Den våldsamma människan och det civiliserade samhället

Shoot Em' Up och videovåld - civilisationens räddning?

Läs gärna igenom allt, jag tror det finns något intressant för er. Jag funderade över svensken och kom framtill att svensken inte mår så bra idag. Men varför?
Vad är det egentligen vi håller på att försöka skapa för samhälle? Ärligt talat, hur fan lever vi egentligen? Det är mycket jag tycker är beklagansvärt, det här med våldet i samhället och hur det påverkar människor är ett ämne som intresserar mig och det kommer den här tråden att handla om.

Våldet anses vara något "sjukt" snarare än något normalt det borde betyda att den stabila och känslokontrollerade personen är normen, medan den som faller utanför detta från början hämmade beteende ses som onaturlig eller ett "monster". En rockad har skett. Det naturliga har blivit onaturligt. Det onaturliga har blivit norm. Civilisationen har uppenbarligen lyckats med att känslostympa individen på flera plan.
Känner inte ni ibland att ni sitter som instängda i ett fängelse och inget hellre vill än att att skrika och hoppa runt som en apa? Vi älskar att inbilla oss att vi nått en högre nivå som ras, att vi är vita marmorpelare och drivs av närmast gudomliga avsikter.

Sanningen är väl att vi människor lika gärna kunde ägna oss åt att skära halsen av varandra och bygga krigsfästningar i detta nu (vilket också sker i andra delar av världen) Det vore på något sätt lika naturligt som att sitta instängda i betonghus och surfa bort sin tid på internet. Inte många skulle våga ifrågasätta tanken, ännu färre skulle göra verklighet av dessa fantasier, men de finns där, inbäddade i hjärnbarken, bakom lager på lager av normer, samhällslagar, traditioner och uppfostran.

* Tidens tecken, i förhållande till vår historia, tyder solklart på att vi älskar våld, vi är fixerade vid våldet och dyrkar det. När vi ser på Sagan om ringen kryper det i benen på oss av tillbakahållen vrede och blodlust, vi villl ju inget hellre än vada genom ett hav av döda orcher- Att smacka en yxa rakt genom skallbenet på Sauron skulle sannerligen ge de flesta karlar en enorm tillfredställelse inte sant?
Men idag är ju såklart på låtsas, drabbningen på filmduken är inte sann, datorspelandet är inte på riktigt, barnteckningar föreställandes tjuvar som rånmördar folk så att blodet sprutar är fortfarande fiktion och blodbadsfantasierna på tunnebanan är kontrollerade fantasier.
Men det är delvis en lögn, vår nedlagda drift är i allra högsta grad sann, det är bara uttrycksmedlen som är konstgjorda.

Tidens tecken tyder på att vi svenskar kokar inombords. Att vi har ett övertyck av känslor som måste få komma ut, att vi är utan att vilja tro det är trötta på fredstider och vill ut och slå skiten ur en gemensam fiende. Människan skapar sig krig oavsett hur bra vi har det, driften att förgöra är lika stark som viljan att bygga upp.
Kommer det virtuella, kontrollerade våldet att hålla våra drifter stången för all framtid eller får vi uppleva ett alltmer våldsamt samhällsklimat?

Detta leder till tankar om bland annat psykologin som en ganska märklig och i flera avseenden falsk instutition, tar psykologen hänsyn till våra naturliga morbidare anlag eller sjukförklaras alla med våldsbehov?
Allt är kanske en stor lögn, iscensatt av intelligenta civiliserade människor för att sjukförklara den som råkar känna något alldeles naturligt.

Jag undrar ofta om människan kan överleva utan krig. Går det att anpassa sig till det "liv" vi lever idag, där våldet försvinner helt ur människors vardag, där vi blivit så trygga att vi inte längre vet ifall vi är döda eller levande. Vi brukar säga att "endast primitiva människor med mindervärdeskomplex bla bla bla" brukar våld, men är inte det ren osanning? Vad är det som vi "fredliga" får utlopp för genom counterstrike, krigsfilmer, paintballspelande med mera.
Framförallt, [b]hur kasst hade vi inte mått utan dessa ventiler.
När jag hör om människor som slutligen tappar fattningen har jag förståelse för dem, de framstår i mina ögon som människor som tagit steget fullt ut och faktiskt givit efter för sin inre natur. De är de sanna människorna (även om deras handlingar är fruktansvärda), de naturligaste av oss; de som tappar förståndet, de som förlorar greppet totalt, de som samhället misslyckades med att tillintetgöra och mer eller mindre hjärntvätta. Vi andra, "sansade människor", är konstlade, halvtokiga; slår oss ner i terapisofforna och dekapiterar hundratals "människor" i det senaste actionliret.

