Stor, hårig man "identifierar" sig som kvinna?

Det stämmer, man förlänger dock livet på de patienter där man utfört korrigering. Det tar inte livet av sig lika snabbt utan lever ofta flera år längre än de som fått avslag.
Det håller nog alla med om. Men där tycker jag det stora problemet ligger inom missbrukarvården som fortfarande tycker att det är toppen att skriva ut metadon till höger och vänster.
Det är ju principiellt rätt att psykiatrin i första hand ska ta hand om folk som mår psykiskt dåligt. Men hos patienter som exempelvis lider av depressioner till följd av svår fetma kan det vara mer kostnadseffektivt att utföra en gastric bypass om antidepressiv medicinering inte har hjälpt och de tycks ge fan i att motionera. Problemet är ju i det fallet inte att individen mår dåligt, utan att det kostar samhället en massa pengar att personer är långtidssjukskrivna och tröstäter munkar istället. Det är ju samma resonemang med transsexuella. Man ska ju ha klart för sig att det är rätt många instanser som måste passeras innan man beslutar om gastric bypass eller könskorrigering. Det är ju inte på något sätt så att fetton eller transor blir direkt upskickade till kirurgen om de knallar ner till vårdcentralen.

Missbrukarvården, om man nu ska börja med den är som ett stort skamtäcke över nästan alla inblandade och den enda som faktiskt är lidande är helt utan talan.
För alla godhetsknarkare som verkligen vill stå för alla människors värdighet är missbrukarvården en skam. Metadon och andra substitut är bara ett sätt att skjuta problemen framför sig, alternativt sopa dem under mattan.
Missbrukare och de prostituerade har tagits ifrån sin rätt att föra sin egen talan och alla diskussioner förs över deras huvuden av den ena besserwissern värre än den andra utan att för en enda sekund lyssna på de inblandade. Lite som skoldebatten förs just nu. Även nästa diskussion om skolan kommer handla om betygen.

Vare sig de vet vad de behöver eller inte, så skall och borde all vård och omsorg om dem börja exakt där. Hos de drabbade själva. Jag är principiellt emot en direkt jämförelse mellan fetma som är en stor folkhälsofråga med väl dokumenterad effekt av vården och en marginalvård som inte har någon positiv effekt för folkhälsan. Inte ens på individnivån. Den flyttade tidpunkten för när personen tar sitt liv, kan vara av skammen över att samhället försökte, men att man ändå har exakt samma symptom kvar och känsla av olycka. Denna gång till priset av några hundra tusen kronor från vården.
Att det finns människor som skriker efter hjälp att korrigera könet på en promille av befolkningen utan att veta om det är det som är problemet får mer utrymme än det förtjänar. Riktig och behövd vård står och väntar under tiden och i ett informerat samhälle borde detta kunna kommuniceras ut.

"Ditt problem är inte att ditt kön är vänt ut och in. Det sitter i huvudet.
Det är ett hjärnspöke och dina vänner som kämpar för din operation gör både dig och samhället en björntjänst genom sina aktioner."
Detta vet vi efter att ha opererat x antal personer med din diagnos och vi är helt säkra på detta.
Det vi ska göra i stället är att utreda om vi kan nå de verkliga orsakerna till din kognitiva dissonans och förbättra din livskvalitet med metoder som faktiskt också ger önskad effekt.

För vad är alternativet? Lyckopiller? Sockerpiller med "magiska krafter"?
Eller som jag förespråkar, göra en riktig rotorsaksanalys.

Med vänner som dessa sjw'er, behöver man inga fiender. De kan göra dig själv till den värsta av dem alla.

Det håller jag med om. Som jag ser det är det dock den rent politiska aspekten inom missbrukarvården som egentligen är åt helvete. Exempelvis att man värderar behandligsmetoderna efter läckage på gatan. Det råder delade meningar om hur effektivt metadon är för opiatberoende, jag tillhör de som tycker att behandlingen inte fungerar i någon större utsträckning. Med Subutex hittade man en behandling som ändå fungerar. Men eftersom Subutex är populärt bland gatumissbrukare så förekommer ett läckage, varpå man dömer ut behandlingen som sådan.
Att patienterna tar livet av sig pga av skam över att ha belastat samhället är ju en gissning så god som någon. I Sverige så är dock ungefär 95% av könskorrigerade patienter nöjda med ingreppet och upplever markant ökad livskvalitet (https://www.skane.se/Upload/Webbplat...,%20Annika.pdf). Hypotesen om att de känner skam över misslyckat ingrepp ter sig därför en smula osannolik. Den höga andelen självmord bland korrigerade transsexuella gäller i huvudsak USA även om den svenska statistiken inte på något sätt är befriad från det. Men i USA tillhör patienterna riskgruppen för HIV, där det då kan ligga nära till hands att tro att den diagnosen bidragit till den ökade självmordsfrekvensen. Den lägre självmordsfrekvensen i Sverige kan av samma anledning bero på att HIV inte är i närheten så vanligt förekommande. Det är också en gissning så god som någon.

