Roliga, tragiska och ironiska historiska anekdoter, bilder, m m

Ärkesvinet Mao vill gärna vara en stor spelare i världspolitiken. Ett sätt att uppnå detta var att stödja maoistiska rörelser rumt om i världen. De brydde sig dock inte om att kontrollera dessa särskilt noggrant. Belgiens underrättelsetjänst startade en "maoistisk" rörelse och fick således ekonomiskt stöd från Kina.

De skickade dessutom all sin mat till kommunistiska länder runt om i världen, så DDR kunde avskaffa sin ransonering på 50-talet medan tiotals miljoner svalt ihjäl i Kina.

Det var Bissmark som sa detta när han såg fiaskot Vaxholms fästning !

Nope. Bismarck, ministerpreseident för Preussen och sedan det förenade Tysklands kansler, besökte aldrig Sverige. Citatet brukar tillskrivas von Moltke den äldre, som 1881 besökte Sverige.

En mycket märklig och väldigt tragisk (men även lite tokrolig) händelse som jag inte tror att någon tagit upp ännu är den kris som orsakades av den s.k. boskapsdödarrörelsen i Sydafrika på 1800-talet.

Det hela sägs ha börjat en dag i den brittiska provinsen Kaffraria 1856 då den femtonåriga xhosa-flickan Nongqawuse och hennes lilla kompis Nonkosi påstod att de hade stött på två andar när de skrämde bort fåglar från sin farbrors fält. Andarna hade enligt flickorna sagt till dem att de var deras döda förfäder och att de kunde lösa alla xhosa-folkets problem om de bara slog ihjäl all sin boskap och brände alla sina fält först. Ett par dagar senare utvecklade samma andar saken genom att berätta att alla xhosa-folkets förfäder skulle komma tillbaka från de döda när all boskap var borta och sedan skulle de köra ut britterna i havet, ge alla xhosas ny frisk boskap, fylla alla deras spannmålsbodar samt utrota de sjukdomar som hade drabbat dem och deras djur på senare tid.

Först var byborna lite skeptiska till historien men när hövdingen Sarhili tyckte att Nongqawuses beskrivning av en av andarnas utseende påminde om en gammal död släkting tystnade alla tvivlare och snart var hela byn sysselsatt med att slakta de djur som utgjorde grunden för deras samhällsekonomi. Denna trend spred sig snabbt och lite drygt ett år senare hade ungefär 85% av alla xhosas slagit ihjäl all sin boskap och förstört allt sitt spannmål. Sammanlagt ska uppemot 400 000 djur ha dödats. Detta orsakade, kanske inte helt oväntat, en enorm svältkatastrof. 40 000 xhosas, vilket var mer än en tredjedel av hela befolkningen, uppskattas ha dött av svält och ännu fler flydde från sina hemtrakter i jakt på mat.

Det här snedsteget från xhosa-folkets sida utnyttjades givetvis också av engelsmännen som kunde passa på att bryta xhosa-hövdingarnas makt och ta full kontroll över hela området. Det gjorde det även möjligt för britterna att få xhosa-folket att börja arbeta åt dem istället för att driva egna jordbruk och i.o.m. att hela xhosa-samhället föll ihop som en följd av dessa händelser anses det hela ha haft en relativt stor betydelse för Sydafrikas moderna historia.

När det gäller Nongqawuse så överlevde hon svälten men spärrades under efterspelet till historien in på Robben Island av britterna.

Tror inte detta har varit uppe, ber om ursäkt i så fall.

I början av 1600-talet var Holland en starkt växande ekonomi. Man hade blivit självständiga och hade en växande och stark ekonomi baserad på handel. Holländska fartyg seglade till Indien, Amerika och sydostasien. Pengarna strömmade in och holländarna fick det ganska bra, en relativt stor och välmående medelklass växte fram.

