Mår fruktansvärt dåligt. Ex träffat ny!

Sättet du skriver på förtäljer att du har dålig syn på dig själv.
Och det som hände nu var antagligen ditt ego som fick sig en törn när du såg att hon går vidare. Någonstans kanske du har hoppats på att hon ska komma tillbaka (vilket hon fortfarande kan göra) men nu fick du inblick i att det kanske inte blir så.

Ditt ego är nog mest lite butthurt över det faktum är att "hon har gått vidare, men inte jag". Dvs, att du fortfarande ser dig som trogen henne medans hon nu är "otrogen".

Men så som du känner nu har nog alla känt mer eller mindre. Försök arbeta på självbilden och lägg inte hela ditt värde i om du har en flickvän eller ej.

Vad hade du förväntat? Hon lever singel resten av livet?

Livet går vidare så skärpning, du hittar nån med.

Det tror jag också. Eller snarare så vet jag att det är så. Problemet är att jag aldrig givit upp hoppet om att hon skulle få tillbaka sina känslor för mig och jag har alltid känt på mig att hon en dag skulle vilja komma tillbaka till mig. Och det har jag dessutom fått bekräftat. Hon har sen förhållandet tog slut hört av sig till mig flera gånger, varav en gång sa hon att hon saknade mig. Senast hon hörde av sig till mig var i april. Så hoppet har hela tiden funnits där, naivt och korkat nog.

Det är mitt ego och hela min självbild som gått förlorad. Jag har alltid sett mig själv som en stark människa som kan klara av såna här saker. Av tidigare erfarenhet visste jag om att jag haft väldigt lätt att släppa tjejer. Vid mitt första förhållande så tog det slut via msn (det här var länge sen) och då föll inte en enda tår. Vid andra tillfällen har jag aldrig ens reflekterat över varför det aldrig blev något utan jag tog det med en klackspark och gick vidare direkt.

Men med den här tjejen var det annorlunda. När vi träffades fick jag direkt starka känslor för henne och hon var verkligen den perfekta flickvännen. Hon förstod mig, accepterade mig som den jag var och hon älskade mig på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Hon gjorde verkligen allt för mig, och jag gjorde allt för henne. Vi älskade verkligen varandra på ett så passionerat sätt som det går att älska någon. I ett sånt läge så tänker man ju aldrig ens tanken på att det skulle ta slut. Tvärtom trodde jag att det skulle vara vi för en lång tid framöver. Men så blev det inte. Det tog slut på ett abrupt sätt. Och det tog väldigt väldigt hårt och blev väldigt väldigt svårsmält. Det var som att gå direkt från en varm bastu till en isvak. Det blev en sån jävla chock!

Den här chocken har jag aldrig riktigt återhämtat mig ifrån och har haft svårt att acceptera. Det kanske är därför jag ändå någonstans hoppats? Inom mig kände jag att vi inte var färdiga med varandra och att vi faktiskt var skapade för varandra. Sen nu när jag vet att hon har en ny så får jag facit på att allt det där var fel! Vi var inte menade för varandra. Jag var inte den bästa för henne. Jag var egentligen bara en liten, obetydlig flirt i väntan på någon bättre. Fy fan vad det känns! Det gör fysiskt ont i hjärtat!

Nu står jag här ensam och övergiven. Vad ska jag göra nu? Ska jag leta efter en ny själv? Ska jag försöka tillåta mig att släppa taget och inse att det finns bättre tjejer? Hon hade ju trots allt borderline och för henne är alla människor bara pusselbitar som ska ge henne bekräftelse. Jag vet ärligt talat inte om jag är redo för att våga hitta kärleken igen. Jag är psykiskt nedbruten och jag har inte kommit över henne. Jag måste vänta tills jag kommit över henne innan jag kan börja tänka på att träffa en ny. Men det gör en också besviken eftersom att det tar en sån jävla tid!

Ärligt talat så ja, det var faktiskt i princip det jag hade förväntat mig. Det är otroligt korkat och jag vet att jag är dum i huvudet. Men så var det!

Nej, stopstopstop nu... Den har inte gått förlorad. Det är DU som har släppt/tappat den.

Att "förlora något" tyder på någon slags yttre påverkan. "Blixten slog ner i min partners huvud så jag förlorade henne". "Jag förlorade min partner till cancer".