Att det kostar pengar med en könskorrigering kan vi vara överrens om. Det är ju dock en kostnad man måste väga mot långtidssjukskrivningar och arbetskapacitet. Exempelvis som med tennisarmbåge som inte heller är ett folkhälsoproblem.
Jag uppfattar det inte riktigt som att patienter står och skriker efter könskorrigeringar. En del vill inte ens göra någon korrigering, andra nöjer sig alldeles gott och väl med hormonbehandling. De som skriker högst är individer jag uppfattar som knasbollar som upplever sig som mång- eller intekönade henaktivister, som härjar om att det är fel med uppdelade omklädningsrum. Jag skulle vilja påstå att de inte är transsexuella i medicinsk eller psykologisk mening. De brukar också sällan vara engagerade i just könskorrigering, utan mer engagerade i regnbågsfärgade övergångsställen och dylikt.
Fast allt det där gör man ju faktiskt redan idag. Könsskorrigering och hormonbehandling är ju någon sorts sista utväg där man kommit till vägs ände med medicinering och psykiatrisk behandling.

Nej, det stämmer inte. Som jag redan förklarat för dig.

Tolkningen av orsaken till skam är din egen och inget jag påstått.
Dessutom har jag en betydande invändning mot: "Att det kostar pengar med en könskorrigering kan vi vara överrens om. Det är ju dock en kostnad man måste väga mot långtidssjukskrivningar och arbetskapacitet".
Ingen av dessa lär arbeta på vanliga arbetsplatser, så min bedömning är att det är irrelevant som argument.
Men det viktigaste av allt: undersökningen gäller 60 personer!
Jag tyckte mig också avläsa tidsspannet 5 år för de enskilda individerna.
Min gissning är att i gruppen finns lika många som ändat sitt liv, som bland dem som inte fått könskorrigering, som ändat sina liv. Det svarar inte rapporten på.

Den vård de behöver är således inte könskorrigering. De behöver mening och mål i livet.
Varför inte ett jobb, så de får annat att tänka på?

Det spelar ingen jätteroll vad du i själva verket påstod, det är en gissning så god som någon. Och det är alltid intressant med subjektiva teorier och spekulationer, men kanske inget man bör basera medicinsk verksamhet på.
Min observation är att de arbetar på just vanliga arbetsplatser. Men det är en intressant invändning, vad får dig att tro att de inte gör det?
Ja? Det är ungefär så många per år som genomgår någon sorts könskorrigering. Det rör sig inte om tusentals per år. Vilket du inte på något sätt har påstått heller, men många tycks tro att det rör sig om ett väsentligt tryck på vården som är på väg att konkurrera ut allmänvården.
Det är en gissning så god som någon. Men man kan gissa på lite vad som helst. Man kan gissa på att samtliga i rapporten tog livet av sig dagen efter publiceringen. Eller att samtliga som blivit nekade har tagit livet av sig. Jag har låg förståelse för varför gissningar är relevanta som medicinskt underlag.
Att merparten av transsexuella är arbetslösa är en rätt ogrundad spekulation, även om jag förstår att det var ett yvigt uttryck för hur du ser på könskorrigeringar. Syftet med könskorrigering är dock att ge mening och mål i livet för att på så sätt kunna tillföra samhället.