Sverige är förstås ett extremfall, Här har det gått så långt att all form av våldsyttring ses som något "sjukt" och "omänskligt", proffsboxning vill politiker förbjuda. Samtidigt som människor vid sidan av arbetet och skolan gottar sig åt riktigt brualt konstgjord våldföring! Återigen, hycklandet och rädslan för den egentliga människosjälen är konstant - Bäst att förneka och förpassa den till en mörk vrå i hjärnan...

Sentimentala tyckare (oftast kvinnor) ondgör sig inte sällan över allt "våld" i samhället och i medier. De vet inte vad de pratar om, de saknar det där lite bredare långsiktiga tänket. De förstår inte att människan behöver sådant för att tillfredställa en mörk sida inom sig.

Jag ställer några slutfrågor som ni kan fundera över och svara på om ni har lust.
1. håller ni med?
2. skulle vi se färre depressioner om människor tilläts vara djuriskt våldsamma i betydligt högre utsträckning?
3. Lever vi i en sund och hållbar miljö?
4. Får ni känslan av att vi verkligen är ute på hal is och att allting en dag kommer braka ihop alldeles? (naturens seger över samhället)
5. Blir vi allt mer hämmade?
6. Lever vi inte, trots allt prat om annat, inte i den fredligaste tid jorden har upplevt? Jag får känslan av att insatserna var betydligt högre för bara ett sekel sedan.
7. Vad har hänt med människan? Hur gick vi från ärelystna och maktgalna mördare till förklemade, reflekterande terapioffer? Är det de tyska framstående filosoferna, tillika psykologerna som ligger bakom denna märkliga "illusoriska" förvandling?
8. Vad är lösningen. Ännu mer raffinerade våldsventiler? Fight club?
9. Känns det inte som att psykologin har fastnat i en återvändsgränd av politisk korrekthet? Att den mer fokuserar på idealmänniskan än den verkliga människan.
10. om människan i grund och botten är den samma, skrämmer det er inte att så många går och bär på uppdämd vrede och olust?

Till slut vill jag bara höja ett varningens finger för ett samhälle/ideologi som strävar efter att täppa till alla vålds/aggressionsventiler i syfte att göra medborgarna tryggare och ofarligare för varandra. DET är att be om trubbel och bana vägen för en framtida katastrof.

/H
Pacifist i handling, våldsverkare i tanken

Sanslöst bra inlägg! Sammanfattar det mesta som jag gått och funderat över länge och i synnerhet under de senaste dagarna.

1. Håller med helt och hållet! Det här samhällets ruttna moral angående våld och aggresivitet går emot en fundamental drift som finns inom oss alla och som vi inte mår bra om vi inte får ge utlopp för.

2. Förmodligen. Helt klart är det mindre risk för att man blir deprimerad om man får leva ut sina naturliga drifter. Dock bör man tänka på att det finns fall där det kan leda till andras deppression, exempelvis om man mördar som därmed blir sörjd av sina anhöriga, så för att uppnå de positiva effekterna utan att de tas ut av medföljande negativa bör det hela ske i enlighet med vissa bestämda principer. Den skiljelinje som jag tror på är ömsesidig frivillighet. Till exempel skulle de människor som ville göra det kunna delta i slagsmål, gladiotorspel, extremt våldsamma datorspel, offentliga sexorgier eller vad som helst utan att det drabbade någon utomstående och utan att någon såg ner på dem som deltog i det.

3. Absolut inte. Alla förbud mot allt möjligt och en privatmoral influerad av kristendomens hat av mänskligheten kväver sakta men säkert många av oss.

4. Ja, om utvecklingen fortsätter som den gör med förbud och avståndstaganden av "djuriskt beteende" hit och dit är det bara en fråga om när en stor del av befolkningen får nog. Vi ser ju redan idag en brutalisering av de som inte riktigt passar in, en ökning av självmord och massvis av deppressioner (i synnerhet bland ungdomar) så processen har faktiskt redan börjat.

