Mamma med diagnoser har kommit på att hon vill byta kön

Tala henne till rätta.
Det har blivit trendigt och många som vill byta kön gör det för att få sympatier, bekräftelse och uppmärksamhet. Vad ska hon göra när trenden försvunnit och det är ute att vara transsexuell?

Det borde finnas en prövotid på minst 5 år för att få byta kön, där personen måste vara transvestit under dessa år.

Nu vet jag inte om en operation är beställd eller ej.
Men det är ingen snabb process dör att få byta kön som jag fattat det.

Det måste ju startas en utredning och göras bedömning osv. Vissa får vänta i flera år innan utredningen är klar. Så det är inget som går i en handvändning direkt.

Så en psykolog kommer utvärdera detta och då lär ju diagnoser komma upp.

Och set är inte ovanligt att man är äldre och är transsexuell. Och jag förstår att du känner det som att: wtf hände just?

Jag tycker att pronomen det är ju relativt harmlöst och den tycker jag du ska acceptera och faktiskt säga det din mamma önskar.

Och som sagt så kommer det göras en utredning på detta och psykolog kommer vara inblandad. Så låt dom göra sitt jobb. Det är mitt råd.

Så vitt jag vet så sörjer man ens mamma efter att hon har dött genom att minnas alla typiska mammagrejer som man förknippar med henne. Att veta att ens mamma frivilligt lämnar allt det bakom sig, utgår jag ifrån att det gör ont.

Jag har aldrig hört talas om gamla pensionärer vars döende föräldrar tänker genomgå könskorrigering, så jag anser att den frågan är ovidkommande. Om föräldern kommer fortsätta leva i flera årtionden, och väljer att överge den ursprungliga relationen till sina barn innan dess, så utgår jag ifrån att det gör ont för barnen. Men om du stöter på någon 70-plussare vars förälder tänker genomgå könskorrigering, så säg till.

Hej!

Min mamma kom för lite mer än ett år sedan ut som transsexuell. Alltså hon sa att han var född i fel kön. Först ville hon bli kallad den, men sedan någon månad tillbaka har hon sagt att hon hellre blir kallad för han.
Jag har svårt att greppa det här och liksom ta in vad det innebär. Enligt mamma kan jag fortfarande säga mamma, men till mina barn kallar hon sig hellre morförälder än mormor och presenterar hon sig för mina bekanta kallar hon sig min förälder istället för min mamma.

Klart jag vill stötta mamma i detta, men det är sjukt konstigt att ens mamma helt plötsligt inte är den man trodde utan vill byta kön och skaffa skägg och operera bort brösten. Mamma har aldrig varit särskilt kvinnlig, men helt plötsligt är det som om jag inte förstår något alls. Brukar försöka säga han istället för hon när mamma hör på för att inte göra henne ledsen, men när mamma inte hör på så säger jag hon. Grejen är att mamma är bipolär och har Asperger och är rädd att detta är en fixidé på grund av detta, även om hon säger att hon känt såhär sen hon var fem år gammal utan att våga komma ut med det. Om det är en idé hon fått på grund av diagnoser så skulle hon inte heller kunna se det själv för när hon får för sig något så är det verkligen en sanning för henne.

Hur hade ni gjort? Känns så jobbigt att stötta om det senare visar sig (efter att hon gjort operationen och allt) att det var en sjukdomsgrej och hon ångrar sig för då blir jag liksom "medskyldig". Om det inte är en sjukdomsgrej så känns det dumt att inte stötta och lära mig rätt pronomen för då är det en väldigt stor grej som inte kommer ändras under resten av hennes liv. Jag är grymt förvirrad verkligen.

Det är väldigt lång utredning innan man kommer så långt som till en könskorrigering. Inte ens säkert att man väljer att gå hela vägen. Det är många förberedande steg innan det kommer på tal. Det har verkligen inget med trend att göra. Kanske man ska ta reda på fakta innan man skriver dumma inlägg.

Det är väl självklart att det är en trend. Vi formas genom erfarenheter och förväntningar, om man som kvinna idag inte passar in i mallen så börjar man efter ett tag numera anse att man är född som fel kön.

https://www.youtube.com/watch?v=I8BRdwgPChQ

Skitsnack. Ingen normalt frisk individ vill byta kön på dom grunderna. Rena dumheterna... Det är helt enkelt mer tillåtet idag att få vara den man vill och prata om det. Tidigare har man inte kunna göra så mycket rent medicinskt och det har heller inte varit ok i samhället.

Vad menar du med att det inte är ovanligt att man är äldre och transsexuell? Vet du ens vad det innebär??

Så vitt jag vet så sörjer man ens mamma efter att hon har dött genom att minnas alla typiska mammagrejer som man förknippar med henne. Att veta att ens mamma frivilligt lämnar allt det bakom sig, utgår jag ifrån att det gör ont.

Jag har aldrig hört talas om gamla pensionärer vars döende föräldrar tänker genomgå könskorrigering, så jag anser att den frågan är ovidkommande. Om föräldern kommer fortsätta leva i flera årtionden, och väljer att överge den ursprungliga relationen till sina barn innan dess, så utgår jag ifrån att det gör ont för barnen. Men om du stöter på någon 70-plussare vars förälder tänker genomgå könskorrigering, så säg till.

Men det var ju du som skrev om "hela livet" - så skärp till dig, och börja inte svamla om vad man känner när en förälder avlidit.

Men vänta nu. En person dör inte för att man byter kön. Personen lever ju, bara det att det är i ett nytt "fodral".

Skulle du resonera lika om din förälder var tvungen amputera en kroppsdel, exempelvis en arm?
Eller om din förälder skulle bli förlamad?
För det är ju två situationer som förändrar en person, men skulle du ha lika svårt att acceptera detta? Och skulle du se dom som döda då?