Såja, detta är inte medicinsk verksamhet förrän det fysiskt är något fel på dem och åtgärden behövs för att rädda liv. Vilket det bevisligen inte gör. Hur någon "upplever" läget ska inte räcka för att alla samhällets resurser skall ställas till dennes förfogande.
En del är väldigt skruvade i sin inbillning om vad samhället är skyldiga dem.
De som behöver samhället mest, har vi redan etablerat får samtidigt ingenting och deras ärenden diskuteras långt över deras huvuden.
Dessa 60 personer över 30 år som fanns i undersökningen kanske inte ska ha hela uppmärksamheten i alla lägen, är vad jag advokerar för, okej? Vården vi byggt upp kanske kan behövas även till annat. De fyra jag känner i transition gör det inte. De saknar "livslust" tills de fått som de vill. Samhället är dumt och elakt mot just dem... Kolla rapporten igen. Siffran är inte per år utan för hela perioden. Problemet berör färre människor än som föds utan armar eller ben! De kör ingen egotripp med F!s hjälp! Gissning? Du tror inte att ett fastslaget mönster på ett ställe, med relevant rapportering sannolikt går igen på liknande sätt på andra ställen utan rapportering? Tror du att dessa ekosystem är så annorlunda från ett västland till nästa? Det tror inte jag. Nej, arbetslöshet eller arbetsskygghet är inte ett uttryck för hur jag ser på könskorrigeringar. Den går väldigt tydligt igen hos alla sjw'er. De har inte tid att jobba då de är fullt upptagna på att hitta offer som andra ska och är skyldiga att ersätta och betala för.
Det enda de kunnat göra för att bidra, dvs jobba och betala skatt vill de kategoriskt inte göra.
Du får gärna granska denna tes om du inte tror mig.

Det enda jobb de kan tänka sig ta är ett där de får i uppgift att basunera ut detta evangelium, typ Cissi Wallin, Zara Larsson och Silvana Imam. Hela den licensfinansierade koncernen backar och promotar allt de gör och klubben för inbördes beundran skiter fullständigt i den platta fasad de lämnar efter sig med alla navelskådargalor, som för alltid förlorat all trovärdighet.

Det finns bara ett sätt att som man bli kvinna på riktigt, det finns en relativt billig metod som involverar kula i huvudet och reinkarnation. En man som opererar sig för att likna en kvinna kan inte få barn vilket gör det hela meningslöst.

Kan förstå varför många män inte längre vill vara män då livet som man är mycket hårdare än livet som kvinna, så har det varit genom alla tider vilket också har lätt till att män blivit överlägsna kvinnor på typ allt(större hjärna, starkare kropp, osv) just för att det var mycket tuffare att vara man.

Jag vet inte om jag håller med om att alla samhällets resurser ställs till förfogande för transsexuella. Men det är ju subjektivt. Man får som sagt väga risker och kostnader mot ingreppen. Det är exempelvis möjligt att få behandling med kemisk kastrering för dömda våldtäktsmän och pedofiler. Där kan man argumentera för att också är en psykisk åkomma man botar med medicinsk verksamhet. Och frågan är om det verkligen är det mest effektiva för samhället att neka den typen av patienter medicinsk behandling genom att vara strikt kategorisk. Det kanske helt enkelt är den enklaste lösningen istället för att riskera återfall och långtidssjukskrivning. I all väsentlighet har du i övrigt rätt i sak, man ska inte bota psykiska åkommor med kirurgi.
Jag tror inte jag tycker mig se att transsexuella fullkomligen konsumerar vårdsystemet till en nivå där den börjar bli otillgänglig för andra patienter. Rent belastningsmässigt och skattemässigt är transsexuella inget problem för vården. Att man rent principiellt anser att vården inte ska syssla med könskorrigeringar är en annan sak.
Det låter ju tråkigt.
Det rör sig som sagt om väldigt få personer, och jag tycker därför att argument om kostnader och vårdresurser är överdrivet. Sen kan man i allra högsta grad som sagt vara emot könskorrigering som princip. Men att påstå att ingreppet är dyrt för samhället är kanske inte helt relevant.
Du vill gärna diskutera vad jag eller du tror. Och jag håller med om att åsikter är intressant. Men man kan inte dra några slutsatser baserat på gissningar. Du gissar att statistiken ser likadan ut i Sverige som i USA, baserat på att båda är västländer. Jag menar att det inte alls behöver vara så. Det finns allt för stora sociala, kulturella och demografiska skillnader mellan Sverige och USA för att ta för givet att Amerikansk statistik gäller för Sverige. Exempelvis ser inte statistiken inom kriminalvården i USA ut som i Sverige.
Det låter i allra högsta grad som välgrundad fakta om transsexuella och inget jag behöver granska.
Där ser man. Då förstår jag varför du är kritisk till transsexuella.

Eller som Gudrun sa, det spelar väl ingen roll om det kostar pengar?
Andras pengar växer ju som bekant på trän...

En sak till, formuleringen medicinskt motiverad behandling får inte bli för vag.
Som t.ex könsstympning av pojkar i Sverige.