Du har fuckat upp en del. Så det är bara att greppa tag i dig själv och lösa problemen.
Det är okej att fucka upp, det är så man lär sig. Alla framgångsrika har fuckat upp mer än vad dom har lyckats. Skillnaden från gemene man är att dom inte ger upp lika lätt, och dom skulle aldrig skylla på något annat än sig själv

Ja, det är mitt eget fel att det blivit såhär. Faktum är att hon berättade för mig om sina problem och att hon hade borderline direkt när vi träffades och jag valde att se mellan fingrarna och tro att det inte skulle spela någon roll alls. Jag lät henne dessutom bli mitt psykiska välbefinnande, d.v.s. att jag gjorde henne till min enda lycka i livet. Det var för att jag inte har något annat. Jag har inget bra jobb, jag jobbar mycket ensam, jag har inget körkort, jag har sumpat nästan hela mitt sociala liv, jag har inte velat flytta till en ny ort, mm. Jag har alltså ingen, absolut ingen lycka i livet när jag inte har henne. Hon var verkligen min lycka, och jag baserade hela mitt värde på en person.

Allt detta är mitt och enbart mitt fel. Ingen annans. Och det får jag bita i nu!

Har du lärt dig än att folk som säger saker som; "Borderline-kvinnor kommer att sätta djupa hål i dig", "Undvik borderline-horor" faktiskt hade rätt?

Vad kan jag säga, dessa kvinnor är energitjuvar och fungerar som vampyrer, dom tar från de godtrogna, svaga killarna och ger till sig själva, men ger ingenting tillbaks.

Tänk såhär istället: Nu är hon äntligen någon annans problem. Äntligen. För det här mönstret av svek och misär kommer att återupprepa sig. Hur fina, söta, vackra och trevliga dom än tycks vara, så kommer det sluta med uppskurna handleder och krossade hjärtan i vilket fall.

Jag vet att jag framstår som en hycklare, jag har mina moments of weakness, jag dras också till emotionella fruntimmer, men du måste inse att du endast kommer utsättas för lidande om du inte aktivt väljer att inte vara en del utav deras sjuka spel.
Kärleken man får utav dessa monster är nästan definitionen på romantik och drama, det är bokstavligt talat en lek på känslor.

Bestäm dig att inte bara stärka dig själv rent fysiskt, utan bestäm dig för att vara självisk och vårda ditt psykiska välmående istället.
Jag kan nästan garantera dig att du har tappat självrespekt, självförtroende och självkänsla på den här relationen, men däremot så har du vunnit i erfarenhet.

Du väljer själv vad du skall göra med den här vetskapen, det är givetvis svårt att hålla sig borta från att tänka på hur fint man hade med dom, för man fick verkligen en förhoppning om att kärleken var äkta.. men nu borde du väl ändå förstå att det hela är fejk?

Lär dig något från din erfarenhet(var aldrig för fäst vid din tjej/kille) och gå vidare.

Jag har haft sådana killar som dig, som nästan är på gränsen till desperat, och är lätta att utnyttja på alla möjliga vis.

Yeah.. Det kommer stå dig dyrt när du kommer till pärleporten.. utnyttja dom svaga.

It's all fine though. Vem försöker vi lura här, hur många har inte utnyttjat en och annan borderline-brud?

Du är inte ensam om att göra och tänka som du gör. Så det är inte något "fel" med dig. Det är bra att du "pratar" här inne men glöm inte...

Ut och gå skrev jag. Jag menar det. Gör det nu!

Exakt. Jag har ett enormt uppdämt behov av bekräftelse då jag fick väldigt lite av det som liten. Nu när jag mötte den här tjejen så fick jag allt det där jag så länge hade sökt efter. Och det med råge! Då är det inte konstigt att man tar det extra hårt när man väl blir lämnad och utbytt!

TS, du får ge det lite tid. Tog mig 8 år att komma över en 2,5 år lång relation med ett Borderline-monster och jag var singel men gökade runt som fan i två år innan jag var redo för en ny relation (trodde jag). Hon hemsökte mig länge så ge det betydligt mer tid.

Träffa någon ny, någon bra. En dag i taget och blocka exet helt ur ditt liv så du slipper se skiten.

Du saknar självrespekt. Därför du inte kan gå vidare. Du borde ju tycka synd om nya snubben hon träffar, med tanke på vilket kräk hon är som försökt vara otrogen. You dodged a bullet.