JAS-39 Gripen

Lägg därtill att Gripen är skräddarsytt för svenska förhållanden (medelstort land med litet flygvapen för försvarsändamål och medelstor plånbok) medan konkurrenterna är avsedda för stormakter med ambitioner att kriga över hela världen och som har en jätteapparat med centrala verkstäder, reservflygplan och alla skalfördelar som tänkas kan. Det kostar skjortan, per flygtimme, att köpa ett mindre antal plan som egentligen är avsedda för stor- eller supermakter.

Men man kan ju förstå att finnarna är fulla av avund över den svenska kompetensen på området.

Nej, jag har inte problem med att pissa längst. Men jag har ju noterat längdpissningen österifrån, det är telekomindustri, det är ishockey och det är militär. Av någon anledning så har jag dock inte hört så mycket nedvärderande om svensk telekom och hockey, på det senaste.

Samhällsnytta är pengar. Inget fel i att man väger in samhällsnytta när man gör stora investeringar inom skilda områden.

Sveriges försvar på väg mot systemkollaps

Sveriges överbefälhavare Sverker Göranson har förklarat att det svenska försvaret kunde stå emot ett – underförstått ryskt – geografiskt och styrkemässigt mycket begränsat angrepp i en vecka. Sedan måste Sverige få hjälp av Natostater.

Svenskarna skakades av budskapet: vi betalar ju i alla fall 40 miljarder kronor om året.
Till slut förklarade försvarsminister Karin Enström att ÖB:s beskrivning av landets förmåga var riktig, men att den var ”rimlig”.
Snart kom det fram att ÖB:s uttalande inte gällde nutid, utan hur situationen tänktes vara 2020. Då skall enligt den militära planeringen försvarets pågående omstrukturering, som bland annat innebär att värnplikten har avskaffats, vara klar. Denna organisation beslöts av riksdagen 2009 och kallas Insatsorganisation 2014 (IO 14).
För att uppnå detta mål, hävdade försvarets ledning att det krävs ytterligare 4,5 miljarder kronor om året – en tioprocentig anslagsökning krävs för att uppnå ”enveckasförsvaret” med tio års fördröjning!

Ända fram tills dess ÖB släppte sin bomb hade främst de moderata försvarspolitikerna basunerat ut att IO 14 skulle ha hög insatsberedskap ”här och nu”.
Den utopiska organisationen IO 14 är mycket liten. Några exempel:
Markstridskrafterna tänks innehålla fyra medeltunga bataljoner, fyra lätta bataljoner, 24 haubitser och 45 stridsvagnar. Flygvapnet tros omfatta 60 JAS-plan och flottan sju kustkorvetter och fyra ubåtar. Den sammanlagda personalstyrkan i alla försvarsgrenar planeras vara cirka 9 000 officerare, 16 000 soldater (varav 9 000 ”tidvis tjänstgörande” alltså reservister) och 22 000 i hemvärnet.
Dagens svenska försvar kan i dag beskrivas som en Potemkinkuliss och kommer så förbli, om inte mer pengar skjuts till.
Visst finns det många goda vapensystem i det svenska försvaret, till exempel stridsflygplanet JAS 39 Gripen, stridsvagnar och ubåtar. Men genomgående är att alla försvarsgrenarna saknar vitala komponenter för full systemeffekt.

Fyra bomber tickar i det svenska försvaret. De fyra bomberna utgör tillsammans ”a perfect storm” som bäddar för systemkollaps.
1. Värnplikten avskaffades brådstörtat 2009 utan djupgående analys, utan att lagstiftningen fanns på plats och med grovt underskattade kostnadsberäkningar. Rekryteringsproblemen är legio.
2. För att klara ekonomin genomför försvaret inte större övningar. Detta innebär att försvaret som ”system av system” hastigt vittrar sönder. För övrigt finns för närvarande endast en enda fullbemannad bataljon.
3. Regeringen har bestämt att försvaret skall skjuta rader av materielbeställningar framför sig, de värderas till mer än 30 miljarder i tioårsperioden. Kort sagt, det svenska försvaret suger på ramarna.
4. Det är sannolikt att Sverige kommer att anskaffa 60 JAS E. Detta plan presenteras politiskt som en ”uppgradering” av de JAS C/D som ännu inte är sluttillverkade. I själva verket rör det sig om ett till 75 procent nytt flygplan. Den totala kostnaden anges till 90 miljarder kronor.

