Citat:
Ursprungligen postat av
Regulus
Visst. SD:s strategi ända sedan förra valet har varit att fjäska för moderaterna i förhoppningen att bli accepterade som regeringsunderlag.
• Därför gav SD upp alliansfriheten och släppte igenom värdlandsavtalet med NATO i riksdagen.
• Därför gav SD upp motståndet mot mer överstatlighet och röstade för både TTIP-avtalet med USA och det överstatliga "investerarskyddet" ISDS-light i EU-parlamentet.
• Därför svek SD sitt eget vallöfte om att begränsa vinsterna i välfärden.
Om det senare var ett vettigt vallöfte kan man iofs diskutera. Det var intressant att lyssna på Ardalan Shekarabi i dagens lördagsintervju, som påpekade att "SD var mer extrema än vi i den frågan". Men inte desto mindre svek SD vallöftet i sitt kryperi för moderaterna.
Det tragikomiska är att SD gång på gång lägger sig platt för moderaterna utan att få något annat än avståndstaganden och förakt i utbyte. Moderaterna vill inte ha ett parti som hänger dem i hälarna och nosar efter deras väljare.
Det lilla vi sett av AfS och det vi redan vet om dem sedan SDU-tiden ger en helt annan bild. Dessa ungdomar är kanske dumdristiga, men definitivt inte fega eller undfallande. Just därför tror jag att de skulle kunna få det lättare än SD att göra upp med ett eller flera av de borgerliga partierna om de kommer in i riksdagen.
Det är lättare att förhandla med en fiende som man respekterar.
SD:s problem kan delvis beskrivas ssom följer, anser jag.
Man har ett ansikte utåt. Det är de kända politikerna i SD, tillika de som varit med länge. Åkesson, Jomshof, Karlsson, i stort sett. Och de har blivit trötta och feta. Slut, helt enkelt.
Internt i partiet, så ligger makten istället hos, i politiskt avseende, anonyma typer. Inte sällan rena brottslingar. Dessa är distriktsordföranden.
Man har alltså idag brist på extroverta politiker som kan ta över efter de tres gäng. Betänk att Kent Ekeroth avpolleterades av den valberedning som föreslås av just distriktsordförandena.
Man kan säga att lång tid av undermålig, ja, skrattretande dålig, rekryteringpolitik, nu kommer att bli tydlig. Riksdagslistan visar detta mycket tydligt. De nya namnen saluförs som "kunniga". Det betyder att de är vattenkammade, luktar viol och kan i varje given sekund ge ett ickesvar på en journalistisk fråga. D.v.s. de är goda 8-klöverrepresentanter. Bakom dem lurar den partiinterna makten, sammansatt av sådana figurer som aldrig kan släppas fram på allvar i offentligheten.
Afs är, som du visar väl, väsentligen annorlunda. Det tror jag kommer att visa sig och löna sig. SD är ett Jimmie Åkessonavhopp från katastrofen.
Tillägg: Man kan nog uttrycka det så som att "det var inte det här vi ville ha" om SD:s utveckling. Partiet har spelat en viktig roll i att påverka 7-klövern och därmed ändra hela den politiska spelplanen, men nu verkar det vara slut. Ytterligare påverkan kommer inte från en slags invandringskritisk folkpartiroll. Maan har helt enkelt, på eget bevåg, intagit en irrelevant position.
Relativt sent tillkomna sympatisörer till SD, 2014 och senare, ser förstås annorluda på saken. De har nyligen kommit ut ur SD-garderoben och tycker de är fantastiskt oppositionella när de sätter små flaggor på sina facebookbilder och delar nyheter om SD . Men denna homo politicus är bara en slags ballastsvans och visar inte vart vi är på väg.