Feministiska bitterhetsnormer leder till psykisk ohälsa bland kvinnor.

Som bekant så kritiserar världen feministiska bitterhetsnormer i samhället och vad dessa ställer till med för samhället i stort i form av; iscensatta offerroller, subjektiva eller påhittade övergrepp på kvinnor i syfte att de får en bekräftelse-boost, personpåhopp på vita män, samarbete med Isis-anhängare, etc.

Kvinnor som Merapi, lupac eller skotittaren försöker samtliga förvanska historieskrivningen i syfte att uppnå eget självändamål. Svensk media ställer sig på kvinnornas sida och behandlar kvinnosläktet likt gudar medan män blir behandlade som skit.

Dock är det så att feministiska bitterhetsnormer leder till psykisk ohälsa bland kvinnor. Istället för att låta allt detta känslosvammel och felaktiga beskyllningar på svenska män, är det istället inte bättre att ni feminister berättar vad som är grunden till denna bitterhet? Varför låter ni all denna aggression gå ut över vita män? Är det inte jobbigt för er att hela tiden gå runt och tänka på vita män, när det egentligen handlar om er själva? Det är naturligtvis så att i grunden handlar det om ett mindervärdeskomplex bland dessa feminister. De jämför sig med män som att män skulle vara den givna måttstocken att jämföra sig utifrån? Varför istället inte bara inse att vi är två olika kön med olika biologiska förutsättningar. Dvs. Män är män, kvinnor är kvinnor. Inget av dessa kön är bättre än något annat kön men vi har helt annorlunda biologisk konstruktion. Därför finns det absolut ingen anledning att kvinnor jämför sig själva med män. Inser ni inte att ni endast får en psykisk ohälsa?

Kan inte såna som du bara gå och dränka er.
Det var min spontana reaktion men mitt väluppfostrade jag slog in och mildare uttalandet till

Suck, förväntar du dig ett svar på en sån halmgubbedrapa.

Du beskyller alla mänsklighetens tillkortakommanden på feminism.
Feminismen i sig är ingen maktfaktor.

Har man inte argument eller underlag att komma med så har man inte. Att du som känslovarelse uttalar dig är helt irrelevant. Mänsklighetens tillkortakommanden beror inte enbart på feminism. Men feminism har en betydande del i mänsklighetens tillkortakommanden.

De verkar sakna kognitiv kapacitet till att hantera problemet du lyfter.

"factual feminist" är ett tragiskt undantag som bekräftar det du tar upp.
Hon fattar och är i det närmaste att betrakta som en antifeminist, för kvinnors bästa.

Män mår också dåligt, det måste också bero på den iscensatta offerrollen, de subjektiva eller påhittade övergrepp av kvinnor i syfte att männen får en bekräftelse-boost, personpåhopp på kvinnor i allmänhet och de med feminism som ideologi i synnerhet, samarbete med Isis-anhängare, etc...

Om du har saker som du vill tillägga får du gärna göra detta. Jag är bekant med factual feminist och Christina Hoff Sommers.

Jag tror att du missförstod. Om du vill ägna dig åt att män mår dåligt föreslår jag att du fokuserar på denna tråd: (FB) Manlighetsnormer leder till psykisk ohälsa hos män

Jag tror vi kan se det mer som marxism, i sitt verkande och underminerande av fungerande samhällsstruktur.

Feminismen ger sig på och underminerar människors närmaste egenmaktsplattform, familjen och egna identiteten. Därmed blir även kvinnor deplattformiserade. Staten och andra feministiska samhällsstrukturer fungerar inte som substitut för den förlorade familjen.

Men vad ska vi göra åt bitterheten hos många män? Istället för att låta allt detta känslosvammel och felaktiga beskyllningar av svenska kvinnor, är det istället inte bättre att ni Fb-pojkar berättar vad som är grunden till denna bitterhet? Varför låter ni all denna aggression gå ut över kvinnor? Är det inte jobbigt för er att hela tiden gå runt och tänka på tjejer, kvinnor när det egentligen handlar om er själva?

