Är mänskliga psyket anpassat för dagens omständigheter?

Människan har haft sina åldrar och eror och visst har omständigheterna varit olika från tid till tid men aldrig har vi väl haft det så bra som nu? Våra stora problem idag är tristess och för mycket mat. Vår så kallade vällevnad är på topp men hur det med vår mentala välfärd?

Tänk så svårt vi har haft det förr i tiden. Sjukdomar, svält, barnadöd och hårt arbete med sönderarbetad kropp vid 40. Men ärligt talat, det är just det vi ÄR anpassade för. Människan har levt i hårda tider i så många tusentals år och dessutom har vårt medvetande om världen inte varit större än den samlade erfarenheten i flocken. Sagor och religon har varit en central punkt i vårt trossystem och döden sågs inte som ett grymt öde, värsta var att inte få plats i bordet i Valhall eller vilken tro som gällde.

Allt detta har vänts upp och ner under en extrem kort tid och biologin är många tusen år efter. Överallt ser man människor som mår dåligt och varför är det så när vi har aldrig haft det så bra som nu?

Är det så att människan har alltid mått dåligt eller kan det vara så att vårt psyke är inte anpassad till dagens omständigheter?

Jag har svårt att se en älg sitta i skogen och ha panikångest, en sådan älg med sådana psykiska tendenser hade haft sina gener uppätna för länge sen.

Jag tror innerst inne att det är meningen att vi ska må bra och att vi ska vara lyckliga. Anledningen man är olycklig är för att nånting är fel. När till synes halva befolkningen är olycklig så är det väl ganska uppenbart att nånting är otroligt fel?

Visst att det var sjukdomar och slit förr i tiden, men talar man med gamla människor så var döden inte lika märkvärdigt och slitet kändes naturligt. Jag frågade min 67 årige far vilka intressen han hade som ung och vad han har gjort förutom att ha jobbat i skogen. Ingenting visade det sig. Han har tamejfan jobbat hela sitt liv, aldrig ägnat något större tidskonsumerande intressen annat än på äldre dagar. Inte var han olycklig för det.

Givetvis har det alltid funnits olyckliga människor med samma problem som vi har idag. Samma grubblande och ältande gör vi idag som för tusentals år sen. Men idag har vi svaret på (nästan) allt. Nästan ingenting lämnas till det mänskliga fantasin som är så förbannat bra på att skapa ett eget paradis. Men även ett helvete.

Kanske är människor alltid olyckliga eftersom det finns alltid vinnare och förlorare. Jag har alltid antagit att vi är olyckliga eftersom vi anpassar vår anspråk efter omständigheterna på samma vis som bortskämda barn gråter när dom bara får en volvo. Jag har alltid antagit att även om vi är olyckliga idag så var det värre förr. Men tänk om det inte är så?

Miljömedvetna människor säger idag att vi tror att vi flyger men egentligen faller vi sakta. Kan det vara så även med vårt mentala välfärd? Vi tror att alla moderna lösningar får oss att flyga men väl i luften så faller vi utan att vi vet om det?

Jag kanske är inne på fel spår eller en gammal och uttjatad, eller tom fel delforum.

Dylika tankegångar har väl passerat ett par gånger och leder mig ofta till frågan om vad som kommer att ske i framtiden med mänsklighten om det fortsätter på den inslagna vägen - mer kunskap, mindre lycka.

Religionerna har väl sitt svar, men för mig som har en lite mer nyanserad bild och vet att döden är lika med pre-födsel, d.v.s. ingenting, vad finns det då för hopp egentligen?

Att Adam förstörde harmonin i paradiset genom att förlusta sig på kunskapens träd är väl egentligen rätt träffande sett till mänsklighetens öde så som i alla fall jag ser det idag.

Vi kommer längre och längre ifrån det djuriska inom oss och tilltron till hjärnan är enorm. Kan vi verkligen hantera våran medvetenhet och intelligens?
Det "själsliga" och kroppsliga nedvärderas till sekundärt i förhållande till the Brains.