5. Finns säkerligen perioder i historien då det varit värre (det hela sammankopplar jag till stor del med att den fornnordiska tron ersattes med kristendom) men med kampsportsförbud, våldtäktsstämpling av frivilliga samlag och allt möjligt känns det sannerligen som att vi är på väg mot en dyster framtid.

6. -

7. Som jag var inne på på femman så tror jag att mycket är kristendomens fel. Detta samhället vilar till stor del på den idiotiska religionens syn på vad som är dygdigt och syndigt och det är knappast något som går ihop med mänsklighetens välmående, med tanke på dess puritanism och moraliserande mot hat, våld osv.

8. Fight Club låter som en alldeles utmärkt idé. Människor måste få leva ut sina lustar och drifter med likasinnade och en sådan organisation skulle ju verkligen bidra till att det gjordes möjligt, och dessutom utan att någon oskyldig hade behövt komma till skada (såvida vi inte pratar om "Project Mayhem", som kanske är en lite överdriven förlängning på konceptet). Dock krävs det fler alternativ och jag nämnde några på punkt 2.

9. Ingen riktig uppfattning. Möjligt att det finns mer att önska av psykologin men det som jag ser som det mest allvarliga är bristen på andra alternativ.

10. Skrämmer är kanske inte rätt ord. Snarare plågar.

Jag håller absolut inte med!
Hur kan du dra slutsatsen att mäniskans natur är våldsam?
Som jag förstår lägger du fram två argument:
1.Människans historia tyder på detta.
2.Man känner en lust i att deltaga i en films våldsamma scener.

Mot det första vill jag svara att det likväl kan vara ett underliggande behov att tillfredsställa andra önskningar som driver oss till våld.
För det förs ju aldrig krig för krigets skull?
Snarare är det en hänsynslöshet och villja att tillfredsställa sina behov som ligger till grunden för krig.
Detta kan jag inte bevisa men jag kan motbevisa din tes genom ovanstående.
Vidare vill jag inte ens se detta som en definitiv del av den mänskliga naturen utan snarare som sociala konstruktioner, men det är en helt annan debatt.

Mot det andra kan jag bara svara med min egen erfarenhet, jag fylls av avsky och får en känsla av att jag bara skulle villja springa därifrån och gömma mig under en sten, är jag ensam om den reaktionen?

Jag tror (utan ultimata belägg) att våldsglorifieringen i vårt samhälle beror på att det är den yttersta kampen, något som måste te sig mycket intressant i ett bekvämt samhälle som vårat.

Gränsar till det jag skrev i denna tråd. http://www.flashback.org/showthread.php?t=281606

Vi har förändrat vår omständigheter, vilket inkluderar även kunskap och kultur, att vi lever så långt ifrån den miljön vi är formad för. Idag formar vi vår levnad genom förnuftet och förtrycker vår primitiva hjärna dvs vårt hjärta, som är sagt att vara vår ledstjärna.



1. håller ni med?
Delvis. Vårt samhälle är skapat efter förnuftet vilket är i många fall i konflikt med våra primitiva jag. Men det innebär inte att förnuftet ska sidosättas istället. Det borde finnas en balans där båda stimuleras och den balansen kan vi hitta idag, kanske inte där vi bor, med de vanor och intressen man har, men med den frihet vi har kan vi anpassa vår personliga miljö så att vi blir lyckliga, bara vi vet hur och varför.

2. skulle vi se färre depressioner om människor tilläts vara djuriskt våldsamma i betydligt högre utsträckning?
För den våldsamma möjligtvis men inte för offret.

3. Lever vi i en sund och hållbar miljö?
Somliga av oss, somliga inte. Tror många lever ett osunt liv med osunda vanor och tankebanor utan att veta om det, det inkluderar mej själv.

4. Får ni känslan av att vi verkligen är ute på hal is och att allting en dag kommer braka ihop alldeles? (naturens seger över samhället)
Antingen kommer vi att förgöra oss själva eller kommer vi slutligen inse vad vi håller på med och ändra riktining. Miljöarbeten och medvetandet inom senaste årtionden ger en glimt av hopp.