Hur kan det komma sig att Sverige inte får ut högre försvarseffekt för de drygt 40 miljarder kronor som går till försvaret varje år?
En första omständighet är givetvis att anslagen till försvaret minskat kraftigt, men det är inte unikt för Sverige. År 1982 gick 2,9 procent av bnp till försvaret, 2012 var andelen 1,1 procent. Arméförband, örlogsfartyg och flygflottiljer har slaktats på löpande band, men den övergripande administrationen krympts i långt mindre utsträckning.
En andra omständighet som delvis förklarar detta är det historiska arvet. I länder med krigserfarenhet, till exempel Finland eller sådana som tillhör Nato, är det naturligt att inte helt tänka bort vad som krävs i krig.
I Sverige, som har haft fred i snart 200 år, har krigsperspektivet förträngts i den militära planeringen. Det helt avgörande perspektivet har varit: Hur omsätta en under det kalla kriget mycket stor krigsorganisation med ny materiel? För många officerare var det en karriärväg att ”få in” sin försvarsgrens prioriterade projekt i planerna.

Efter det kalla kriget utbröt vad som närmast kan kallas panik hos svenska militärer. Man famlade desperat efter en uppgift. Under 1990-talet talades om en strategisk timeout som gjorde det möjligt att utveckla ett högteknologiskt framtida försvar med IT-nätverk, sensorer, robotar, obemannade luftfarkoster (UAV) med mera av science fiction-modell. Många miljarder satsades men resulterade mest i konsultarvoden och Power Point-presentationer.
Från år 2000 gavs inriktningen på internationella uppgifter. Georgienkriget 2008 blev dock en väckarklocka. Krig i Europa framstod inte längre som omöjligt, vilket lade visst fokus på det nationella försvaret. Den militära strukturen förblir dock avpassad främst för internationella insatser.

Til syvende og sidst handlar de skarpa avgörandena i svensk försvarspolitik om materielanskaffning.
Den militär-industri-politiska ”järntriangeln” utgör en mycket stark och ofta avgörande maktfaktor; närmast incestuösa förhållanden råder ofta. Det senaste exemplet är att den tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, som tvingades avgå efter en skandal 2012, anställts som lobbyist i ett PR-företag med starka band till försvarsindustrin.
Det största problemet med en egen utvecklande flygindustri är att den framtvingar alltför täta byten av nya flygplansgenerationer. Stridsflygplan med många års teknisk och operativ livslängd kvar skrotas i förtid. Detta sker därför att ingenjörerna på Saab behöver nya projekt.

Det är märkligt att ett land som Sverige tillåter sig hålla liv i en egen utvecklande flygindustri då de täta generationsskiftena går ut över det samlade försvarets operativa förmåga. Naturligtvis motiveras nya flygplan officiellt alltid på militära grunder. Men det egentliga, seriösa motivet är industripolitiskt. Hoppet står till export. Hittills har Saab lyckats exportera eller hyra ut till en handfull andra länder. Exportdrömmarna kan liknas vid ett spelberoende.
Betyder detta att det inte blir någon Super-JAS? Min bedömning är att den svenska regeringen kommer att gå vidare med enbart svensk anskaffning.
Detta skulle ta ytterligare pengar från andra delar av försvaret. ”Enveckasförsvaret” blir därmed en hägring som tonar bort ännu snabbare.

Johan Tunberger
är fd överingenjör vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien.