om en klocka upphör att fungera är det fortfarande en klocka då eller bara en klump metall samma om man tar bort visarna är det en klocka då eller bara en mekanism?