Tråden handlar inte om män. Du har missförstått. Låt mig vägleda dig om din psykiska ohälsan redan är ett faktum. Här får du skriva: (FB) Manlighetsnormer leder till psykisk ohälsa hos män

Frågan är dock om feminismen verkligen leder till psykisk ohälsa, eller om det inte snarare är så att den svenska feminismen passar som en hand i handsken för människor med psykiska problem, då de får en fiktiv yttre fiende som är orsak till att de mår dåligt, teorierna "förklarar" varför de länge har mått dåligt, de förklarar varför de har problem med att skapa normala relationer till t.ex. det motsatta könet (men ärligt talat verkar många ha problem med andra mellanmänskliga relationer också) o.s.v.? I första hand verkar de mer fanatiska feminister jag har träffat kanske snarare lida av någon form av personlighetsstörning, är allmänt neurotiska, har svag empatisk förmåga (bör inte blandas ihop med att sakna medlidande, som många verkar göra) o.s.v. än att de är regelrätt psykiskt sjuka, även om de mentalt känns "på gränsen" till att kanske bli mer psykotiska och framstår som generellt depressiva människor (depression är ju en psykisk sjukdom, om än inte psykotisk sådan).

I första hand har jag stött på ovanstående väldigt tydligt hos de som är helt uppslukade av feminismen och håller fast vid den som om det vore det sista halmstrået, som om deras liv hängde på det. Jag menar inte de som har endast lärt sig ett par käpphästar och floskler, som med jämna mellanrum lajkar någon kommentar från någon offentligt finansierade feminist, som kallar sig själva feminister, men i regel visar sig inte veta närmast någonting om varken feministisk teori eller hur den offentligt finansierade svenska feminismen faktiskt ser ut. De brukar helt enkelt bara lägga till sig med de för tillfället mest gångbara modeåsikterna.

Sedan har några av de mer extrema feminister jag har träffat varit av en viss personlighetstyp, men har däremot inte uppvisat tecken på någon regelrätt psykisk sjukdom. Den här andra typen jag tänker på förefaller också vara störda, är extremt egoistiska och självcentrerade, uppvisar till skillnad från kanske de i den tidigare gruppen en total frånvaro av moraliska hämningar, är i grunden inte värst intresserade av någon annan än sig själva o.s.v. De kanske inte är kliniskt psykopater, men de har helt klart liknande drag. Jag får även många gånger känslan att de egentligen bara använder feminismens gångbarhet i PK-Sverige som ett medel för personlig vinning i olika situationer.

När det gäller den sistnämnda gruppen, så tror jag att de hade varit lika störda och otrevliga även utan en feministisk ideologi som käpphäst. När det gäller den förstnämnda gruppen däremot, så undrar jag om de feministiska dogmerna och konspirationsteorierna faktiskt inte är skadliga för dem. Problemet med den feministiska ideologin är att den motverkar strävandet att komma till insikt om varför man mår dåligt, vilka ens egna tillkortakommanden är, samt inte minst vad som skulle krävas för att klara av att förändra ens eget liv så att man kanske kan bli lyckligare. På sätt och vis är det ju bekvämt att skylla de egna problemen på utomstående, onda makter, samt få rent samvete som oskyldigt offer och inte känna några krav på att anstränga sig för att försöka ändra på ens egen inställning, ens egna beteendemönster, ens egna livssituation o.s.v., men samtidigt kommer man ju aldrig att riktigt ta itu med de verkliga problemen.

På sätt och vis är jag faktiskt nästan mest sympatiskt inställd till dessa psykiskt labila och sköra kvinnor, än jag är till de mer ytliga, strömlinjeformade modefeministerna (medan jag kanske föga förvånande ogillar starkt den mer psykopatiska typen jag nämnde). Jag kan faktiskt se lite grann av mig själv i dem. Men som sagt, de är de som mest hett omfamnar de feministiska teorierna, som om det gällde livet, men den är just föga konstruktiv för just dem. När modefeministerna och psykopaterna har gått vidare, så kommer många av dessa ligga kvar i spillrorna. Det är möjligt att om den svenska statsfeminismen inte hade funnits där, så hade de kanske kastat sig in i någon annan form av sekterism för att försöka må bättre, men det är verkligen en skam att man i Sverige aktivt har genom enorm massiv offentlig finansiering tryckt i människor liknande vanföreställningar och illusioner, samt sedan uppmuntrat många i dessa när de betydligt mer hade behövt seriös psykologisk/psykiatrisk hjälp för att ta sig vidare i livet.

1. Ska vi verkligen bygga våra åsikter kring feminister av dina personliga upplevelser av feminister?
2. Vad har du för källa på (utöver din egen lilla persons idéer) att feminister skulle var mer psykiskt sjuka/ ha perosnlighetsstörningar/ mindre empati och allt blaj du tillskriver dem än andra?
3. På vilket sätt går det ens ha mage kalla ex. patriakrat eller en misogyn individ ex. våldtäktsman för "fiktiv"?


Seriöst fattar ens män som du vad ordet empati och känsla för rättvisa faktiskt innebär?