5. Blir vi allt mer hämmade?
Tvärtom blir vi mindre hämmade eftersom vi nu börjar inse våra primitiva behov. Åsikter som yttras idag vore total tabu för 50 år sen men sedan skiljer det mellan olika kulturer men visst, när människan var i naturen så kan man bara anta att vi är idag väldigt hämmade. Japans byråkratiska ordning och redan innebär ju hämningar men de verkar ha förstått att människan måste ventliera sig och tillåter sin befolkning att göra det på sin lediga tid.

6. Lever vi inte, trots allt prat om annat, inte i den fredligaste tid jorden har upplevt? Jag får känslan av att insatserna var betydligt högre för bara ett sekel sedan.
Ja, förmodligen. Rapporteringen av krig är, så vitt jag vet, ett modernt fenomen och därinnan var befolkningen inte lika medveten om krig.

7. Vad har hänt med människan? Hur gick vi från ärelystna och maktgalna mördare till förklemade, reflekterande terapioffer? Är det de tyska framstående filosoferna, tillika psykologerna som ligger bakom denna märkliga "illusoriska" förvandling?
Människan stannade upp och frågade sin primitiva hjärna vad fan håller du på med, och ifrågasatte sin egen natur med sitt förnuft. Förnuftet vann slutligen men primitiva hjärnan påverkar oss fortfarande i en mindre roll. Frågar du en troende så var det äpplet vi åt som utlöste det hela.

8. Vad är lösningen. Ännu mer raffinerade våldsventiler? Fight club?
Vill man ventilera sitt våldsbehov så finns det kampsport tillgänglig för varje svensk. Men långt ifrån alla har det intresset.

9. Känns det inte som att psykologin har fastnat i en återvändsgränd av politisk korrekthet? Att den mer fokuserar på idealmänniskan än den verkliga människan. Tycker att psykologin idag borde vara väl informerad av såna här problem. Freud ansåg vid sin tid att moderna förändringar stressade människan.

10. om människan i grund och botten är den samma, skrämmer det er inte att så många går och bär på uppdämd vrede och olust?
Jag tror inte det är vrede eller olust som bekymrar den gemene människan, utan tomhet och meningslöshet. Vi avlägsnat så många problem att efter all denna tid av problembekämpning så saknar vi dom. Som en människa som har arbetat för ett mål hela sitt liv, när hon äntligen når den så känns det tomt. Därför söker många av oss de återstående problem, förstorar dom och kämpar för dom. Därav kommer djuraktivister och alla möjliga kamporganisationer. 11 sep 2001 kände sig hela sverige levande. Äntligen ett jävla problem sa vår primitiva kämparhjärta. Journalisterna skrev så fingrarna blödde det patriotiska blodet och åter igen var politik vid matbordet ett hett ämne.
Till slut vill jag bara höja ett varningens finger för ett samhälle/ideologi som strävar efter att täppa till alla vålds/aggressionsventiler i syfte att göra medborgarna tryggare och ofarligare för varandra. DET är att be om trubbel och bana vägen för en framtida katastrof.
Visst har vi blivit mesiga när det gäller våld, men samtidigt finns det en anledning till varför vi har avskaffat våld, och det är en stor del av vårt tänkande oxå.

Intressanta tankar. Håller med i mycket, men tycker inte bara det gäller våld. Det gäller de flesta av våra primitiva behov. Västvärlden är kraftigt stämplad av kristendomens högre moral. Men tack och lov så håller vi nu på att bryta ner den till en sund nivå, där vi tillåter våra primitiva sidor och ser dom som naturliga. Men vi har en lång väg kvar, som tex proffsboxningsförbudet. Dock har vi lyckats bryta ner en hel del. Det ses tex som normalt att onanera idag, något man inte kunde säga för några decennier sedan.

Personligen så älskar jag att sätta mig och skjuta några "Headshot" eller att gå och träna någon kampsport. Sådana saker tillfredställer mina primitiva våldsbehov helt och hållet. Men tänk om det varit förbjudet...ja då hade jag nog blivit tokig och då vet jag inte vad mina primitiva sidor hade lett till.

Jag ser positivt på den närmsta framtiden. Den kristna onaturligt höga moralen kommer att brytas ner sakta men säkert till en naturligare nivå, där begreppet "normalt beteende" blir bredare och friare.