Hade jag fått välja mellan att födas som dum eller smart, så hade jag valt dum för den själsliga lyckan och smart för att för att det av princip känns som att medvetenheten är "bättre".

Men mänskligheten kan inte välja, klockan tickar vidare - mer kunskap, mindre lycka. Tick-tack.
Det är knappast en hållbar situation vi står inför.
Mänskligheten kommer antagligen förgöra sig själv inom en rätt snar framtid, antingen i rent elimineringssyfte från någon som gett sig själv uppgiften att rädda jorden från denna parasit mänskligheten är, eller genom någon form av kollektiv nedmontering av sig själv.

För vad är egentligen alternativen?
En likgiltig/olycklig mänsklighet kommer till slut att sluta fungera.
Det går inte att leva som en robot, den robot evolutionen egentligen satt upp som mål för vad människan ska bli.
Att gå tillbaka är inte heller något alternativ, hur skulle det te sig? Baklänges-evolution? Göra ogjorda muteringar ogjorda? Hah.

Vi tycks idag kämpa, söka, sakna och längta men aldrig finna, och när vi väl funnit, så står nästa vill-ha-, vill-bli- vill-göraprojekt där och väntar.
Klart vi blir utbrända, klart man går in i väggen när man aldrig kan bli nöjd.

Jag tror att våra (mänsklighetens) dagar är räknade och att det nog är det bästa som kan hända.
Det är min huvudsakliga slutsats med allt det "tänkande" jag gjort de senaste kanske 8-9 åren.

Så är det, och jag har många gånger funderarat på att göra min plikt och egentligen det enda rätta, att begå självmord.

Om man ser det ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv så består vi av genetiskt kodade beteenden som vart och ett varit framgångsrikt vid någon eller några viktiga tidpunkter i evolutionen:

http://www.anth.ucsb.edu/projects/human/epfaq/ep.html

Nya rön visar dock att människans gener är under kraftig förändring sedan civilisationen började:

http://vetenskapsnytt.blogspot.com/2...vra-gener.html

Vi är alltså inte längre, om vi någonsin var det, anpassade efter en specifik miljö, utan vi är på genetisk resa med gammalt och nytt bagage.

Eftersom den västerländska vardagen idag kan fyllas med så otroligt mycket val gör att vi får en otrolig ångest över detta. Vi BORDE ju vara lyckligare än någonsin förut med tanke på vår frihet och vilka val vi har. Men frågan är om vi blir det...

Intressanta svar. Jag försöker skriva, med inspiration av ovanstående inlägg, i punkter som tyder på att vi är mer olyckliga idag än förr trots blomstrande välstånd. Kritisera gärna och lägg till egna punkter.


* I saknad av det hårda livet.
Vi saknar de hårda motgångarna som har övervunnits med forskning och därför söker vi efter problem som ansågs som irrelevanta förr i tiden. Dessa problem har nu förstorats till astronomiska proportioner men problemet är att vi inte har ett empiriskt svar, formad av evolution, inlagt i vår biologi inför dessa nya problem. Som tex rovdjur = fara = fly. Men tex datavirus = fara = göra vad? ctrl+alt+del? = Frustration och förvirrelse.

* Missriktad rädsla
Resultatet av all förändring blir att vår naturliga rädsla blir missriktad. Vi är mer rädda för saker som vår primitiva hjärna kan identifera men eftersom alla förändringar förändrar hotbilden så måste vår intellektuella hjärna identifera dessa hot och risken är stor att vi fördelar vår rädsla på fel saker. Det blir ibland konflikt mellan hjärnorna som är tydligast i toppen på ett bungyjumptorn.

* Arbetet saknar samma mening
Det är det skillnad mellan arbete och intresse, om inte arbetet är eget företag. Innan industrialismen var arbetet mer eller mindre alltid eget företag eller snarare familjeföretag. Idag anpassas arbetet efter intresset och intresset är ens identitet. Förr anpassas intresset efter arbetet som var ens identitet(?)

