Citat:
Ursprungligen postat av
LOE2
Det behövs ju inget tillägg till din utmärkta förklaring. Jag kan lägga en extra betoning på principen om personligt ansvar för vuxna människor och göra en utvikning om framtiden. Även om man har haft en taskig barndom, även om man fötts med ofördelaktiga gener, så har man ett ansvar som medlem i ett samhälle. Det finns andra synsätt, som inom kriminalvården bl a brukat kallas det apologetiska. Med detta synsätt kan alla beteenden förklaras och behandlas bort. Problemet med denna modell är att den leder bort från ett demokratiskt samhälle. Ansvariga blir då en elit, som förstår allt och kan rätta till allt och som till slut bestämmer allt. Den andra sidan av samma mynt är att människan egentligen inte har någon fri vilja utan är som en maskin driven av ett genetiskt program och yttre krafter, kort sagt en hopplöshetens filosofi. Jag tycker, att man kan gå så långt som att säga, att en människa, så snart hon insett sina fel och brister inklusive sjukdom, har ett ansvar för att bearbeta dessa. Undantaget är det som lagen gör för individer som inte är medvetna om vad de gör, inte vet skillnad på rätt och fel, t ex psykotiska. PM har alltså fullt ansvar för sina handlingar. Om han har tillräckliga insikter om sina problem för att hållas ansvarig för dessas behandling, vet jag inte - kanske, kanske inte (din bedömning).
När det gäller framtida botemedel får man först definiera vad som menas med framtiden. På tusen år kan ju mycket hända, på 25 betydligt mindre. En slentrianmässig uppfattning är att förr eller senare alla problem kommer att vara lösta. Jag delar inte den uppfattningen. Det finns ingen saklig grund för den. När det gäller det mänskliga psyket är komplexiteten storleksordningar högre än den för cancerns mekanismer. Sexualmördare är en extremt sällsynt kategori, så forskningsmöjligheterna är minimala, tillkommer etiska hinder för att göra experiment (man kan inte utsätta andra människor än patienten för riskabel behandling, inte ens alltid utsätta denne för risker). Till detta kommer att drivkrafterna för att hitta en lösning kan visa sig vara alltför svaga, med tanke på att det finns en praktisk lösning, inlåsning. Det förrädiska resonemanget om vilka framsteg som gjorts inom tekniken under hundra år kan bemötas med problem som inte kommit mycket närmare en lösning på tusentals år. Det aktuella problemet är nog ett sådant. I alla tider har människan grubblat över ondskan och försökt kämpa ner den. All ondska härrör ur mänskliga handlingar och har alltid varit en produkt av arv och miljö. Förr i tiden definierade man ett upphov till ondskan:djävulen. Nu letar vi bland hormoner och potträning. Tänk om problemet är så komplext att förklaringen närmar sig den om djävulusiskhet ?!
Det blir ofta lite "obekvämt" att tala om ondska, liksom lite osofistikerat och vulgärt att etikettera någon som ond, som ondskefull. Man tänker på kristendomen - "det goda" och djävulen som "det onda", dessa motpoler som hittats på för att hålla människor i schack. Mer lättstyrda då om de kan hotas med helvetet om de inte lever som kyrkan lär.
Om man glömmer sådana sagoberättelser och skrämselpropaganda och funderar kring vad verklig ondska är, om den existerar - så tänker jag mer som att ondskan är en ständigt närvarande realitet i mänskligt liv. Att det faktiskt finns de som har en riktigt ond vilja, ett ondskefullt sinnelag, som medvetet gör ondskefulla gärningar för att de njuter av det. Genuint onda människor, som lever för att skada andra och kanske t.o.m döda. Då är man inte mänsklig längre. Med risk för att få hatiska kommentarer vill jag ändå framföra min åsikt om Peter Madsen. Det är att han - med sina grava störningar - är en genuint ond människa, eller rättare sagt - han är förklädd till människa man är ett monster. En ytterst ovanlig kombination av grava störningar som ger honom den personlighet han har.
Hans grandiosa syn på sig själv, sitt liv och sina val - gör att han aldrig kommer att ha någon motivation till "förbättring". Han är ju redan den störste och bäste, han har sina sjuka drifter som tänder honom. Det är han, det är i honom, det är hans personlighet.
Säg att det fanns en spruta som botade t.ex psykopati, skulle han eller andra psykopater vilja ta den då? Skulle de vilja bli som "de där andra", de som de ser ner på? Nej, det tror jag inte.
Fanns det bot mot psykopati så skulle kön av psykopater knappast ringla lång för varför skulle de vilja bli några "mähän" eller "Svenssons" som de föraktar och utnyttjar. Detsamma gäller nog en sexualsadist som börjat iscensätta fantasierna och dödar, för sina lustars skull. Den eufori och tillfredsställelse de känt vid sitt dåd är inte jämförbart med något annat. Vill de förlora den känslan, även om de bara kan återuppleva den i fantasin om de sitter i fängelse? Nej, de vill inte förlora möjligheten till den euforiska känslan. De vill återuppleva densamma, inte tränga undan den. För vad har de så kvar av sin personlighet - den personlighet vi tycker är så sjuk - men den personlighet de är och alltid varit. Om det fanns en spruta (vet att det låter naivt, är en förenkling av allt tjafs) mot psykopati och mot sexualsadister som gått över gränsen och dödat - vem ska då bestämma vilka som ska "göras normala" och ska det ske även mot folks vilja? Något att fundera på, kanske.
Själv måste jag säga att jag inte har någon förhoppning om att psykiatrin lyckas lösa gåtan med psykopater eller mördande sexualsadister på hur länge som helst, kanske aldrig?
Det kanske bara är så att vi måste acceptera att dessa avarter som skiljer sig så från oss, att de finns. Och, att enda "botemedlet" just nu är faktiskt inlåsning för att skydda mänskligheten.
Från det omänskliga. Från det genuint onda. Från en sån som Peter Madsen.
<3 <3 <3