Mycket intressanta resonemang, stor eloge!

Jag vill dra våldsparallellen lite längre och att poängtera att lagsport och dylikt även är synonymt med att puckla på grann -byn och -landet, man har bara styrt det så att det är mer kontrollerat. Dock har flertalet människor genomskådat detta faktum och där kommer supporterkultur med huliganism och nästan "fight club" liknande incidenter inträffar rätt ofta när medlemmar av olika fraktioner bestämmer tid för att puckla på varann för att få utlopp för just det som beskrivs i tråden, pådrivna av något som nästan kan liknas vid nationalism för klubben. Gör då dessa människor detta verkligen för klubben eller är det helt enkelt bara en ursäkt för att släppa ut djuret? Naturligtvis det senare.

1. håller ni med?
Nog är det så att människan rent generellt gjort sig att vara över djuren i mångt och mycket. Vi är djurens mästare, dess herde men även dess största fienden. Vetskapen om att vi just är dess fiende driver oss i olika riktningar att utföra saker som kanske ligger utanför ramen för rent animaliskt beteende. Om man ser ett modernt samhälle som en maskin och dess individer som kuggar i denna maskin så är det lätt att förstå varför man måste göra det animaliska fult då man inte vill riskera att en kugge skadar en annan kugge, varför schizofrena människor tvångsvårdas även utan bevis av våldsamma tendenser, varför konflikter blossar upp mellan olika kulturer utan större anledning är även dessa saker som kan förklaras med det. Just denna vilja att sätta sig över animaliska lustar genom att använda olika maktmedel som moral, ofta ivrigt påhejat av religiösa institutioner har fått motsatt effekt de senaste hundra åren då människan inte längre tror sig veta sin plats i världen eftersom begreppet moral urholkats så när man kunnat motbevisa religiösa dogmer. Det är lätt att se människan vilse i ett hav av olika etiketter att sätta på sig för att definiera sig som person och ännu djupare som organism.

2. skulle vi se färre depressioner om människor tilläts vara djuriskt våldsamma i betydligt högre utsträckning?
Jag tror att kraven på konformitet och liktänkande i dagens samhälle går stick i stäv med just många människors animalistiska natur vilket troligtvis orsakar depressioner ja. Men det är en svindlande tanke att tänka på hur ett samhälle där vi tillåter sådana lustar att finnas. Det närmsta exemplet jag kan tänka mig var hur det hanterades i en annan högkultur i svunnen tid. Colloseum i Rom, visst här var det också åskådarsport men det var ack så verkligt. Många dystopiska romaner och filmer har ju tagit upp en framtid som är motsatt där människor tvingas droga bort sina känslor och infall i förmån för att vara effektivare kuggar i maskineriet i totalitära samhällen.

3. Lever vi i en sund och hållbar miljö?
Gigantisk fråga, det korta svaret är nej.

4. Får ni känslan av att vi verkligen är ute på hal is och att allting en dag kommer braka ihop alldeles? (naturens seger över samhället)
Som sagt, samhället tar alldeles för väl hand om diverse oliktänkande alltför väl för att det ska hända. Dessutom är det primala i sig inte organiserat ut naturligt och biologiskt vilket ytterliggare talar emot en våldsam överkastelse.

5. Blir vi allt mer hämmade?
Jag tror inte det, däremot så är vi under ett fram till idag unikt medietryck, vi fullständigt bombarderas av känslor och intryck som kanske inte är våra egna men det finns likväl där. Detta kan i sig ytligt se ut att skapa hämningar men jag tror snarare att det är samma frekvens som förr bara att det att vi kan få hämningar för och av finns så mycket mer av nu.

6. Lever vi inte, trots allt prat om annat, inte i den fredligaste tid jorden har upplevt? Jag får känslan av att insatserna var betydligt högre för bara ett sekel sedan.
Det tycker jag att vi gör. Nu gäller det att engagera sig och sprida fred och utbildning till länder som inte varit lika lyckliga.


7. Vad har hänt med människan? Hur gick vi från ärelystna och maktgalna mördare till förklemade, reflekterande terapioffer? Är det de tyska framstående filosoferna, tillika psykologerna som ligger bakom denna märkliga "illusoriska" förvandling?
Dels är det en spridning av fördömandet av vissa handlingar, alla människor som lever i moderna samhällen idag vet i stort sett vad som gäller rent moraliskt från väldigt tidiga år. Om de anammar det eller inte är ofta en fråga om psykiska aspekter.