Just då kom tulpanen till Holland. Blomman hade kommit till Europa något decennium innan och så småningom spridit sig genom Frankrike och olika tyska stater fram till Holland. Det var framförallt adeln som tyckte om blomman då den var relativt dyr och ett skrytobjekt. Det är svårt att få tulpaner att föröka sig och då lökarna var oömma kunde man spara lökar ett tag innan man planterade dom.

Efter ett tag började man märka att man kunde tjäna pengar på att spekulera i tulpanlökar. Man kunde helt enkelt köpa lökar när det fanns gott om dom och sälja när det det fanns mindre. Snart började vanliga människor att satsa pengar i tulpanlökar, och priserna trissades upp något galet. Framförallt var de lite mer ovanliga sorterna mycket lönsamma att satsa pengar i. Priserna tredubblades och en av de mest ovanliga sorterna gick från 15 gulden till 175 gulden på något år.

Nu gick det ganska snabbt. Eftersom det fanns stora pengar att tjäna så började folk odla tulpaner i stor skala, tidigare var det liten odling hos botanister och fina trädgårdsmästare, nu var det folk med endast grundläggande kunskaper, men som klarade av storskalig odling och tulpanodlingar sprang upp överallt (det visade sig att tulpanen trivs mycket väl i Holland, milt och fuktigt). Folk började handla med terminer och mer och mer pengar pumpades in i tulpanbranschen, priserna steg konstant och vinsterna blev högre och högre.

Snart så började priserna att först plana ut för att sedan störtdyka. I februari 1637 brast bubblan, på mindre än en vecka blev terminerna och löklagren värdelösa. Folk blev ruinerade och den holländska staten gick in och försökte rädda det som kunde räddas (vilket inte var mycket).

"Den holländska tulpanskandalen" var världens första finansbubbla. Åtskilliga skulle följa efter och ännu i våra dagar så finns det finansbubblor.

Peter Englund vet att berätta:

För en enda lök "Viceroy" betalade en köpare då 2 lass vete, 4 lass råg, 4 bastanta oxar, 8 grisar, 12får, 79 liter vin, 425 kilo ost, 4 ton smör samt en säng, ett knippe kläder och en silverbägare.

Vilken fullständigt sanslös hysteri det måste ha varit. Om jag inte missminner mig berättar Englund på ett annat ställe att ett helt ölbryggeri vid ett tillfälle byttes mot en(1) tulpanlök. Man betalade även dyrt för lökar som ännu inte ens existerade, vilket för tankarna till 1990-talets IT-bubbla och Icon, Boo.com och Framfab. Inget glömt, inget lärt..

Det högsta tillförlitligt uppmätta priset på en lök är 5200 gulden. Att jämföra med de 1600 gulden som Rembrandt fick för Nattvakten, eller de 250 gulden som en snickare vid tiden fick - om året.

För den som vill läsa mer i ämnet finns, förutom Englund, Mike Dashs bok "Tulpanmani" (eller "Tulipomania", som originaltiteln lyder), varifrån uppgifterna ovan kommer.

Hej

En av de bästa trådarna. Har haft stor glädje av den och tänkte nu ge tillbaka lite. Samtliga anekdoter är hämtade från boken – Svärdet av Richard Cohen. Cohen skriver bl.a. om duellernas uppkomst och betydelse. Man kunde bl.a. hyra förkämpar som slogs för en. En biskop hade en skicklig sådan i sin sold och kunde hävda både det och det andra. Alla som sa emot utmanades och fick möta hans förkämpe.

En annan historia berättar om Chevalier d’Andrieux som vid 30 års ålder hade dödat 71 män i olika dueller. D’Andrieux var inte bara en skicklig fäktare utan även en sällsynt nedrig sådan. När han hade avväpnat sin motståndare tvingade han denna att förneka gud mot löftet att få behålla livet. Detta var under medeltiden när tron på Gud och helvete var ”verkliga” och folk levde i skräck i vad som skulle hända efter döden. Dock, efter att ha lyssnat på denna framtvingade bekännelse (och grova hädelse) stack han ändå ned sin motståndare för att, som han sa, få nöjet att expediera både kropp och själ i samma svep.