* Sanning vs fantasi
Vår kunskap och medvetande om världen har aldrig varit större och så sanningsenlig. Det förstör även våra chanser att leva i en godtycklig fantasi som tex religion. Det tvingar oss att leva i den bittra sanningen.

* Frihet och valmöjligheter
Vi har aldrig haft så många val och människan är inte van med denna frihet. Människans hårda historia gör att vi är vana att göra beslut som kan avgöra liv eller död och därför får vi ångest inför varje beslut vi tar.

* Transport och kommunikation
Människor är väldigt måna om att alla i dess omgivning tycker samma saker för att bli så organiserade och samvilliga som möjligt. Vi har länge länge levt i isolerade grupper som skapat egna trossystem bestående av idelogi, religon, kultur osv och vi bearbetat varandra mycket för att uppnå detta gemensamma medvetande. När isoleringen tunnades ut av transport och kommunikation så innebar det att vi hittade fler människor att "bearbeta" och följderna blev världskrig följt av propaganda, förvirrelse och evigt tjat om vad som ska tyckas och tänkas i enda röra. Vi saknar idag det gemensamma medvetande förrutom hos nära vänner och familjemedlemmar.

* Globalisering
Transport och kommunikation gjorde även globalisering möjlig. Det gemensamma medvetande som eftersträvas bestäms inte demokratiskt oavsett hur demokratiskt ett system säger sig vara. Det bestäms av makt och makt kan utspelas på olika sätt. Mäktiga människor styr riktningen efter sitt eget medvetande som är subjektivt och egoistiskt. Det betyder att fler människor förtrycks och lever efter makthavarnas trosystem och därför blir det ett stort gap mellan politiskt korrekt och vad vi egentligen tycker bakom stängda dörrar. Och vi tvingas att förtrycka våra åsikter och skämmas över dem.




Vad tycker ni?

Väldigt bra skrivet, du har många bra och tänkvärda poänger. just nu måste jag sova, men jag skriver mer imorgon

Jag tror att människor är i behov av mer struktur än vad vi har idag. Förr var många fler val givna av vad ens klass, religion och omgivning dikterade. Vi har inte kommit fram till hur vi ska handskas avsaknaden av det. Kanske kommer vi fram till ett nytt sätt att förhålla oss till friheten. Alla terapeuter, personliga coacher, mentorer, fikande med vänner och diskussionsforum är kanske ett sätt att avlasta oss och ett alternativ till att ha yttre struktur. PK-ism, ungdomskulturer som går allt längre upp i åldrarna, självhjälpsböcker och diverse religioner, ideologier och filosofier som folk följer är kanske ett försök att gå tillbaka till det strukturerade. Uppenbarligen mår många dåligt idag men jag tror att vi hittar vägar att hantera det, nya eller gamla.

Jag tror du är inne på nåt där. Struktur innebär för mej ett samförstånd eller ett gemensamt medvetande, som jag skrev om innan och som du la i ett nytt perspektiv. Det är något vi värderar så högt att det är värt att dö och döda för.

Jag anser att människan är god eftersom vi kämpar för något vi anser är gott. Om det innebär att det är ont för någon annan kan det bero på två saker: Vi är alla egoister live with it, eller brist på samförstånd. Vi ser inte världen lika och därför ser vi inte samma ändamål för en handling. Vilket är väldigt ineffektivt för ett flockdjur och kan tänka mej att hade vi varit såna veliga jönsar i stenåldern hade vi dött ut för länge sen.

Men när gränser suddades ut och kulturer och ideologier möttes så blev det en enda röra och det är den röran som vi försöker reda ut idag. Men jag tror att med tiden kommer vi att uppnå en gemensam världsbild och om det nu är den största roten till olyckan så innebär det att framtiden är ljus.

Jag börjar betvivla att det är själva vetenskapen som är ett vidare hinder. Vetenskap blir jag glad av och därför något bra, och det tvingar mej inte automatiskt att försumma mina andra behov. Måste jag tex ge upp en religös tro för det? Nej, Einstein, Newton och Hawkins är/var religösa.