8. Vad är lösningen. Ännu mer raffinerade våldsventiler? Fight club?
Jag tror att dels så behöver vissa inse vad det är de försöker förbjuda, andra behöver inse varför de gör något (våldsspel, kampsport). Jag tror att normen för vad som är acceptabelt i ett samhälle behöver diskuteras på ett helt annorlunda sätt, jag tycker inte att hormonella och orationella fotbollsmammor har någon sorts egenrätt på moralpredikandet, det behövs fler som vågar säga som det är angående våld i sport och inte hymla med vad det handlar om. Folk kollar inte på boxning för att det är en vacker sport, folk sitter inte och kollar på att en boll sparkas runt på ett gräsfält i 90 minuter en gång i veckan för att bollen i sig är så pass intressant. Det handlar om vad dessa handlingar symboliserar, inte vad de egentligen är. Fight Club finns ju som sagt redan, bara kolla här t.ex.: http://www.flashback.org/showthread.php?t=273234

9. Känns det inte som att psykologin har fastnat i en återvändsgränd av politisk korrekthet? Att den mer fokuserar på idealmänniskan än den verkliga människan.
Psykologi är i grunden dömd att misslyckats, det bästa man kan göra är att hitta någon sorts mellanmark mellan alla människors tankar och lustar och förklara att det är normen. Vi förstår alldeles för lite om varandras rädslor och drivmedel för att få en översiktlig syn som passar perfekt för alla. Men det är ju en kompromiss som är nödvändig. Jag kan hålla med om att den ofta är hindrad av vad som kan beskrivas av politisk korrekthet, det saknas lite av den experimentlusta som rådde när vetenskapen var ung.

10. om människan i grund och botten är den samma, skrämmer det er inte att så många går och bär på uppdämd vrede och olust?
Vad man inte kan veta om andra, bör man inte vara rädd för då det enbart existerar i ens eget huvud.

Klockan är sen.

Jag tror att nästan alla tycker att det ger något att spela våldsamma datorspel eller leka krig på ett realistiskt sätt. Att från detta dra slutsatsen att de flesta vill göra det på riktigt är ett för stort steg att ta.

Det är ett problem att det saknas verkliga utmaningar men det beror på att våra förfäder redan har lyckats besegra den första nämligen att utveckla samhället så att det inte ska vara som att vinna på lotteri att bli äldre än 30. Det kanske är bättre att ta steg två än att börja om med steg ett.

Jag håller inte heller med om att det inte går att leva ut sina våldslustar både under kontrollerade former och i verkliga livet. Det verkar inte vara så många som gör det trots det och många som har gjort det är skadade för livet och kan inte fortsätta av det skälet.

Är det ett självändamål att bli äldre än 30, att bli så gammal som möjligt, att förlänga det oundvikliga på bekostnad av tillvaratagandet av de djuriska drifter vi försöker hämma med utgången att vi blir olyckliga?

Hela grunden ligger i det onaturliga vi gör när vi sätter målet att alla ska leva så lång tid som möjligt som det allra främsta i våra liv.
Självbevarelsedriften spelar oss att spratt, att bli så gammal som möjligt är inte självändamålet med livet, självändåmålet med livet är att det skall levas.

Mycket i detta synsätt att ett så långt, tryggt liv som möjligt har blivit det allra främsta man kan förespråka är rädslan för döden alla människor idag verkar besitta. Katalysatorn skulle jag säga vara religionerna och framförallt då kristendomen. Istället för att vara en tröst/den tröst den är meningen att vara i människors liv så har den satt igång mekanismer som skapar en enorm dödsångest i folksjälen, vilket medför effekter som gör att människan utsett sig själv till gud och herre över naturen, med en bevarandeiver av allting som följd.

Är det fel att röka om man är medveten om riskerna, t.ex. att medellivsländen för rökare är kortare än för andra i genomsnitt?
Har jag rätt att kvitta en livstil där jag riskerar x antal års kortare liv mot något jag själv väljer att utsätta mig för p.g.a. av att det ger mig tillfredsställelse?
Jag lever hellre 40 "lyckliga" år än 60 på halvfart, om det nu vill till att man kanske måste välja, då ett "lyckligt" liv kanske medför vissa risker som kan eller kommer förkorta livet.