En annan historia berättar att år 1372 dräpte den franske riddaren Richard Maquer sin vän Aubrey de Montdidier och begravde honom i Bondyskogen nära Paris. Montdidiers stora vinthund med namnet Verbaux påstods ha varit närvarande vid dråpet. Hunden sökte upp en vän till sin döde husse som hette Ardilliers, fick med sig honom till graven och krafsade bort jorden tills liket upptäcktes. Närhelst Verbaux kom i närheten av Maquer anföll han mannen med sådant raseri att Ardilliers blev misstänksam och vände sig till kungen som fastslog att frågan skulle avgöras genom en duell mellan Maquer och hunden. Striden ägde rum på torget framför Notre Damkatedralen i Paris. Uppgifterna hur den gick till varierar men utgången blev att hunden bet Maquer i strupen tills han bekände brottet.

14 år senare utkämpades en duell med ett så skandalöst efterspel att de mest entusiastiska förespråkarna började tvivla. En man vid namn Jaques LeGris anklagades av sin gamle vän Jean Carrouges för att ha våldtagit dennes vackra fru medan maken var i Paris. LeGris bedyrade sin oskuld och efter en resultatlös rättegång, som pågick i flera månader, bestämde Parisparlamentet att tvisten skulle lösas genom en duell i närvaro av kung Karl VI. Den 29:e december möttes de båda motståndarna vid ett benediktkloster strax norr om Paris, inför tiotusen åskådare. Iförd en lång svart klädnad stod Marguerite fjättrad på en schavott i närheten, väl medveten om att hon skulle brännas levande om hennes man förlorade och hennes anklagelse därmed dömdes som falsk. En häftig strid utkämpades, först till häst och sedan till fots, ända tills Carrouges lyckades köra in sin dolk genom en öppning i LeGris pansar och sårade honom dödligt. Den fallnes kropp släpades bort och hängdes upp till allmän beskådan. Kort därefter erkändes dock våldtäkten av en annan man som hade fängslats av andra orsaker och ryktet påstod att Carrouges hade tvingat sin fru att anklaga fel man för att hämnas en gammal oförrätt. Det var sista gången som myndigheterna i Paris officiellt gav en duell sin välsignelse. Sedan bleknade glansen av gudomligt ingripande – åtminstone i Frankrike.

I England ägde den sista rättsliga duellen rum 1571 men lagen fanns kvar en bit in på 1800-talet och åberopades cyniskt en sista gång 1817 av en man som anklagades för att ha mördat en ung flicka. Mordoffrets yngre bror, som framfört anklagelsen, ansågs för ung för att utkämpa en duell och eftersom man inte fann någon som var villig att ta slåss i hans ställe, avskrevs målet. Den anklagade mannen emigrerade sedan till Amerika för att undkomma allmänhetens avsky och dog där inom kort. Själva lagen försvann den 22:a mars 1819.

Om folk gillar denna typ av anekdoter har jag fler från boken att lägga in.

// CC

Enligt vad jag såg i någon dokumentär var det främst mumifierade katter som eldades upp. Så förhopningsvis var det inte så många intressanta faraoner som blev bränsle.

Det är bara att låta dem flöda.

En annan historia från Napoleonkrigen. Från samma bok som nämnts ovan.

En småväxt mulat från Haiti vid Jean-Louis hamnade tillslut i Frankrike som ”un pupille de régiment” dvs ett föräldralöst hittebarn i regementets vård. Han togs till en början emot med skepsis pga sin mörka hy och sitt bräckliga utseende men regementets fäktmästare tog honom under sina vingar och kom snart att förespå honom en lysande framtid. Mycket riktigt. Jean-Louis blev mycket duktig och utvecklade en snabb enkel stil.

Hans mest anmärkningsvärda äventyr inträffade 1812 i Spanien när han redan var en veteran efter Napoleons fälttåg i Egypten, Italien, Preussen och Ryssland. Vi det tillfället tjänstgjorde han i det 32:a regementet som ingick i armens 3:e division. En dag råkade hans förband i bråk med det 1:a regementet, där många italienare var värvande (enligt Napoleons strategi att kalla in rekryter från de länder han införlivat i sitt imperium). Snart ersattes knytnävar av bajonetter och tjogtals soldater låg döda eller sårade. För att undvika ett fullständigt blodbad enades officerarna på båda sidor om en lösning. Man bestämde att 15 fäktare från respektive regemente skulle mötas och fäktas två och två i tur och ordning till dess att endera sidan inte längre hade någon som kunde stå upprätt.

De två lagen möttes på ett slätt utanför Madrid med de båda regementena och deras följeslagare som åskådare – inalles omkring tiotusen män, kvinnor och barn. Den förste italienske kämpen var Giacomo Ferrari, närmare två meter lång, en fullfjädrad mästare och krigsveteran. Hans motståndare var Jean-Louis. Italienare gick genast till anfall, Jean-Louis parerade, häll upp klingan för att undvika en remiss och riposterade sedan genom Ferraris skuldra. Italienaren föll, dödligt sårad.

Enligt reglerna för uppgörelsen måste Jean-Louis stanna på planen tills han besegrades så efter två minuters vila mötte han sin andra motståndare och hans klinga skördade snabbt sitt andra offer. Och så fortsatte det man efter man tills 13 italienare hade dödats eller sårats allvarligt. Jean-Louis hade fått blodad tand och ville kämpa vidare men representanter från båda regementena lyckades få honom att besinna sig. Till sist enades man om att de två återstående italienska fäktarna, som nu var tämligen svaga i knäna, skulle få slippa att dela sina olyckliga kamraters öde. ”Vive Jean-Louis, Leve 32:a regementet” skallade ropen. ”Leve 1:a regementet” ropade Jean-Louis tillbaka. ”Vi hör alla till samma familj, Vive l’ Armée”

Jean-Louis drog sig tillbaka till staden Metz där han startade en fäktskola. Denna flyttade han sedan till Montpellier där han undervisade till sin död vid 80 års ålder. Den sista tiden var han blind men fortsatte ändå att undervisa, endast vägledd av känseln. Hela staden följde honom till graven.

// CC

Ypperliga bidrag CC75. Vet inte om den amerikanske presidenten William Henry Harrison som tillträdde 1841 varit uppe i tråden (sökte men hittade honom icke). Harrison är historisk på många sätt: han var den siste presidenten som var född innan självständighetsförklaringen signerades (en av de som skrev under den var hans far), han var den förste president som fotograferades och han var den äldste presidenten (68 år) som tillträtt fram till Regan nästan exakt 100 år senare.

Men det som gör Harrison en kandidat för den här tråden är att hans död. Vid installationen som president den 4 mars höll den nye presidenten sitt installationstal i iskallt hällregn utan varken rock eller hatt. Han höll dessutom tidernas längsta installationstal - över två timmar trots att det hade kortats ned. Han toppade sedan detta med att rida först i en stor parad för att fira.

Det finns olika versioner av huruvida det var den direkta anledningen eller inte men säkert är att Harrison relativt snart därefter insjuknade i lunginflammation. Som ny president ville "alla" träffa honom så det fanns ingen tid att vila upp sig och hans läkares "huskur" bestående av bla opium och blodiglar gjorde inte saken bättre. Efter exakt 32 dagar som president - den 4 april dog Harrison.

Detta gör honom till den president som suttits kortast av alla amerikanska presidenter. Han var också den förste president som dog på sin post vilket skapade en politisk kris eftersom man inte kunde komma överrens om hur reglerna skulle tolkas vid presidentens död.

För att kompensera Harrisons stackars änka fick hon ut en presidentårslön och rätten att skicka gratis post livet ut.