Varför försvann Musikfrågan Kontrapunkt? Finns det någon motsvarighet idag?

Tror inte att de hade varit med i nästa program vid förlust. Det är en grupp med tre lag nu där de topp två möts i final, då torde det varit deras sista gruppspelsmatch. Eller? Kanske har fel.

Vad säger vi om finalen? Själv säger jag att båda nötterna var alldeles för lätta för att vara finalnivå i "Sveriges svåraste frågesport". Att identifiera en text när namnet Sally Bowles är med, att koppla samman den med en Brandenburgkonsert och Lotte Laserstein och hitta nöten Berlin - det är ju Vi i femman-nivå. Likaså den andra nöten, där möjligen konstnären kunde vara halvsvår, men musiken, Lara's Theme ur Doktor Zjivago får anses vara Melodikryss-nivå, och textens svårighet möjligen låg i att Annie Ernaux har skrivit samma bok om och om igen. Både Kulturprofilen och Kulturstegen lider av att inte kunna ha rätt svårighetsnivå på frågorna, utan kombinerar omöjliga frågor i ena änden med helt självklara i den andra. Det här får de försöka åtgärda till nästa säsong om de ska ha med mig i soffan.

Hur kommer det kommande specialprogrammet att bli? Ytterligare ett menlöst julprogram? Som en tribute till Sten Broman vore det kul med ett old school avsnitt med bara musikfrågor där nivån steppar upp en nivå.

Det programmet skulle ha absolut noll tittare. Ingen är intresserad av att sitta i två timmar och titta på en skorrande skåning i hornbågade glasögon som fräser fram att den ljudsallad vi hörde var Bollenbachs sonat för oboe och klaviatur i Fiss Moll.

Noll tittare, I tell you!!!

För att förtydliga: jag menar inte att man ska visa ett av dom gamla avsnitten med Broman utan att man gör ett nytt avsnitt med bara musikfrågor där dom tävlande är idel musiker/kännare dvs Staern, Lundberg och alla dom andra.

Då är en ny säsong igång, vad det verkar med få förändringar i frågandet. Två nötter, som ju bildar stommen kring vilka övriga frågor känns som utfyllnad. Kulturprofilen och kulturstegen har fortfarande grava problem med nivån på frågorna. Intro kan man både ha och mista. Ett radikalt grepp hade varit att ha tre nötter rakt av och inget annat, det hade jag gillat.

Nya laget tyckte jag var lovande, om bara lagledaren kunde vara en vuxen människa och ta av toppluvan. Gamla laget var som väntat, men Benjamin måste inte dirigera orkestern när han sitter på de tävlandes bänk.

Vad säger ni övriga här?

Nu blandar Camilla Lundberg ihop Ebbe Skammelsson med Egil Skallagrimson.

Varför måste äcklet Rickard Söderberg vara med? Det är så osmakligt att se hans utstyrsel hela tiden, har det något med programmet att göra? Det blir bara värre hela tiden. Försöker han se hur mycket SVT accepterar innan de säger stopp? Varför måste hbtq ingå i varje program idag? Innan målade han bara naglarna och hade ögonskugga. Det såg ju illa ut nog men nu ser han ut som en clown i sin transdress. Annat var det med Sten Broman, då var det klass på både kläder och underhållning!

Kontrapunkt är ett av de trevligaste och mest bildande programmen som sänds i SVT. Bra programledare och fantastiskt kunniga deltagare. Men hur tänker man i produktionen när man sätter Rickard Söderberg som domare? Avarter till normala människor finns det tillräckligt av i andra program.

Edit. Hade inte läst föregående inlägg då jag skrev, men jag är uppenbarligen inte ensam om att tycka så.

Ja, det har dryftats även tidigare i tråden, bl.a. av sidotecknad här. Vet inte hur paranoidkonspiratorisk man är om man som jag får intrycket att public service ibland släpper fram några enstaka programpunkter med kulturkonservativ prägel, för att sedan – när dessa lockat sin publik – genast låta även dessa genomsyras av det gängse normkritiska narrativet. Lite som honungsfällor. Jag tänker även på radions Allvarligt talat där Horace Engdahl och Lena Andersson under någon säsong fick leverera stimulerande provokationer mot vänstern, för att sedan raskt bytas ut mot sådana som Malin Persson Giolito och Andrev Walden.

Nu i senaste programmet fick t.ex. DN:s Björn Wiman oemotsagd hålla en liten betraktelse om den beklagliga politiska utvecklingen i Sverige, och man körde gemensamt ännu ett varv på BLM-sentimentet med dess fokus på ras och hudfärg (och en Angela Davis-text som presenterade den historiska slaveriinstitutionen som ett våld uteslutande riktat mot "afrikaner"). Även detta ger ju onekligen intryck av att vissa i mediesamhället gynnade grupper – som exhibitionistiskt lagda queerpersoner och kulturkvinnor – tycker om att identifiera och utnyttja andra grupper för sitt eget intresse av att framställa sig som särskilt utsatt och skyddsvärd, någon att böja knä inför.