Torde inte ändamålet med livet vara att utforma det på det sätt som ger en själv mest tillfredsställelse och inte att leva så långt som möjligt?
Har utvecklingen av samhället gått åt rätt håll? Har "våra förfäder" gjort oss en tjänst eller björntjänst?

Det fulaste man kan vara idag är (själv)destruktiv, vilket är tvärtemot vår natur.
Det ska kosta att överleva, nedbrytningen i takt med tiden är något som återkommer på många håll i naturen. För att motverka vår egen nedbrytning och dra ut på tiden har vi satt upp moraliska/etiska gränser som strävar mot en idealmänniska, ett fantasifoster vi alla ska sträva efter, istället för att acceptera det naturliga med att låta alla följa sina drifter. I naturen finns inget rätt och fel, vi kan då inte tillämpa rätt och fel på oss själva, mänskligheten. Allt är tillåtet!
Hur många spelregler vi än sätter upp så kommer en del av befolkningen att bryta emot dessa i enlighet med naturen. Hjärntvätten når liksom inte ändå in i folksjälen.

Dödssyndernas (än en gång något som återkommer i många religioner) verkställande makt är inte något gudomligt ting/varelse efter döden utan individens egna preferenser i livet. Det går inte att stöpa dessa preferenser i en kollektiv form, alla är vi syndare i grund och botten, på något sätt. Detta är varför en rånare kan hata en våldräktsmän, vilket ju är helt ologiskt om alla synder vore lika förkastliga, om man inte ser till att det finns en personlig moral hos alla, denna går inte att bryta ned med uppmålade gränser från någon självvald Messias som ska definera idealet, utan denna växer fram i takt med att vi definerar oss själva och våran egna grad av förpliktelse till förvalda riktlinjer.

Jag anser att lycka är ett mått på avklarade biologiska ändamål och därför ett mått på hur anpassade vi är till miljön. Om vi kan vara lyckliga även i höga åldrar innebär det för mej att vi är anpassade för det. Är en gammal man olycklig pga sin ålder och dess biologiska konsekvenser så var hög ålder inget åtråvärt ändamål för honom.

Min farfars far var fortfarande frisk och klar vid 90 års ålder men sa "fan, ska man inte få ta o dö snart".

Alla är inte anpassade och därför sker en ständig evolutionär förändring. Jag anser graden av evolutionär förändring har samband med hur olycklig en befolkning är. Det betyder att om vi idag är mer olycklig än för 1000 år sen, då pågår en större evolutionär förändring idag än då.

Bara flum?

Jag har fått känslan att de få "naturfolk" som finns kvar idag, isolerade bergsbyar och isolerade öar etc, uppvisar än större grad av lycka än medelvästlänningen, vilket skulle tyda på att den "civilseringprocess" vi genomgått under den senaste tiden inte har inneburit någon själslig förbättring för oss som kan motivera att den ska ha sånt genomslag.
Det enda "civilseringen" ger i slutändan är en bättre grund för mänsklighetens överlevnad i stort men inte för individen i vardagligt välmående.

Den evolutionfas som du talar om är inte bara en evolutionsfas utan också en civiliseringsprocess för att förbättra mänsklighetens acceptans för folkströmningar, detta får att en så maximal genpool som möjligt skall bildas.
De små till antal "naturfolken" kommer självklart att genom inavel och för liten genpool till slut att dö ut.

Det är detta som upplysningen lärt oss, och för att motverka en sådan utveckling så har de lärde fört in oss på ett spår som skall maximera genpoolen hos mänskligheten. Hetsen om att fler ska födas och helst leva så lång tiden som möjligt också - bevarandeiver av växter, människor och djur - är ett osunt uttryck för upplysningens (sanningens, medvetenhetens)konsekvenser.

Din roll - idealets mål - är att du ska vara en perfekt fungerande kugge i maskineriet, inte ett instinktivt agerande djur som rubbar framstegen.
Problemet är bara att tilltron till hjärnan är för stor, att den ska kunna hindra instinkter och drifter genom att själv sätta upp gränser för hur mycket uttryck dessa får ta. Vi går mot ett liv i full lydnad till hjärnan, vilket skulle göra att evolutionen till slut lämnar mänskligheten med en enorm hjärna och inte mycket mer som kroppsliga attribut.

Visst är du lyckligare när du dansar, äter eller knullar än när du "tänker"?
Vill du med det i åtanke medverka för att driva mänskligheten bort från dessa drifter som egentligen gör livet för en människa värt att genomlida?
Man s.a.s. plockar bort människans egna incitament för att inför sig själv "rättfärdiga" livet.

Nej nu slappnar vi av och tar en sagostund. Det var en gång tre djur som drev ett företag. En mus, en ödla och en apa. Länge var det bara musen och ödlan, ödlan var givetvis vd för annars blidde han ilsk och åt upp musen. Men den nya marknaden gjorde att ödlan fick ge sin vd-post till en apa som nu anslöt sig. Nu hände det grejer, företaget blomstrade och utökade sin marknadsandel.

Men så kom en tid då marknaden blev så komplicerad att bara apan kunde förstå den. Musen hade gett upp för länge sen att försöka förstå, utan han var nöjd med sin uppgift som knegare. Men ödlan som var länge en stor resurs i företaget fick mindre och mindre att göra och därför kände sig onödig, vilket sårade hans stolta ödlesjäl. Hans omdöme som var så skarp en gång i tiden visades gång på gång vara fel medans apan hade rätt och dunkade sig på brösten.

Ödlan blev då ledsen men kämpade på, han tänkte en dag vänder marknaden och då jävlar ska vi se vem som står förvirrad. Men marknaden vände aldrig, den gick upp upp och upp. Ödlans sysslomål blev mindre och övertogs av den inbilske apan som numera mobbade ödlan för sina omoderna ideer.

I slutet på årsredovisningen fick apan en chock. Vi har gått back. Hur kunde det hända? skrek han och tittade ont på ödlan. Ödlan var givetvis skyldig, han har inte skött sina uppgifter som han skulle, men försvarade sig med att hans tillvaro i företaget var så jävla dåligt att ett sådant resultat var inte mer än väntat. Apan skrockade och fnös, och ansåg att problemet var att ödlan käftade emot varende beslut. Deras gnabbande slöade ner produktionen och allt var givetvis ödlans fel tänkte apan.

Åren gick och det gick inte bättre, alla i företaget slet för fullt men det blev bara värre. Vissa dagar flippade ödlan ur och skrek och klättare i väggarna av ångest och frustration. Apan var förvirrad men försökte med alla medel lugna ner ödlan som vägrade lyssna. Allt var ett kaos och enda som var glad var musen, för han fick ju mer ost och ledighet än nånsin numera. Enda han gjorde om dagarna var att sitta på sin feta musröv och trycka på en knapp då och då, tack vare den nya supersystemet de har installerat.

Slutligen en dag var botten nådd. De satt i fikarummet och apan grät, ödlan grät, och lilla musen åt ost och undrade varför dom förde sånt väsen. Vi kommer att gå i konkurs, bölade apan fram. Ödlan snyftade medhållande. Och nu grät även musen, och åt omsorgsfullt sin sista ostbit, för nu väntade hårda tider.

Men så en dag kom en människa in på kontoret. Han var klädd i röda tygtrasor och med sina tjocka glasögon såg han en sorglig syn. Apan, ödlan och musen låg alla tre i fosterställning på golvet och inväntade kronofogden. När människan efter tolfte gången förnekade att han inte var från kronofogden la djuren äntligen ifrån sig kontorstillbehören som de hade i avsikt att använda som vapen.

Människan sa att han var från framtiden, och sa att dom skulle lyssna väldigt noga på vad han nu skulle säga, ty det skulle vända deras vind. Det han sa var så enkelt, ta hand om varandra så löser sig allt. Djuren tittade stort på varandra och nickade. Och du musen, tillade människan, ge fan i att äta så mycket ost, du kommer att dö i hjärtinfarkt. Musen blev röd om kinderna och skrattade lite skamset.

Dagen efter kom kronofogden, och ingen nåd var att förvänta eller fås. Men snart efter bestämde sig djuren att ett nytt företag ska startas, i en annan marknad, med nya stadgar med en ny policy som löd en för alla, alla för en. Och så levde de lyckliga i alla sin dar.

slut